Ni som har tråkiga minnen från familjehem!

Jag är 25 idag och går på psykiatrin. Ger inte särskilt mycket. Jag bodde i samma hem i ca 10 års tid. Hade kontakt med biosarna de första 3 åren sen försvann dom. Resten av släkten tog avstånd från mig när jag placerades.... Soc kom ungefär en gång om året och pratade bara med familjehemmet. En enda gång enskilt med mig och då vågade jag inte säga så mycket. Hade blivit mutad till tystnad den gången med cd-skivor, godis och serietidningar....

"föräldrarna" sa inte till mig vad jag skulle säga utan när jag blev frågad om saker så blev jag tyst. om dom var med så svarade dom innan jag hann säga något så körde jag deras verison av historien om någon frågade igen. om dom inte var med så hittade jag på värsta lögnerna. allt ifrån att jag hade ramlat ur berg och dalbanan på gröna lund till att jag mötte en älg i skogen som gjorde illa mig.. hahaha. när folk började koppla att jag ljög så blev jag utåtagerande och slogs och var otrevlig istället.

Hur är det med dom biologiska föräldrarna idag? Du är ju idag vuxen och kontakten kan ha ändrats genom årens lopp! Ibland kan man tro´t eller ej till och med "hitta tillbaka" till varandra och få svar på en himla massa frågor man aldrig som barn fick svar på?
Varför ger inte psykiatrin nåt?Fylls du inte av hat både mot familjehemmt,mot dom biologiska föräldrarna och även mot samhället?
Hur man nu än vrider och vänder på det så har ju alla svikit! Föräldrarna först och sen samhället genom att låta ett sånt här familjehem få existera som familjehem!
Hur fasen "går man vidare" i sitt liv med ett sånt bagage?

Vi hittade faktiskt tillbaka till varandra efter 7 års uppehåll. Min mamma är som en 5-åring mentalt. Kan inte sköta varken hygien eller hemmet. Men vi har bra kontakt och träffas åtminstone någon gång i veckan...
Jag vet inte varför psykiatrin inte ger någonting.. Känns bara som att alla lyssnar och sen tappar hakan och säger "oj så mycket du har orkat med". blablabla... Jag har sagt till att dom ska sluta säga så och istället hitta vägar för mig att bearbeta.. Jag har kommit väldigt långt men sorgen över allt normalt jag missat kommer nog alltid finnas där. Jag lever ändå ett relativt normalt liv idag. Bortsett från sjukskrivningen. Har ett eget hem, barn, tvättar och lagar mat. Jag är positiv och tänker inte alls lika mycket på det idag.. Det är bara ibland som man känner att något saknas och man ältar det lite grann..

Imponerande att man kan "leva vidare" och vara positiv trots allt!
Ens barndom präglar ju en dagligen vare sig man vill eller inte, det är ju trots allt ens historia som gör en till vad man är idag!
Har du nån kontakt alls idag med familjehemmet eller bröts det när du flyttade därifrån?
Bodde du där tills du blev myndig?

Jag bodde i en fosterfamilj från jag var 6år till jag slutade högstadiet.
I början var det bra men sen spårade allt ut. Råkade skolka en dag, blev inslängd i väggen, fick aldrig ha egen nyckel för jag kunde bränna ner huset, blev anklagad för stöld, var gratis arbetskraft. Gjorde jag inte som dom sa ringde dom min mamma och beklagade sig sen fick jag skulden för att min mamma mådde dåligt, fick alltid höra att jag var dum, ful och värdelös, att jag aldrig skulle lyckas med något, var jag lessen fick jag höra att jag var ful, skrattade jag hade jag fult skratt, fick inte vara en del av familjen, i 5år sov jag i vardagsrummet, pratade jag för mig själv när jag lekte var jag en idiot.
Jag försökte prata med min mamma men hon trodde aldrig på mig. Soc var ingen idé att prata med för dom struntade bara i mig. Den enda som försökte hjälpa mig, såg hur dåligt jag mådde var min pappa.
Mår än idag dåligt av min uppväxt. Att växa upp i en kall, hård, känslokall familj har satt sina spår. 

I mitt arbete har jag kommit i kontakt med barn (nuvarande och "barn* som är vuxna idag) som bor eller har bott i familjehem.

Dem flesta berättar inte helt ärligt om sin situation i familjehemmet, finns olika anledningar till varför det är så.

Kan bero på:

* de litar inte på soc
* dem är rädda för familjehemmet
* dem "vet" att dem inte blir betrodda
* dem vill inte byta hem igen

 ........ bara några exempel

Enligt min erfarenhet så är det inte många som trivs eller har det särskilt bra i familjehem.
Många av dem anser att det var bättre i den biologiska familjen trots de föräldrabrister som fanns där.

Det sägs att det ska ha blivit bättre idag än det var "förr"....... men jag tror inte det stämmer  - tyvärr...

Herregud e det sant? Jag har läst flera trådar där "familjehem" betonar att dom "brinner" för att ha familjehemsbarn! Och att numera kollar man upp väldigt noga vilka som får bli familjehem! Oh vad ska man tro på? Hemskt när familjehem ska utnyttja barn isåfall.

Dom kollar säkert noga, det dom kan kolla vill säga!
Dom kan kolla olika sorters register  och kör några djup-intervjuer!
That´s it! Men vad säger det egentligen!
" Det står inte i foks pannor vilka åkommor dom kan tänkas ha" ( finns massor av störda idiotert som aldrig varit i kontakt med psykiatrin)
" Det står inte i folks pannor att dom är pedofiler" ( dom flesta är faktiskt helt odömda men ändå aktiva )
" Det står inte i folks pannor " att dom är sadister och svin ( kryllar av såna )
" Det står inte i folks pannor " hur omsorgsfulla, kärleksfulla och pedagosika dom är.
Tyvärr så finns det många ocvh det jätte många som farit illa och far illa i sina familjehem! 

Hemskt. Hur lyckas dessa familjehem år ut och år in leva med en "fasad" Att soc TROR på dom.
Finns det nån familjehem som kan erkänna att dom utnyttjar barnet tex pengar? tror inte man får ngn svar. Stackars alla barn som har haft dåliga familjehem. Styrkekramar! 

Nej jag bodde där fram till 14-15 års ålder och rymde därifrån. Fick då nytt familjehem. Ingen kontakt med dom sedan dess. Alltså på ca 10 år.

Men hur va det andra familjehemmet du bodde i?
Funkade det bra där?
Du måste ju i alla fall ha bott fram till du blev myndig och det är några år till efter att du som du säger rymde?

Sitter här hemma och försöker tänka mig in i barnens situation. Inte förräns dom är vuxna så kan dom berätta hur det egentligen var. 

Från första familjehemmet rymde jag när jag var 14-15. Andra familjehemmet var helt ok.
Jag flyttade till egen lägenhet när jag var 17.

Tack för att ni har delat med er.