Hans barn är INTE vår sons bror. Men min son är det.

Beter?

Hur beter jag mig, du som vet? 

Oj.

Här läser vi mellan raderna och bildar en helt egen felaktig uppfattning

Svårt att argumentera emot fantasier.

Och en som förnekar att det kräver mer ifrån en om antalet människor man ska ta hand om ökar dessutom.

Men jag håller med dig, vissa borde inte skaffa barn.

Vi kan börja med de som skaffar barn och sedan går isär så har vi kommit en bra bit på vägen  

Trams att kalla någon något de inte är.

Vilka fantasier då om jag får fråga?? Du skriver själv allt det jag blir förbannad på, nämligen att din sambo tydligen tycker det kan kvitta om hans barn kommer till er eller inte, du vill inte ha barnet där och du anser att en mamma är mycket mer värd än en pappa. Om man går isär och har barn, hur tänker du då att dessa inte borde få skaffa barn?? Ska barnen bo´på barnhem då eller vad? Fast å andra sidan har de kanske bättre på ett´sånt, än hos elaka människor som inte vill ha dem hos sig.

Näpp det är inte trams, det är rena fakta. Det kan inte ens DU ändra på.

Det är skillnad mellan hel och halvsyskon. 
Jag är av den uppfattningen, lärd av alla runt mig under mina år i livet att syskon är de man delar föräldrar med och halvsyskon är de man bara delar en förälder med.
Rätt logiskt men visst, man kan använda begreppet "syskon" som ett paraplynamn men för mig är det en jäkla skillnad.

Jag har två barn som är syskon som tillsammans har ett halvsyskon, jag har själv ett halvsyskon och ett riktigt syskon, självklart menar jag helsyskon med riktigt syskon.
De andra är på sidan av, inte riktigt hel, som i halv.
Som i genetiska halvsyskon.

Men kalla det vad du vill syster  

Om man är av den kalibern att man vet med sig att man kan med att bilda en familj och sedan rasera den, ja då är det bara att knipa igen.

Om vi nu ska leka Gud som du gjorde med ditt uttalande att "vissa borde inte få skaffa barn".
Dina ord, direkt från dig.
Och då måste väl det ge andra rätten att tycka samma sak, eller? 

Saker kan hända "på vägen" för alla, t o m för dig, även om du kanske inte tror det. Och med mina ord att vissa borde inte få skaffa barn menar jag, t ex mesiga fäder som går i sin nya kvinnas ledband och inte törs stå upp för ALLA sina barn.

Du äger inte varken sanningen eller rätten, men jag har tagit del av din åsikt.

Min åsikt är att man som man hittar EN att skaffa barn med om man vill ha EN familj, annars får man trixa bäst man kan för att försöka få det att funka så bra som möjligt.

Är det någon som inte "törs" stå upp för alla sina barn så är det jag, jag tillåter att de får mindre tid varannan vecka pga min sambos tidigare val i livet för att jag vet att det är så en modern, uppfostrad människa beter sig.
Jag har också gjort val tidigare i livet, men inte något som går ut över mitt umgänge och engagemang gällande mina barn och det är jag stolt över.
Så är det någon som är "mesig" så är det jag och jag har rätt att skaffa barn precis som du och alla andra som kan har, jag går i min sambos ledband och biter ihop varannan vecka för att han ska få det han vill och betalar med att stå ut med något jag absolut inte vill.

Att det finns många pappor som lämnar sina första avkommor bakom sig visar bara att kvinnan gjort ett felaktigt val från start och uppenbarligen skaffat barn utan att han egentligen ville det.
Sedan finns det sådana som min sambo som står sitt kast ändå, trist för mig men ansvarfullt av min sambo eller? 

Ja, det minsta man kan begära av en pappa är väl ändå att han ska ta ansvar för samtliga sina barn?? Jag har väl aldrig sagt något om att du inte skulle få skaffa barn, men jag tycker det är fruktansvärt när du uttalar dig som du gör om din sambos tidigare barn, det är´väl ändå inte barnets fel att saker och ting blev som de blev? Det barnet har precis lika mycket rätt att träffa sin pappa som era gemensamma barn vare sig du gillar det eller ej. Helt otroligt också att du får det till att det skulle vara de tidigare barnens mammas "fel"när en pappa inte törs ta sitt ansvar, det handlar mer om att det är den nya som inte kan tåla att pappan har haft ett liv innan henne och låter det gå ut över barnen som fanns långt innan hon kom i deras pappas liv.

Jag har väl inte någonstans skrivit att det är den tidigare mammans fel att pappan inte törs ta sitt ansvar?
Däremot nämde jag att det finns ett flertal som inte vill då de inte ville ha barnet från första början.

Det minsta man kan begära av en pappa är väl att finnas för sitt barn alltid, inte vara nån hobbypappa varannan vecka?
Samma gäller mammorna, hur kan man ens MED att bara vilja träffa sitt barn varannan vecka?
DET är lågt.

De har alltså valt bort att vara med sitt barn, är det då relevant ifall de väljer färre eller fler dagar än strikt uppdelat 50/50, själv anser jag att 50/50 är en utav de sämsta lösningarna. Allt som inte handlar om en frisk, fungerande kärleksfull familj är sämst och man låter barnet lida, man kanske lider själv som förälder och den andre föräldern kanske också lider. Om det är ett barn innebär det att tre lider vilket känns helt vansinne enligt mitt tycke.

Och nej, självklart har inte sambosns särkulle lika mycket rätt att träffa sin pappa, har du helt missat att de har en varannan vecka-lösning?
det betyder att det barnet har hälften av rättigheterna redan från start.
Och nu när de är tre barn varannan vecka har han en tredjedel av tiden, varannancvecka när vi bara är familjen hemma så delar våra två barn på vår tid rakt av så självklart har våra barn mer rättigheter
Så blir det när man skaffar barn som man gör rotlösa och kastar fram och tillbaka för att "bo" i två skilda världar beroende på vecka. 

Inte någonstans har jag heller skrivit att det är barnets fel, självklart är det helt och hållet föräldrarnas fel att han finns och att det blev som det blev.
Ett barn i kläm helt enkelt och det är tragiskt att de gjort som de gjort.
Hoppas barnet klarar sig ändå, trist annars. För alla tre. 

Det där med liv innan, det har alla haft.
Ingen föds vuxen vet du

Jag har också haft ett tidigare liv men det är just tidigare, inget jag släpar hem varannan vecka och trycker upp i ansiktet på min sambo, blir en argare människa, får mindre tid över för det han och jag byggt upp, något som kostar pengar och är en allmän belastning som på något sätt verkar ska ha någon form av förtur och han får backa undan och bara säga javisst och se glad ut.
Men han gör det och det är hans särkullsbarn så jag har överseende. 

Jag tror helt ärligt att även du hade reagerat negativt på att helt plötsligt förändras rutiner i hemmet, du ser uppenbara fel din partner gör som han inte skulle göra annars,  din sambo lägger direkt huvudansvaret på dig varanann vecka utan att fråga gällande era gemensamma barn, du får en argare och surare sambo eftersom han ofta blir frustrerad, han kommer hem senare och är borta oftare, mer städning för dig, mer tvätt, fler saker överallt, en som belamrar gemensamma utrymmen, mer uppstressade barn, sämre ekonomiskt och du känner dig trängd och väldigt obekväm att ha en klampandes på golvet hemma med störigt beteende som inte ger dig ro att ens gå på toaletten i lugn och ro och duscha är det inte tal om eftersom det inte finns lås på dörren och människan ifråga aldrig lär sig att inte bara klampa in.

Eller vad tror du?

Om du nu sätter dig in i situationen och inte bara ifrågasätter "varför gör ni inte så här istället, varför inte bara... varför känner du.... har ni pratat om det...." utan bara tar situationen som den faktiskt ser ut.

Ja, vi har pratat.
Ja, jag har försökt under åren att få det att funka, jag är inte dum som många vill tro.
Det fungerar inte som det borde bara, dels pga mig, dels pga sambon, dels pga barnet i fråga.

Nej, inget är hopplöst.
Men "råd" från fl har jag fått genom åren och en del har funkat men det mesta inte.

Så ja, jag har försökt och ja, jag har gett upp många gånger. 

Jag tycker du resonerar idiotiskt

Nej nu ger jag upp försöken att få till en vettig diskussion med dig. Vi står alltför långt ifrån varandra här, det är helt uppenbart. Jag antar att du visste innan du flyttade ihop med din sambo att han hade barn innan, då får man liksom ta hela kitet eller inget. Samtliga din sambos barn har precis lika stor rätt till sin pappa, trots att hans första barn bara träffar honom vv. och allas förhållanden kan ta slut, t o m ditt. Så hur du kan resonera som du gör, att föräldrarna inte VILL träffa sitt mer än vv förstår jag verkligen inte, det handlar ju om att de av olika anledningar inte klarar att leva tillsammans längre, inte om att de inte vill träffa sitt barn på heltid. F ö behöver jag inte "försöka" sätta mig in i den situationen, jag är i den eftersom min man har barn sen tidigare. Nu är de vuxna och bor inte hemma längre men jag har ALDRIG sett dem som en belastning på något sätt när de bodde hos oss. Jag har heller aldrig betraktat det som att jag fått något "upptryckt" i ansiktet. De kommer och går som de vill hos oss eftersom de har lika stor rätt att träffa sin pappa som vår gemensamma har.

Jag visste att han hade barnm en inte vad det innebar just den här specifika gången, precis som det är för alla andra.

Javisst står vi långt ifrån varandra, det är lite det jag menar.
"Goda råd" och rena kränkningar finns det gott om på FL och det är oftast pga ren okunskap och en oförmåga att ta till sig att den perfekta världen inte existerar, ibland inte ens den goda stundtals.

Ta hela kitet gäller även min sambo, han visste mycket väl att jag inte hade barn så då får han ta det eller inget.
Nu har vi däremot barn så nu kan han självklart ha förväntningar på mig när det kommer till barnen efterom det är jag som fött dem. 

...och nej, barnen har inte samma rättighet att träffa sin pappa, du har fått den hela om bakfoten gällande växelvis boende det hör jag och inte har du förmåga ens när någon förklarar grundligt med både tider och procent.

Om du hade vart i samma sits som jag och haft det som jag så jo, du hade sett det som en belastning och inte något man direkt ser fram emot men återigen, vi står långt ifrån varanda, jag vet hur det är i mitt liv, du vet det inte och behöver inte heller se det som att jag är hopplös för att jag inte varken tycker som du eller har just dina erfarenheter.

Svängdörrar är säkert bra att ha, om det fungerar att ha en rullande vardag det till trots.

Så fungerar det inte här, här ändrar sig mycket till det negativa så fort barnets fötter nuddar golvet och jag klarar inte av de vändningarna och vill därför ha ordning och reda så gott man kan i kaoset som blir.
Sambon märker det inte alls på samma sätt, det är "inget konstigt" för honom att släppa alla vardagssaker för att hans särkulle kommer eftersom han är där "så sällan", kan anta att det är det som ligger bakom det hela.
Dåligt samvete och kass föräldraskap helt enkelt.
Så där har det rasat flertal gånger och när jag släppt allt vind för våg efter ett flertal snack som bara inte går in för att jag vill visa att det inte fungerar så då har det blivit katastrof hemma med mycket tjafs, bråk och oreda och sambon har undrat varför han helt plötsligt måste göra allt och kunde inte alls se sambandet till en början.
Nu funkar det bättre men det är fortfarande en klar försämring på hur han är gentemot våran familj de veckor särkullen är hos oss.

Men jag förstår att som ovetande är det inte lätt att sätta sig in i, det är lättare att klandra och banna än att bara se det som det är: en trist styvkonstellation som inte fungerar som den borde.

Jag ser dock målet och det är det som får mig att orka, en vacker dag slutar han dyka upp och då kommer allt vara en rullande vardag med mycket större harmoni, ett jämnare flöde och mycket lättare att leva i eftersom alla vet på ett ungefär hur det ser ut och inga behöver sättas åt sidan på regelbunden basis.

Särkullen får gärna komma och hälsa på men inte kalla vårat för hans när det enda han bidrar med är att ta, både när det gäller plats och kraft.

Så är det någon som borde ge upp är det jag när det kommer till att diskutera på fl, för banka huvudet mot väggen känns oftast som en bättre idé.
Men nu hade jag tid över, har dubbelsemester, inget jobb och ingen särkulle  

Stackars "särkulle" som inte är välkommen hem till sin egen pappa. Och DU har fått det hela om bakfoten, för din sambo är pappa precis lika mycket till alla sina barn och alla hans barn har lika stor rättighet till sin pappa, det har faktiskt inget med boende att göra. Om din sambos barn vill träffa sin pappa oftare är det hans rättighet, och det finns inget du kan göra åt det.

...och du börjar med ett felaktigt antagande *suck*

Han välkomnas av både sin far och hans halvbröder, tänk dig, även jag säger välkommen och öppnar dörren och släpper in honom. Men du kan verkligen inte se skillnad på tanke och handling (inte förvånad dock, ni är rätt lika allihop faktiskt)

Och nej, jag har inte fått något om bakfoten, pappan har valt att inte träffa honom varannan vecka hur svårt det nu kan vara att ta till sig. Tydligen jättesvårt för dig, inte alls för mig.
Men jag släpper just det gällande dig nu, jag kan inte lära någon rätt som bestämt sig att det är fel och inget annat som gäller.

Om sambons barn vill träffa pappa oftare, är det okej då anser du att barnet väljer bort mammans rätt att inte träffa sitt barn?
Hur hade du sett på saken om barnet valt att inte träffa pappan alls, hade det bara vart att rycka på axlarna då tycker du och helt släppa på umgänget?
Ett barn bestämmer inte, har ingen rätt att bestämma heller, däremot kan man ha deras åsikt i beaktning ifall föräldrarna ställs inför ett val.
Eller om våra gemensamma barn väljer att de vill ha mer tid med sin pappa under de veckor särkullen är hos oss, hur ställer du dig till det, för de är ju också hans barn och de har också rätt att få mer tid ifall de känner för det enligt dig, eller?

Förväntar mig inget logiskt eller bra svar, troligtvis kommer kappan bara vändas för vinden och åsikten förändras för "då är det en annan sak"
 
Barn till separerade föräldrar kan aldrig ha en hel fungerande familj, så enkelt är det.
De barn som bor växelvis har bara växelvis rättighet till sina föräldrar, sedan kan man ringa, chatta eller vad man nu vill göra men man kan inte ha kakan och äta den, att träffa båda sina föräldrar som en riktigt familj kommer inte gå eftersom just föräldrarna har separerat och skaffat egna liv utan föräldrar väljer hur ofta barnet ska träffa dem, så enkelt är det.

De väljer helt enkelt bort att leva med sina barn heltid vid en separation och vv-lösinng och det kanske är värt det, vad vet jag.
Jag har inte skaffat barn med någon jag inte klarar av att leva med, så jag är totalt ovetandes.

Det jag däremot vet är att separerade föräldrar hellre lever utan sina barn än tillsammans som den familj de skapat.

Ja..vad säger man..du går verkligen från klarhet till klarhet..Näpp jag orkar inte fortsätta det här nu, jag har betydligt bättre saker för mig, som att t ex packa inför vår resa till västkusten ikväll!! Men en sak är jag faktiskt väldigt nyfiken på..du skriver att jag inte kan se skillnad på tanke och handling och sen "ni är rätt lika allihop faktiskt"..vilka är det då du menar närmare bestämt??

"ni" är en generalisering av de medlemmar på fl som engagerar sig genom att inte engagera sig utan antar och gör det till sanningen.
Det är vad jag menar med "ni"
Jag är inte ny på fl utan har funnits som medlem under flera år så jag har sett det förr om man säger så.
Men om jag bara lyckas få EN att känna igen sig som får en knuff i rätt riktning att erkänna det för sig själv/faktiskt förstå att det är jobbigt stundtals att känna som jag gör utan att anklaga har jag lyckats kan jag känna, därav att jag så trägen kan skriva långa inlägg med hopp om att kanske kanske finns det någon därute som faktiskt kan bidra med något positivt, om än så bara en klappa på axeln och säga: fan vad trist att det är som det är. Hoppas allt går bra ändå, mycket kan man ändra men inte allt.
eller nåt i den stilen. Inte leka kung eller drottning, inte banna och vifta med pekpinnen utan sänka garden och släppa det där med antaganden och många gånger rena fantasier. 
Det handlar om en dysfunktionell relation i en styvkonstellation och det är inte EN som är problemet utan alla inblandade och allt grundar sig i något för alla.
Lite mer komplext än att "ja men flytta så blir allt bättre" eftersom, när man tänker till, borde inse att det inte riktigt är så lätt och att en separation bara skapar andra typer oav problem, dvs inte löser problem i sig utan bara byter ut dem.

Jag känner att jag hellre lägger tiden på annat jag med, jag gör inte det här för att jag tycker att det är roligt utan för att jag har en gnutta hopp i nom mig hela tiden att någongång kanske jag faktiskt når fram till någon, det behöver inte vara till dig utan det kan vara någon som läser och det är det som ger mig kraften att fortsätta.
Det och att jag behöver få ur mig det jag känner eftersom det även irl finns "ni", alltså inte accepterar att det faktiskt är som det är utan jag får tiga för det är så en modern människa gör.
Lätt frustrerande.
Tänk dig själv att inte få prata om dina problem ivardagen, utan det du känner är felfelfel enligt andra, försvinner problemen av sig självt då?
Nej, de är fortfarande lika verkliga, däremot undertryckta och det blir ett problem i sig som skapar ett problem som blir ett problem... 
Så alla hittar vägar, min ventil är fl och hoppet att kanske det någongång blir mer okej att faktisk inte behöva känna trycket och pressen att alla ska vara som en familj bara för att det ska kunna rulla på ändå och att det inte ska vara skamligt att berätta för sin partner hur man känner och kanske, KANSKE bli respekterad för det så de problem som HADE kunnat uppstå faktiskt inte föds eftersom de inte får ved på elden, är du med?

Om jag hade blivit respekterad och inte undanskuffad i mitt eget hem under flera år, om jag hade blivit respekterad hur ett barn ska få lov att bete sig, om jag hade blivit respekterad att jag kan behöva min space och inte bli tilltvingad något så kanske det inte hade gått så långt som det gått, vem vet?

JAg vet att det inte hade blivit sämre.
Sedan hade jag troligtvis inte tyckt om barnets personlighet för det men jag hade kunnat leva med det på ett annat sätt.
Som att ändå ha en helt fungerande relation till puckot på jobbet, man kan ha kul och trivas ändå.

Men så länge det känns påtvingat och kvävt - då har du ett utav resultaten framför dig.

Hoppas semestern blir bra  

Vad bra, vi är iallafall överens om att vi tycker VÄLDIGT olika om just den här saken! Tack, det hoppas jag med att den blir! Hoppas du också får en bra sommar!!

Långkalsong! Tummen upp för ditt resonemang! Jag hade kreverat av vv, by räcker för mig. Min sambon vill inte ha mer tid med honom ändå, och jag är enig i det. Det är tydligen bara fult att erkänna, antar jag?