Rädd. Har vi gjort fel?

Du kan säkert hitta en massa historier om barn som tycker att det har varit hemskt att växa upp med båda bioföräldrarna. Det viktigaste är hur föräldrarna är och i erat fall så kommer ju barnet att ha två närvarande föräldrar vilket faktiskt är det viktigaste. Att du sedan tar upp frågan visar på ytterligare eftertänksamhet från din sida vilket är en mycket god föräldraegenskap!

Jag är själv gift med barn men både min bror och min syster har varit ensamstående med barn sedan deras barn var bebisar. Tre av dessa barnen är idag vuxna och minns deras barndom som en lycklig tid. Detta tror jag har att göra med att de har haft många vuxna omkring sig som har brytt sig om dom och svarat till deras behov.  

Jag förstår att du orolig men faktum är att oron hör till föräldraskapet. Både när barnet är i magen, i famnen eller springer omkring som en tok

Det är bra att vara påläst men ibland så tänker man för mycket vilket gör att man inte riktigt kan njuta av det som är.

Tack snälla omtänksamma du för ditt svar!

Det var så lite så!

Jag är övertygad om att receptet för en bra barndom är att samtliga familjemedlemmar är omtänksamma och toleranta. Två bioföräldrar ger inte per automatik ett harmoniskt hem för barnet.

Sedan så tvivlar man på sig själv som förälder var och varannan dag men då får man påminna sig att det hör till och att det är det som gör oss föräldrar.

Engagerade föräldrar ger trygga barn oavsett kön på föräldrarna!

Lycka till och NJUT av barnet och ta hand om varandra

Glöm inte att det förmodligen är så att det är de som har tyckt att det har varit jobbigt som har ett behov av att ventilera. Donatorbarn (och för den delen adoptivbarn) som har haft en bra och okomplicerad uppväxt hörs inte lika mycket.

Jag läste på en del när vi var i planeringsstadiet. Det jag kom fram till var att de som mådde bäst, det var de barn vars föräldrar var trygga i sitt val. Jag läste en amerikansk studie (jag minns inte vad den heter, och den har några år på nacken) där man hade intervjuat barn som tillkommit via DI, och sedan intervjuat dem igen som tonåringar och unga vuxna. De allra, allra flesta mådde bra. De som verkade nöjdast som tonåringar var de som tillkommit med en öppen donator, och ungefär en tredjedel sa att de var lite nyfikna på honom och funderade på att söka upp honom när de blev 18 år. När de sen intervjuades som vuxna var det inte en enda som hade gjort det - men de flesta sa att de var glada att de hade möjligheten. Någon enstaka sa att de hade föredragit en känd donator, men det verkade inte vara så viktigt. Därmed givetvis inte sagt att barn som tillkommit via en anonym donator mår dåligt.

Jag vet inte hur urvalet såg ut i den här studien, men förmodligen var det så att de som deltog gjorde det för att de hade det bra och var nöjda med situationen, så den är ju inte representativ. Men det är inte bloggarna heller. De barn som verkar må sämst är barn vars föräldrar antingen höll donationen hemlig länge, eller inte vill prata om det, som signalerar att det är en (familje)hemlighet, något som ska döljas, något som nästan är lite skamligt.

På sätt och vis måste det vara svårt att vara donatorbarn. Det är så mycket fokus på biologin idag. När man gång efter annan får höra att man borde må dåligt för att man inte "har tillgång till halva sitt ursprung" så är det inte konstigt att man efter ett tag tar åt sig. Men samtidigt är de här barnen (oftast) väldigt önskade och efterlängtade - de har inte kommit till av en slump. Och faktum är att de aldrig någonsin hade en möjlighet att leva med båda sina genetiska föräldrar. Hade det inte varit för DI hade de aldrig funnits. Det finns ingen pappa som lämnade, men som i en drömvärld hade kunnat stanna kvar.

Det är klart att man oroar sig för hur ens barn kommer att må i framtiden, och det här är en del av det. Något man måste förhålla sig till som förälder till ett DI-barn. Därmed inte sagt att man ska låta det överskugga allting annat. Framför allt inte lyckan och glädjen.

Nu blev det här kanske lite långt och osammanhängande, men nej, det är klart att ni inte har gjort fel! (Att det sen alltid kommer att finnas idioter - och av någon anledning verkar de samlas i kommentatorfältet på aftonbladet . se - det är en annan sak.) Grattis till bebisen!!!

Tack för svar. Ni andra som valt insemination framför att skaffa barn med en närvarande donator/pappa - varför har ni gjort det valet? Vad säger du presens indikativ?

För att vi som par ville bilda familj. Vi tror att det (för oss) är lättare att vara två föräldrar än två plus en. Det är juridiskt och känslomässigt bökigt för oss som föräldrar att vara tre. Ur barnets perspektiv vet vi ju inte. Å ena sidan kanske det hade varit skönt med en pappa - både för tillgången till det genetiska ursprunget, för en tredje förälder och för att det är just en manlig förälder. Å andra sidan kanske det blir jobbigt att ha en förälder man inte bor ihop med. Jag tror att det finns för- och nackdelar med alla lösningar, och att det gäller att hitta den man själv trivs bäst med, och som man tror är bäst för barnet.

Hade vi haft en nära vän som vi umgicks mycket med och kände utan och innan, och som kunde tänka sig att ställa upp, så hade vi kanske funderat på det. Det hade krävts många, långa samtal och man måste vara beredd på att saker kan förändras, framför allt när barnet föds, men även efterhand. Att däremot annonsera efter en donator låg inte för oss. Så lätt har vi inte för att lära känna folk och börja lita på dem.

Jag känner inte att jag har förvägrat mitt barn en pappa på något vis. Vi har skapat en trygg familjesituation där hon aldrig behöver tvivla på vem som är hennes föräldrar. Jag vet att andra har valt andra vägar, och att det funkar för dem, men jag är glad att vi gjorde så här. Vi har fattat det bästa beslutet vi kunde för oss som föräldrar och vårt barn.

Till att börja med så tror jag att det är precis så som presens skrev, att det viktiga är att föräldrarna är trygga i sitt val!!

Under vår resas gång så var vi en sväng inne på att använda en privat donator och vi kom såpass långt att vi pratat med en kille som var god vän till en god vän till oss, och som faktiskt hade varit donator i Sverige (dvs var godkänd enligt alla konstens regler). Men, nu blev det av lite slumpartade anledningarn ändå att vi fortsatte inom sjukvården och jag har mer än en gång tänkt att ÅH en sån tur att det blev som det blev!

Detta var i ett ganska tidigt skede på vår bebisresa och vi hade inte tänkt färdigt. Nu när A är är född är jag så glad att han är min och min frus unge! Det inte finns ingen som en dag kan komma att spela en annan eller större roll än vad man från början hade tänkt sig. Det är vår familj som gäller, det finns ingen tredje person i bakgrunden. Att ha gått via sjukvården känns för oss så himla rätt!

Vi gjorde 5 inseminationer med öppen donator och 5 inseminationer med anonym donator och eftersom IVF:et vi sedan gjorde utfördes i Danmark så gjordes även det med anonym donator (enligt danska riktlinjer). Egentligen kan vi väl säga att slumpen avgjorde att det blev som det blev, men för oss spelade det ingen roll och vi ska jobba för att A blir lika trygg i att det blev som det blev som vi är!

Jag har gjort en bok till A om hur han blev till där vi även tar upp hur vi valde vår donator och vi har förstås sparat profilerna som hör till donatorn. De är ganska omfattande och jag skulle kunna tänka mig att de kan stilla en del nyfikenhet faktiskt?