3åringen trotsar, hjälp med bemötande, "handlingsplan"!?
Skulle behöva lite hjälp och input angående dotterns "trotsande".
Väldigt mycket har hänt det senaste året. Hon har förlorat sin lillebror, med mycket sorg och oroskänslor efter det, att vi föräldrar också ska bli änglar osv. Jag har varit gravid och samtidigt haft en depression efter sonens död och inte haft den ork och energi att ta hand om henne på det sätt hon förtjänar (dock har min man varit hemma med henne) nu har lillasyster kommit och efter det har hennes trotsiga beteende börjat.
Mycket tid går såklart till lillasyster och jag är trött och har kasst tålamod. Jag är också orolig att bebisen ska dö vilket såklart tär på min ork också.
Jag känner att jag måste ta tag i situationen nu, innan den spårar ur, men vet inte i vilken ände jag ska börja. Orkar liksom inte tänka ut hur jag ska bemöta henne eller hur vi ska lösa de situationer som uppstår.
Så, om du har några råd så hjälp mig gärna göra en handlingsplan hur jag ska få bättre relation med dottern igen.
Exempel på hur det går till här hemma:
Vi ska iväg till tex bvc. Jag ber dottern klä på sig. Hon springer och gömmer sig. Jag gör något annat och ber henne igen efter en stund. Hon skrattar och springer iväg. Jag frågar om hon vill ha byxor eller klänning. Hon vill ha de kläder som ligger i tvätten som inte går. Jag ger ett annat förslag och hon får ett vredesutbrott, lägger sig på golvet och vrålar. Jag frågar vad som är fel men får ingen kontakt. Jag börjar bli stressad och säger att om hon inte klär på sig nu kommer vi bli osams. Hon ignorerar mig. Jag frågar om hon vill att vi ska bli osams och hon svarar "ja". Det går några turer till innan jag tappar tålamodet helt och klär på henne under skrik och protester.
Vi ska äta och hon sätter upp fötterna på bordet (Som hon vet att hon inte får och tittar på mig samtidigt för att kolla hur jag reagerar) Jag säger att hon ska ta ner fötterna och sitta på rumpan på stolen som mamma och pappa. Hon har kvar foten. Jag lyfter ner den, hon lyfter upp den. Jag ignorerar henne en stund, säger till igen. Hon börjar banka med kniven i bordet, jag säger till att hon ska sluta. Hon bankar ännu mer och jag tar kniven. Hon slänger sig på golvet och skriker för jag tagit hennes kniv. Efter många om och men får hon tillbaka kniven och vi äter vidare. Eller så lämnar hon köket och fortsätter skrika...
Jag vet att hon är i en trotsig ålder, men jag upplever det som att allt detta är en reaktion på att jag varit "otillgänglig" för henne. Och jag är ju det fortfarande till viss del, även om mitt mående är bättre.
Tips och förslag mottages tacksamt!
