Pappig och utan främlingsrädsla

Jag har en dotter på 9 månader som jag älskar över allt annat.

Jag har precis börjat arbeta. Detta var inga problem, då ehnnes pappa nu är hemma med henne. Hon har aldrig visat någon mammighet. När jag kommer hem så är det som om jag är vem som helst, möjligen vill hon amma. På sista tiden har hon börjat le mig ett leende när jag kommer hem, men mycket mer än så är det inte. Annat är det när hennes pappa kommer eller går. Hon protesterar villt när han håller å att lämna rummet, kryper efter honom och är tokglad när han kommer hem.

Jag vet att det är själviskt och att jag bara borde vara glad att så länge hon är glad och nöjd. Men det gör mig så ledsen. Redan från första stund så skrek hon så fort hon kom i min famn. 10 personer kunde hålla henne och hon tittade nyfiket på dem, men började gallskrika hos mig.

Varför ? Vad har jag gjort för fel? Det är jag som varit hemma, ammat henne, bytt mest på henne och i största allmänhet "älskat" henne mest. Hennes pappa finns där och har bytt minst en blöja per dygn, men i övrigt är det alltid jag som haft henne i famnen eller/och hållt koll på henne.

När vi är någon annanstans som på Öppna Förskolan t.ex så är hon väldigt oblyg och social till skillnad från andra bebisar i hennes ålder. Hon visar ingen främlingsrädsla alls. Kan t.o.m med söka kontakt med främlingar som går förbi. Är det normalt?

Finns det något jag kan göra?

Hej!
Det är lätt att det uppstår känslor av orättvisa när man som mamma börjar arbeta och barnet man gjort allt för plötsligt bara bryr sig om pappa och andra personer.
Jag tror inte du behöver känna dig orolig för detta . Du har gett henne en bra och trygg grund att stå på och då har hon lätt att visa förtroende för andra.
Fortsätt att älska henne, bry dig om henne och ta hand om henne i den fasta förvissningen att du betyder allt för henne .
Hon har nu utvecklat den erfarenheten till att hon kan bry sig om andra också.
Jag förstår att du träffat andra familjer där det ser lite annorlunda ut, men det betyder inte att det är något fel med er anknytning, utan att barn beter sig olika, uttrycker sina känslor på olika sätt och är olika tydliga med det.
Det absolut viktigaste för dem är att båda deras föräldrar älskar dem och tar hand om dem på bästa sätt.
Så fortsätt på den inslagna vägen så kommer er dotter att bli både harmonisk och social.
MVH
Margit

Pappig och utan främlingsrädsla

INNEHÅLL