Går sorgen/saknaden efter en skilsmässa någonsin över?

Jobbigt, tack ja jag är snäll men det har inte hjälpt mig mycket i mitt liv att vara det. Hädanefter ska jag ta hand om mig själv och inte bara sätta andra u första rummet...vill du ha stöd och prata får du gärna skicka ett meddelade till mig, mitt nick är cnn. Ja, alla ni andra får också skriva om ni vill, skönt att kunna prata med utomstående och få stöd och råd i svåra situationer. Kram jobbigt, och ta hand om dig nu!

Det var lite egoistiskt tänkt av mig faktiskt, jag behöver också någon att prata med. Särskilt nu under semester när jag sitter själv känns det jobbigt, och lite ensamt.......Våra situationer är kanske inte alls desamma eftersom du lämnar och jag blev lämnad, men sorgen kanske ändå är densamma?

Lite bakgrund: Jag blev lämnad för ganska exakt två år sedan av min dåvarande fru som jag har två barn tillsammans med. Barnen hade då precis fyllt 2 resp 4 år. Anledningen till att hon begärde skilsmässa var att jag kom på att hon under en tid varit otrogen med min "kompis", och när jag konfronterade henne sade hon bara iskallt att det var honom hon ville ha och därför ville skiljas omedelbart.

Att komma över en traumatisk händelse som en skilsmässa kan ta tid, men hur jobbit det än är så måste man själv ta tag i situationen. För mig hjälpte det mycket att prata om det som hänt, med min familj, med vänner/kollegor och även med okända människor t.ex. här på FL. Därför är det mitt tips till TS, och andra i samma situation. Prata om det som hänt och hur ni känner, om och om igen tills ni "tröttnar" på att höra er egen historia. Lägg det sedan bakom er, blicka framåt och fundera på hur ni vill leva era liv. Låt inte det förflutna styra eller förstöra framtiden.   

Väcker liv i denna tråd igen... Har genomgått en skilsmässa under vår/sommar som till viss del blev lättare av att min fru träffat en ny och stängde dörren helt till att försöka reparera det vi hade... Vi löste allt praktiskt bra och det fungerar bra med och för barnen, även mellan oss! Allt är på det hela taget en "lycklig" skilsmässa. Jag träffade också en ny kvinna som jag blev kär i och som gav mig allt jag saknat tidigare och livet började ta form igen! Då.. Rätt som det var vaknade jag en morgon så stämde inget... Det slog mig hårt att mitt liv tycktes uppdelat i veckor där ena veckan påminde om det jag kände igen men ändå inte. Nu är jag sedan några veckor tillbaka sjukt vilsen... Jag saknar det vi hade trots problemen och skulle velat kämpa mer för förhållandet och slåss nu med sorgen att det livet är definitivt över. Saknar min fru, bästa vän och livskamrat.. I nöd och lust som prästen säger.. Även om det blev lite överdos av nöd sista åren... Lurar jag mig själv att tro att det fortfarande gick/går att lösa? Hur släpper man dom tankarna?

Oj vad jag känner igen mig i det du skriver.
Jag separerade också i våras, har mått bra hela sommaren. Och nu i veckan var det som att få en käftsmäll. Sorgen är sååå stor och tung. Jag saknar honom så in i he-vete, detta trots att han inte var snäll mot mig.
När vi bestämde oss för att separera, hade jag gett så mycket av mig själv och min ork så jag tappat bort mig själv på vägen. Kan fortfarande känna mig utmattad trots att det är snart 6 mån. Jag vet att han inte är bra för mig och jag vill inte leva med honom men endå är sorgen där. Känns fruktansvärt konstigt.

Hmm, jag har nu stångats med ytterligare någon vecka och kommit fram till att jag nog måste ta hjälp av nån... Måste få kontroll och hjälp att se detta utifrån på nåt sätt... Trist att du också är i samma situation men på nåt sätt måste detta lösa sig även om jag inte riktigt ser hur nu..sköt om dig!!

Fantastiskt med så många som vill dela sina öden när det gäller brustna relationer. Är just nu inne i en sådan.

Vi lever särbo och har nån slags betänketid. Hon har bedragit mig med en betydligt yngre man . Förhållandet är avslutat men det har ju helt klart förstört nåt mellan oss. Ska inte fördjupa mig i det utan mer några tankar om att inte vilja släppa taget.

Släppa och gå vidare. För många av oss är ju en relation oavsett hur dålig den bitvis varit nån slags tryggget och nåt att ändå hålla sig i när "det blåser".

Det är nog mer tryggheten än personen ifråga som blir det man saknar. Tror också att tiden gör att vi så småningom kan gå vidare; känna nya känslor, ta emot och ge kärlek.

Sluta aldrig att TRO och HOPPAS!

Ta hand om er!

Jag är inte kristen, men jag kan verkligen sakna i nöd och lust, för det behövs i livet , bland barn, dagis, snabb makaroner och kräksjuka.

Det spelar ingen roll om man är kristen. Min man lämnade mig för en annan och han är troende har kroppen full av kristna budskap. Det höll inte honom borta från att bedraga och ljuga för mig. Han var otrogen mot mig och hans nya är inte kristen. Eller hon va inte det när dom träffades iallafall . Vet det då det var en vän till mig.

Hej! Jag blev sviken av min man. Vi hade varit tillsammans 12 år och gifta i 9 år. Vi träffades när jag var 40 och han var tre år yngre. Vi hade inga barn. Jag tyckte vi hade ett jättebra liv tillsammans. För fem år sedan träffade han någon annan och gick ifrån mig. Han var min enda stora kärlek. Mitt liv rasade fullständigt samman. Jag grät i tre år. Jag var besviken, arg, ledsen, allt på samma gång. Kände mig så sviken. Det finns inte ord. Jag vet inte någonsin om jag kommer komma över det. Jag mår mycket bättre idag. Men det här tagit fem år. En del pratar om 1-2 år. Det tycker inte jag verkar så länge för att bearbeta en skilsmässa. Tack för ordet.

Jag ville säga något mer till dig som är i den här situationen. Man kan behöva någon att prata med. När jag hade det som värst hade jag en vän som stöttade mig. När jag var långt ner i dalen sa han till mig "ge inte upp det finns ett ljus där framme när du har kommit igenom denna tunneln". Jag kunde inte tro på det då men han hade rätt. Jag kom ut på andra sidan.

Jag var tillsammans med mitt ex i 5-6 år och det tog slut för två år sedan mellan oss. Det var jag som gjorde slut även om jag anser att det var han som lämnade mig på sätt och vis. 

Det var jättejobbigt i början och det kändes som att hela livet rasade samman. Jag grät varje dag i flera månader men efter ett halvår så insåg jag att jag inte grät lika ofta längre. Det sker så gradvis att man inte märker av det.

Jag har träffat en ny kille nu och känner att jag är lycklig med honom. Men även om jag inte vill tillbaka till mitt ex och känner att jag "kommit över" och bearbetat det hela så blir jag ibland fortfarande sorgsen när jag tänker på det.

Kanske är det så att de stora sorgerna i livet bär man med sig och berörs av för alltid.