Kan den som inte bär barnet bli lika viktig/duktig som förälder?

Har du tänkt på att pappan i ett hetroförhållande inte bär barnet???

Fast det är ju rätt stor skillnad på att man skaffar barn tillsammans, oavsett tilvägagångssätt eller om man kommer in i en familj där barnet redan har två föräldrar.

När det gäller bonusföräldrar så är det ju också så olika. Min dotters pappa och hans sambo har henne ett dygn varannan helg och även om jag tycker jättebra om dem och att de är super med dottern under den tiden så tvivlar jag på att någon av dem kommer bli lika viktig i dotterns liv som jag är, mest för att jag har ett större intresse och ansvar för henne.

Min mamma träffade dock min pappa när jag var 5 och hon är den viktigaste föräldern i mitt liv trots att hon inte tryckt ut mig:)

Beror ju på situationen helt enkelt.

I vår familj har jag fött barnen eftersom min tjej är född utan livmoder, så det var ett ganska enkelt val ;) Men gudars, vi är absolut lika mycket föräldrar till våra barn båda två, hon har ju varit med från början, på varje ultraljud, det var hon som inseminerade mig, hon som höll mig i handen när jag krystade och viskade tröstande ord, hon som höll våra barn när jag skakade av eftervärkar... Hon har tagit sin beskärda del av vakennätter och suttit på akuten, vabbat och hämtat och lämnat på dagis, hur skulle hon inte kunna vara lika mycket förälder som jag??? Och barnen kallar henne mamma, precis som de gör mig :)

Jag tycker att jag rent generellt har fått ett bättre bemötande än mina killkompisar - både från myndigheter och äldre släktingar. Män verkar ses som andraklassens föräldrar, på något vis, medan en mamma är en mamma, oavsett om hon har fött sitt barn eller inte.

Jag har faktiskt tänk en hel del på det där med blanketter och här i Kommunen står det faktiskt förälder på båda ställena när man söker förskoleplats och liknande, bra tänkt där.
Dock reagerade jag på bb där det stod en stor skylt på dörren om att man bara fick ta emot besök av pappan till barnet. Jag som ensamstående ville såklart ha någon annan som kunde besöka mig och ifrågasatte det och fick till svar att de skulle tänka på det, om något hänt vet jag inte.
Här på fl har jag fått skit för det, tydligen är det jättesvårt att ta hänsyn till ensamstående och homosexuella genom att istället skriva att man bara får ta emot besök av en närstående person. Faller man utanför normen ska man tydligen bara acceptera allt och man är töntig om man ifrågasätter.

Jag tänker att skillnaden är mellan just föräldrar och styv/bonusföräldrar. Inte pga av några biologiska band - för det har ju verkligen inte alla föräldrar - utan pga att det i fallet styv/bonusföräldrar faktiskt finns andra personer som är föräldrar till barnet. Men det betyder ju inte att de kan bli viktiga i barnets liv. Ibland till och med viktigare än en biologisk/ursprunglig förälder.

Min unge har en kompis som har fyra föräldrar och de är precis lika mycket föräldrar allihop (men troligen inte på pappret). Den stora skillnaden i det fallet - mot om det var ett föräldrapar som sedan genom skillsmässa skaffat var sin respektive - är väl att de var det fyra vuxna personer som tog ett gemensamt beslut om att skaffa barn. Två par som tillsammans blev föräldrar - och har varit så hela tiden.

Det där om att bara mamman är viktig och så vidare tycker jag är ren bs. Jag blir arg bara jag tänker på det.

Jag är den som inte bar barnet. Men hans mamma har jag varit från första stund. Har fått frågan om jag verkligen känner det som att han är mitt barn då vi inte har några biologiska band. Men klart han är min lilla unge. Det är ju jag som känt på magen när han började sparka, som var helt lyrisk över ul-bilderna, lusläst tester om barnvagnar och bitstolar. Jag monterade bebissängen. Jag är nu mammaledig och varit ett par månader och jag ger han mat, kärlek och uppmärksam och får säga ett och annat nej när han kryper till hundens matskål. :D Klart jag är mamma och jag ser mig som lika viktigt person i hans liv som min fru.

Mamma eller pappa är inget man blir tack vare blodsband, det är en roll man förtjänar genom att finnas där för barnet i alla lägen, att ställa upp, ställa krav och ge massa kärlek.

Jag är riktigt less på att mammor ska liksom alltid finnas där för sina barn medan pappan inte verkar ha lika stort ansvar (iaf bland de jag umgås med).

Tex sa jag till min mor i förbifarten att: "Jag skulle så hemskt gärna kunna besöka mina kompisar över en helg (2 nätter borta)" eftersom det har jag inte fått gjort sedan april 2009 (lite över 2 år sedan alltså eftersom denna helg är planerad i mitten av augusti).
Hon som inte har möjlighet att vara barnvakt (av godtagbara skäl) säger direkt "Nä, men så kan du bara inte göra, du får väl tänka på barnet".

Det hör till saken att pappan i detta fallet har för studerat 1 år (från barnet bara var några månader) och enbart kommit hem då barnet somnat på fr och åkt innan barnet somnat på söndag. Samt som det är nu, då han träffar henne varannan helg (och knappt klarar det utan att tycka det är jobbigt).

Så alltså så anser min mor att det är HELT okej för pappa att vara borta hela veckorna och varannan helg från barnet medan jag inte ens får vara hel ledig nästan en helg (planerar att åka efter hon ätit mellanmål på eftermiddagen på fredagen och försöka komma hem innan hon somnat på söndagen.). Även de andra som står mig nära säger samma sak.

Känner mig som hemskaste mamman i världen som ens kan tänka sig att låta någon annan ta över två nätter!!. Vill inte känna så, vill känna mig glad över att äntligen få kunna vila upp mig ordentligt/ladda batterierna osv.

Har nu fått kontaktfamilj (de har två barn 10 och 12 år) och kan bara hålla tummarna för att de kan ta henne den helgen eftersom som det ser ut nu så fungerar de jättebra tillsammans med dottern. Får bara se hur det går med nattningen för dem, men följer de min enkla metod somnar hon direkt.

Mitt barn är dessutom VÄLDIGT trygg och stabil tillsammans med andra. Hon älskar att leka med andra barn och sprang rakt in på sin sommarförskola, lycklig och glad. Så kan absolut inte förstå varför jag inte skulle kunna unna mig en helg utan henne. Tror det gör både henne och mig bra i slutänden.

(Det hände en himlans massa förra året + dottern sjuk 8 veckor detta år totalt, vilket gjorde att jag många gånger höll på att gå in i väggen, behöver verkligen ladda batterierna)

Hejsan,

jag heter Sara och har just blivit medlem här på forumet. Jag lever själv i en samkönad relation och har en del frågor och funderingar kring framtida förälldraskap. Just nu arbetar jag med en dokumentär om detta och skulle vilja komma i kontakt med andra homo/bi- kvinnor och följa deras väg in i förälldraskapet. 

Om du bor i sthlmstrakten och skulle vilja dela med dig av dina erfarenheter så får du gärna kontakta genom att skriva ett mail här på familjeliv.  Min tanke är att vi ses förutsättningslöst första gången (utan kamera) på ett café eller liknande och sedan kan du/ni känna efter om ni vill delta efter det. 

(Du/ni som redan har barn får också gärna kontakta mig så att jag kan få ta del av era erfarenheter, då jag kommer att vilja ha med olika personers perspektiv  i filmen)

Varmt tack på förhand,

Sara