Kan inte tro på plusset

Grattis!
Jag är i vecka 5+0, så vi kommer nog ha BF ganska nära.
Kan förstå att det känns "overkligt" när man väntat, testat, längtat och kanske blivit besviken så många gånger.
Du kanske inte vågar glädjas, av rädsla för att bli besviken?
Eller så kanske det känns så overkligt att du inte förstått det än.
Jag tycker du ska glädjas, turen måste ju komma till er någon gång och nu har den nog gjort det 

Jag känner precis likadant! Jag har inte haft lätt att bli gravid och de två gånger jag lyckats senaste 3 åren (1 gång naturlig och 1 gång IVF) har det blivit missfall. Vi har fått rådet äggdonation och nästa vecka ska vi på första läkarbesöket inför det. Vi hade egentligen helt gett upp hoppet att jag skulle kunna få något mer barn (har ett barn som är fem) och precis börjat känna att donation också blir bra. Då kommer det ett plus och även om jag kan förstå att jag är gravid är jag oerhört skeptisk till att detta kommer gå bra. Skulle också vilja kunna glädjas och tänka att jag inget kan göra, men de negativa tankarna tar över hela tiden. Är bara i 4+5 och hoppas att jag ska börja må illa... vilket ju är jätteknasigt.

bäjbi - jag känner precis likadant. jag vill också må illa. jag mådde lite illa för någon vecka sen, innan jag åt och efter att jag åt men det la sig och nu är jag i princip som vanligt förutom molvärk i magen som ju egentligen kan vara vad som helst (mensvärk, missfall, graviditet).... det känns så osannolikt att jag inte kan ta in det. Å andra sidan var jag likadan vid vår första graviditet. då var det först när hon började sparka så att andra kunde känna det som jag så smått började acceptera det hela. men precis som shirin85 skriver så vill jag inte ta ut något i förskott. vill inte bli besviken... igen...
men det är ju superhäftigt att du plussat!
men man vill förbi åtminstone 12 veckor. den 22 juni kan jag lugna mig lite. om två veckor kanske vi får se ett tickande hjärat det borde hjälpa lite... men jag vet inte.

Hej på er!
Känner igen mig i det ni skriver!
Min historia kortfattat: Min sambo och jag har försökt få barn i ca 7 år vi började en utredning men då dog läkaren efter några månader. Det dröjde länge innan de fick en  ny läkare och 2010 börjar vi gå på specialistläkargruppen i Växjö som då har en ny läkare.
Min sambo har dragit ut på att lämna spermaprov (av rädsla) men för 2 veckor sedan lämnade han det och det var inget fel på soldaterna
Jag har fått diagnosen PCO, har kämpat med vikten sedan i september 2010. Jag har gått ner 14 kg så att jag fick ett BMI under 30. Och så var tanken att jag skulle börja med Pergotime. Först skulle jag bara spola äggledarna (igår). Undersökningen börjar och Tack och lov hinner de inte börja spola. Alla grejer tas ut och gyn. frågar hur jag har mått sista tiden, jag säger att jag har lite molande värk, typ som mensvärk. Du har inte tagit något G-test frågar hon...nej svarar jag, eftersom jag har testat sjukt många gånger och det varenda gång har blivit en besvikelse så har jag inte trott att det varit något på G heller.
In på toa och kissa i burken sa hon med ett leende på läpparna! Jag kunde såklart inte kissa, så de fick sätta kateter och tömma blåsan, tog ett test och ja tro det eller ej Annika men du är GRAVID!  I V. 4
Hela min värld blev som ett tomrum jag visste inte hur jag skulle reagera, klart jag är glad, men jag känner mig samtidigt misstänksam som att jag inte kommer få behålla det!
Har lite molande värk i magen och ömma bröst, men känner mig inte helt säker!

Förstår er andra som har svårt att tro på plussen!

Känner också igen mig! Tog oss 7 år att få barn. 5 IVF. Ett MA. Sen blev jag gravid igen av bara dubbeldos pergo + metformin, 4:e försöket! Jag är gravid igen nu, helt spontant, läkarna har konstaterat att jag inet har någon äl så det kom som en positiv chock.

Har aldrig förstått mig på de som klagar för att de är gravida och mår illa, jag VILL må illa, jag VILL kräkas, jag VILL känna konstiga lukter, jag VILL KÄNNA ATT DET ÄR SANT!

Jag har haft två tidiga förlossningar, v. 35 och v. 37. Har legat inne på neo med båda barnen. Jag har haft början till havandeskapsförgiftning, varit sjukskriven och sängliggandes, varit inne på koller varannan vecka pga min diabetes, åkt in akut för att jag haft förvärkar, varit tröttare än tröttast, haft humörsvängningar men vet ni vad?
Jag har ALDRIG mått så BRA som när jag är gravid, det är ju det vi kämpat efter så många långa år, så jag skulle aldrig någonsin klaga För jag har blivit MAMMA, jag har ett liv som är värt att levas nu, jag lever min dröm.

Lycka till allihopa!

Grattis jätte kul,

Vilka fantastiska historier! Otroligt kul att höra! Nu är det bara att knipa och hoppas på det bästa... Jag mår nu tillräckligt illa för att våga börja tro på detta. Dålig hy har jag också fått, så allt känns toppen

Jag mår också lite illa och det ömmar i brösten. Men känner mig inte så trött! Snarare tvärtom...jag sover 4-5 timmar och i "vanliga" fall brukar jag behöva minst 8 timmars sömn! Konstigt vad som händer i ens kropp! Men jag börjar verkligen tro på underverket som hänt! Ska till MVC imorgon på samtal.

vilka underbara historier! Lycka till!

Jag känner också igen mig i det ni skriver. Jag var rädd att förlora den som sedan blev vår underbara pojk, ända tills magen började puta ut. Kunde inte slappna av och glädja mig riktigt. Senare fattade jag nog inte riktigt heller, läste på om en månad framåt, men kunde inte föreställa mig att det skulle bli en bebis på nåt vis. Under förlossningen när det var som jobbigast, kikade dr in i mig och sa "Ni har en bebis med brunt hår!" Jag liksom vaknade upp och tänkte helt sjukt "VA är det en BEBIS där inne?!" Hon gav mig kraft att fortsätta, för var det en bebis så måste den ju ut! Knäppt. Naturligtvis visste jag teoretiskt att jag höll på att föda barn, men jag var nog förvånad i ett helt år efter att han kommit ut!

Nu är jag gravid igen i 5:e veckan och känner mig mycket lugnare och mer självsäker, även om jag vet att allt kan hända.

Lycka till med era små! Känningar i magen och brösten är bra symtom.