Min son har dålig självkänsla!

Hej! Jag är orolig för min son som är 8 år. Lite då och då får han "negativa stunder" då han ogillar sig själv, blir arg eller ledsen och säger duma saker om sig själv. Exempel på vad han säger: Jag är en idiot, jag är dum osv. I samband med detta slår han sig själv ofta också. Knytnävarna på huvudet tex. Dessa stunder kommer lite då och då, någon gång i veckan eller ibland mer sällan. Men oftare än så får han mindre "utbrott" och säger att han är dålig osv utan att vara speciellt arg eller ledsen. Oftast är han ju arg först och blir ledsen sen när man pratar med honom.

Vi är verkligen inga sådana föräldrar som ställer höga krav på prestationer av olika slag. Det viktigaste här i livet är att vara socialt kompetent har vi tyckt. Sen att hänga med någorlunda i skolan, visst. Men han har inte mycket läxor utan det vi gör är att läsa. Så det är inte där problemet sitter. Han idrottar med en aktivitet i veckan vilket inte det heller borde utgöra någon "prestationsångest".

"Utbrotten" (svårt att hitta ett bra ord för det, han är ju inte hysterisk liksom) börjar ofta vid någon konflikt. Tex att vi säger till när han retar lillasyster. Eller som idag... han klagade något enormt på maten vi åt nu till lunch. Han är ledig från skolan eftersom han råkade ut för en olycka i måndags men han är pigg nu. Jag sa sakligt att det är denna mat vi äter nu. Måste äta upp det vi har för vi kan ju inte kasta mat. Han åt som vanligt 3 portioner och jag kommenterade att "det är ju så onödigt att klaga när du tycker om och äter". Han var ju fortfarande på dåligt humör. Kommenterade att han var dum och en idiot mm. Jag försökte säga positiva saker. Framhäva det han är bra på så som vi alltid gör. Men han fortsätter ändå med sitt negativa snack. Satte oss och försökte verkligen prata med honom. Han var ledsen, jag blev ledsen. "Tänk om vi inte skulle ha dig, hur skulle vi klara oss då" sa jag. "Jag önskar att jag inte fanns" säger han då!!! Det fick bägaren att rinna över för min del. Han fick vara ifred efter snacket ett par minuter. Vågade 17 inte lämna honom på rummet själv!! Ja, då fick jag komma in till honom så pratade vi igen och jag fick största kramen och han sa att jag var världens bästa mamma osv. Då blev han riktigt glad igen.

Vi har det bra i vår familj. Han är storebror med två systrar. Jag och min man är lyckligt gifta osv. Vi fattar bara inte varför han inte tror på sig själv! Han har ju fått kämpa lite i skolan med läsning och matte men nu i 2:an känns det ändå som att det har rullat på bättre. Tror han har det bra i skolan för övrigt men det är klart att ibland kan någon ha gjort något dumt men lika ofta han säkert han gjort/sagt något. Så jag tror inte det är det heller... och vi försöker verkligen uppmuntra det han är bra på.

Skulle tacksamt ta emot alla råd och tips!