Ensamstående och egentid? "Oansvarig" ?

Ja, jag vet inte vad det grundar sig på, att hon från början kanske var emot att jag skulle behålla dottern då hon inte gillade mitt ex och "visste" jag skulle bli själv, det poängterar hon, såa tt jag i princoip får "stå mitt kast"
Jag uppskattar verkligen hela dagarna med min dotter, men väl hemma och när möjlighet finns, hade det varit skönt att kunna hämta krafter när väl tillfälle finns, jag kan inte ha med henne någonstans efter kl. 18 på kvällen vid 19 sover hon och är vi i väg då är det omöjligt att få henne lugn, hon kan helt enkelt inte sova borta, det måste vara hennes saker så hon känner sig trygg
Hos mmor min kunde jag inte ta hem vänner, så det är klart det blir annorlunda, hon bor litet och skulle inte finnas plats.
De stunder jag och dottern och hon var hemma tillsammans på min dotters vakna tid visade hon heller inget vidare intresse, mer än mest klanka på mig osv...så tar det mer som perosnligt än annat, jag tycker bara argumentet att man inte ska kunna få göra saker på egen hand, är och låter dumt, isåfall hade hon ju inte helelr ställt upp som barnvakt åt mina brorsbarn.
Och nu handlade det inte om barnvakt i princip, min dotter sover vid 19 och vaknar möjligen av att nappen åker ur, skulle det vara så och jag är ute o går en runda tex är det bara o ha ringt om det skulle vara något, skulle vara hemma på några minuter
Finns egentligen inget problem i det hela, känns bara som personligt som sagt och någon bitterhet
Nu har det mest blivit irritationsmoment så vi inte ens pratar med varann, tråkigt

Det verkar ju som att det är någon djupare konflikt mellan dig och din mamma, som kanske egentligen inte har så mycket med att hon passar barnet att göra. Klart att det blir mycket svårare som ensamstående, ofta om man är två så kan man ju lämna hemmet kort för en sväng till affären eller en promenad kanske redan från att bebisen är nyfödd.

Men ärligt talat Lindha så har jag inte uppfattat det som att du aldrig får någon egentid. Tycker inte riktigt du ger en rättvis bild av verkligheten. Eller brukar du sola solarium med bebisen, ta med henne på krogar och restauranger medan du dricker öl? Sen var det väl din mamma som var mycket i Stockholm tidigare och passade lillbebisen medan du var ute sena nätter och festade med kompisarna? Ibland kom du ju inte hem förrän morgonen!! Vet även att du ju brukar träna mycket, även att du tar med bebisen till träningen när du är i Stockholm. Så det är ju inget hinder, allra helst när man har en så lättsam och glad bebis som hon verkar vara!

Jag tar inte din mammas parti, men jag säger bara att du kanske ska försöka se det utifrån hennes perspektiv? Jag vet ju att du inte har det lätt (sjukskrivningar, medicineringar, diagnoser osv.. jag brukar också hänga lite i "psykisk ohälsa" forumet ibland eftersom jag har pluggat ämnet och kommer jobba med det senare) men samtidigt kanske det just därför har varit väldigt jobbigt för henne under din uppväxt också, just med dig och din problematik, och därför har hon inte samma "problem" med din bror. Därifrån kommer kanske hennes känsla av dig som "ansvarslös"? Och sedan kanske hon tröttnade lite där på att behöva vara barnvakt bara så att du kunde vara ute hela nätterna?

Men så vill jag väl ändå påstå att det du behöver nog kanske inte i första hand är egentid, utan du kanske behöver andra verktyg för att klara av vardagen tillsammans med din bebis? Det är ju såklart inte alls bra att din mamma klankar ner på dig och kränker dig, samtidigt är ni ju två om saken och ni bör försöka hitta någon slags balans där ni respekterar varandra. Det kräver ju att även du får en ökad förståelse för henne. Hon hatar ju knappast dig eller bebisen liksom Det är ju något ni måste reda ut. Så, stoppa huvudet i sanden och gå ut och ta en öl eller hänga med kompisarna tycker jag inte är lösningen. Åtminstone inte en särskilt mogen lösning.

 Förövrigt var det ju bara två veckor sedan du hade en utekväll i kalmar med partyparty.

I så fall kanske du ska prioritera den barnfria tid som du nufår lite bättre, så kan du gå på de där lugna promenaderna du tydligen saknar

ot, men känner du ts personligen?

Ja det verkar så!

Hm, ja jag hävdar iaf att det visst går att skapa sig s.k egentid utifrån sina förutsättningar.
Har du provat att ha med dottern till vänner o nattat henne där?
Om det inte går att natta henne borta, hur kan du då natta henne hemma hos din mamma o pappa?

Som sagt; det verkar ju ligga en djupare konflikt mellan er som egentligen inte har så mkt med barnpassning att göra.
O enligt ovan så verkar ju du komma ut en hel del på egen hand, så jag ser egentligen inte problemet?
Det finns många ensamstående som inte har mkt till egentid alls - o det finns par som inte har det heller, då den ena jobbar mkt o den andra är hemma mestadelen med barnen.

har man skaffat barn så har man, o egentid är som sagt ingen rättighet.
Snart är din flicka större o då är det lättare att komma iväg o träna osv.

tycker du verkar ha rätt... bara för att man är ett par har man automatiskt inte egentid

Nej absolut inte!
Jag har tex en väninna med tre barn, vars man jobbar borta i veckorna. De har väl varit barnlediga tillsammans högst en gång de senaste åren. O vad jag vet så är min väninna nästan aldrig borta själv utan att något av barnen är med heller.

Och det är ju liksom inget att klaga över för man har ju valt att skaffa barn.
Jag har själv jättedåligt med s.k egentid just nu (förutom när jag är på jobbet då!), men jag vet ju att min tid kommer, längre fram.
Just nu är min lillkille liten, o jag är ensam, så man får helt enkelt anpassa sig efter situationen

så skulle det vara, tummen upp inte ner

Ja eller vi är gamla bekanta, var längesedan vi träffades nu pga flytt och ja, barn, familj och grejer
Inlägget kanske lät hårt men jag tycker bara att man måste försöka förstå varandra också och hur mamman kanske upplever allt detta. TS har ju sin bild av hur saker och ting ser ut, men alla kanske inte ser det precis som hon.

Sen håller jag helt klart med er andra, man kan aldrig kräva barnpassning eller barnvakt, man har ju själv valt att skaffa barn och alla torde ju förstå att det kräver ett enormt ansvar... kanske dumt att säga men det är ju faktiskt inte som att skaffa hund eller katt liksom!

Men det finns ju oändligt många som inte är redo för det ansvaret, vissa lämnar ju barn och bebisar själva hemma medan föräldern kanske drar och tränar eller drar på krogen! Det är naturligtvis helt fel, men vissa förstår helt enkelt inte det och är inte kapabla till det ansvar som krävs då en bebis behöver 100% omsorg, 24/7. Jag hoppas ju att TS ska dämpa sig lite och lugna ner tempot, det är inte hela världen att vara hemma på kvällarna, man får skaffa sig hobbys, jag tror att det skulle vara bra både för henne och bebisen. Men det vet hon redan

Ja jag förstår mamman också, för låt oss säga att min bror o hans bebis skulle komma o hälsa på oss i några dagar. jag skulle bli jättesnopen om han skulle utgå ifrån att jag är barnvakt samtliga kvällar medans han ska dra iväg på diverse "roligheter"! Jag skulle inte ha något emot om han frågade en kväll, men jag skulle känna mig lite förbisedd ifall han skulle ta för givet att jag ställde upp samtliga dagar.

Det är det närmaste jag har att jämföra med.

Men i detta fall verkar det ju ligga mer än så bakom, o om nu TS kanske har varit lite "strulig" tidigare under uppväxten så kanske det liksom kommer tillbaka för mamman när hon märker att TS tar varje chans att komma iväg ut på egen hand.
Kanske mamman skulle uppskatta mer om TS o bebisen var hemma o de kunde umgås tillsammans när de väl är där o hälsar på? Kansek vill mamman se att TS faktiskt tar ansvar för sin dotter o har lugnat ned sig?

Det är väl egentligen en tvådelad fråga. den ena är om din mamma borde vara barnvakt och den andra om hon har rätt i sina argumnet att du borde "skylla dig själv".

Naturligtvis har din mamma rätt att tacka nej till att vara barnvakt, det är helt upp till henne. Däremot tycker jag att argumenten hon för är ganska "dumma" och egentligen ointressanta. Som om hon vill "uppfostra" dig genom att neka dig barnvakt. Om hon inte vill vara barnvakt borde hon bara säga det och du borde respektera det, utan en massa märkliga argument. Det jag funderar på är hur ni pratade innan du kom för att bo hos henne. Du skrev att du kom till henne för att få avlastning. hade ni pratat om detta innan och hade din mamma isåfall sagt att det var ok? I så fall är det ju märkligt om hon ändrar sig när du väl kommer.

Sedan den andra frågan dvs argumenten din mamma för att du inte har rätt till egentid för att du skaffat barn. En rättighet är det förstås inte men du har rätt att ta möjligheten om du får den. Som tex när din pappa erbjuder dig hjälp. Det är ju jättebra. Det allra bästa är ju förstås om du kan få in de sociala och andra behov som du har i din vardag, inte bara när du är på besök hos dina föräldrar. Försök planera in det du behöver regelbundet i din vardag, tex som någon skrev bjud hem kompissarna på film mm. Har du eknomisk möjlighet kan du ju också se om du kan få tag på någon betald barnvakt så du kan ta den där långpromenaden eller se den där bion vid valda tillfällen.

 

Hey upps och Tinny, det där var lite väl att gå över grämnsen, faktiskt. OT skriv inte om privata saker är du snäll och ute sena nätter??? hänger på krogar och dricker öl?
jag har varit ute 1 gång här ja, det är inte det jag menar med egentid. Inte kroglivet jag saknar. Och ja, när jag är och tränar när vi inte befinner oss "hemma" så har det tidigare fungerat då hon inte var så mammig, och ja, jag har tagit en öl på stan i blöand och hon har varit med, EN öl och det är inget konstigt med det. Och ja, nä'r jag har varit och solat har hon varit med, dock har hon dessa tillfällen sovit och en vän varit med så har gått med vagnen sålänge (snabbsolarium)
varför hänger du ut om saker du faktiskt inte har en aning om?
Sköt ditt eget liv

dämpa mig? sänka ner tempot? du får allvarligt ge dig...och du m¨lar ut helt fel bild av hur det är, tror ingen i min närmare omgivning skulle medge detsamma.
jag är med henne precis pårecis varje dag, och uppskattar den tiden något enormt, och hopn är en pigg glad tjej, vilket jag tycker är bra, hon är i behov av mycket stimulans och hela dagarna får hon den uppmärksamhet hon kräver, jag lovar dig, får till och med häöra att jag bekräftar henne FÖR mycket, anledningen vi for hit var just för astt hon skulle få kunna komma ut mer SOCIALT och träffa andra barn/vänner/familj och inte bli lika blyg/mammig, om du har en bild av att vi har rikt socialt umgänge när vi inte är här stämmer det inte, jag försöker att vi kommer ut varje dag men sker 1 -2 dagar i veckan att vi träffar andra perosner, kanske 2-3 timmar max, så hopn har varit jätteblyg, och krävt all min uppmärksamhet vilket gjorde jag vart helt helt slut, när jag senaste månaderna fakttiskt varit med henne sjä'lv 24/7 med VISSA undantag...men få, och vem som, ensamstående, skulle nog kunna säga atyt bara en promenad till affären osv skulle vara värt hur mycket som helst, nu har jag med henne när vi går utanför dörren såklart, men hon skullke ju inte helelr må¨bra av att vi bara höll oss inomhus, och nu bara på ett par veckor märks enorm skillonad hur hon utvecklats på det sociala planet och mammigheten lättat, vilket underlättar för mig också.
För mycket personliga påhopp och tankar på om hur du tror det är, som i praktiken är ett pussel med pusselbitar som byggs i hop på lite fel sätt, så fråga innan du bara drar i hop en story, elelr lägg tiden på dina egna barn i stället för att sitta och lägga tid på hänga ut massa information du nuppenbart bygger upp i din skalle. Tack och godnatt

Går du ut o dricker öl när du har din bebis med dig??
ja jag vet inte vad jag ska tycka där riktigt.

Men hur som haver så är det många, både par o ensamstående, som inte har så mkt till egentid, utan som jag skrev så får man anpassa sig efter situationen.
Går du till någon öppna förskola eller liknande med dottern? Till badhuset? lekparken?
Försök att komma tillfreds med livet som ensamstående mamma - man kan inte fortsätta leva livet som tidigare, utan man får anpassa sig efter barnet.
Snart är hon större o då är hon lite lättare att ta med på saker o ting.
Dock tveksam till ölen där, men det är jag det!

Och Tinny, allvarligt, min uppväxt? Jag tror inte min mamma skulle påstå jag har varit strulig? vad grundar du det på? Skulle faktiskt vara ganska intressant du byugger upp dina teorier utifrån, så det är det som det skulle handla om, elöelr att jag vill gå på krpgen och att min mamma "ofta" är i Stockholm, hon har varit där 2 ggr sen min dotter föddes, jag vet inte om det skulle kallas ofta, och att jag springer på krogen?
Tycker du ska ta och lugna ner dig i dina anklaganden, för ja, 3 ggr har jag faktiskt varit ute och haft barnvakt på sammanlagt 8 månader och det är inte vad jag saknar mest, utan det är , när jag är här och inte är själv på kväl,larna då hon har somnat, möjligheten att faktiskt kunna gå utanför dörren på någon promenad, eller se en film hos en gammal vän osv, MEN inget jag tar för givety och inget som sker var och varann kväll, och som sagt jag uppskattar tiden med min dotter, verkligen, men är helt sjä'lv med hon ananrs nuförtiden 24/7
Nu som sagt bor vi hos min far i stället, och helheten här fungerar mycket bättre och det märks på min dotter med. Min mamma har förstått själv att hon inte har ork o tålamod med ett barn på samma sätt, kanske ointe helelr intresset på det sättet så vi kunde vara boende där under tiden vi är här, hon är van att vara för sig själv och rå om sig själv, blev för påfrestande för henne,
så har ingenting med min uppväxt (???) att göra eller någonting sådant alls, som sagt skulle vara intressant för jag tror inte min mamma ansåg mig vara strulig, ett dugg, faktiskt. Vi hade ömsesidig respekt, dock fria tyglar.