Hur mycket ska man berätta egentligen?

Hej!
Du har verkligen haft en svår process med det alltmer uttunnade umgänget mellan din dotter och hennes biologiska pappa. Det enda som går att säga om det är att det förmodligen har varit tur i oturen att ditt ex krävt allt mindre umgänge eftersom han av vad du berättar inte alls verkar vara i stånd till någon bra pappa-dotter- relation.
Att det hänt en massa saker, att han är psykiskt sjuk och att hans egen mamma är rädd för honom gör honom definitivt inte till någon som din dotter ska ha annat än möjligtvis övervakat umgänge med.

Så till din fråga hur ärlig man ska vara? Det bästa är att vara ärlig, det vinner man alltid på i längden. Men ärlighet kan vara så mycket. Ärligheten mot en 8-åring måste avpassas efter mognad och utvecklingsnivå.
Detta innebär att du definitivt inte ska berätta allt du vet för henne. Du ska inte heller låta henne ta del av dina känslomässiga reaktioner på hans beteende. Och det verkar du ju också ha undvikit.
Din uppgift blir att på ett så neutralt, icke dömande sätt som möjligt berätta för henne att hennes pappa inte mår bra och därför inte kan träffa henne på det sätt som annars hade varit naturligt. Du kan säga att det kan ändras när han blir bättre.
I realiteten ska du naturligtvis skydda henne från att bli utsatt för en pappa som kan skrämma henne och visa dåligt omdöme vilket verkar vara fallet nu.
Men du ska inte förneka hans existens genom att aldrig tala om honom. Och du ska förstås försöka svara på de frågor hon har. 
Din egen besvikelse och ilska över hans brister ska du se till att du har någon vuxen att uttrycka för. Det kan vara en vän, en anhörig eller en professionell person som du söker upp för att få lite stöd i din egen situation.
Utan ett sådant stöd kan det vara lätt att man pyser över för mycket till dottern.
Så lycka till med fortsättningen.
Med vänliga hälsningar.
Margit Ekenbark