Ingen sexlust på några år....

Jag ser också lika ut som innan bortsett från ett par hängiga bröst. Kroppen är det egentligen inget fel på, men jag känner mig sliten, ofräsch och trött. Det är mer en känsla. 

Jag tror att man är så mycket - småbarnsmamma, driftschef för "familjelivet AB", husmor, yrkeskvinna, vän... jag har svårt att få in älskarinna också.   

Vårt liv har varit kaotiskt sen dottern på 5,5 år kom till världen för tidigt. Mellan hon var 1-3 år var hon konstant sjuk också och jobbet pressade mig mycket då jag var borta mycket. När jag blev gravid med sonen orkade jag inte längre utan gick in i en depresion eller kände mig helt utmattad både fyskisk och psykiskt. Jag orkade knappt att ta hand om mig själv och våra barn och husrealterade saker hur ska man då orka att ens tänka på sex. Har gått hos psykolog i ca 2 år nu och mår idag bättre har mer ork och så men att ha sex med min sambo känns bara onödigt, jag vill bara sova när jag går och lägger mig.
Innan barnen så hade vi väl normalmycket sex och jag blev upphetsad av min sambo och gillade att tillfredställa mig själv och så men inte det heller nu... finns ingenting...

Jag har troligtvis också fastnat i mamma-rollen. Jag bryr mig numera återigen om hur jag ser ut och ett uppmuntrande ord om att man någon gång ser bra ut eller har klätt sig snyggt vore inte helt fel från maken, men det enda som vi någonsin pratar om är praktiska saker. Självklart gnäller min man gärna över att det är sex alltför sällan när vi ligger i sängen, men att höja blicken och se att det kanske är någonting annat som man ska se över först kommer inte på tal om inte jag tar upp det och i dagsläget är jag bara så trött på att ha det ansvaret. För jag har sagt det förr och det fastnar ändå inte. Numera är det också ok för maken att aldrig överraska på nåt sätt, att glömma julklappar och födelsedagspresenter... 

Det händer ibland att jag får komplimanger (absolut inte dagligdags, men nån gång) av andra män och det är nästan som att jag lever för dom få tillfällena. Jag saknar bekräftelsen som man fick hemmavid innan barnen och den nya familjevardagen infann sig.
 

Men 1-2 ggr i månaden är ju inte såå sällan. Jag och min kille har inga barn och varit ihop 2 år och har sex ungefär 1-2 ggr i månaden. Så vad gnäller era män om?

Samma här, känner igen mig ganska bra! Har tre barn och ingen lust alls. Innan barnen hade vi jättebra sexliv. Nu är jag en mamma, kan inte ens tänka på sex faktiskt. Äter inga piller eftersom vi aldrig har sex (bra när vi tillverkade de sista två barnen) men jag har också varit gravid eller ammat nonstop de senaste (nästan) 8 år och vi har varit tillsammans med min man i 9 år.

Han fantiserar om andra, säger att jag inte tänder honom längre etc... jag vill bara inte ha nåt med sex att göra överhuvudtaget, tycker det är äckligt och tröttsam! Jag vill inte ändra på nåt faktiskt men samtidigt tycker jag synd om min man. Han vill dock inte ha mig i alla fall så ända lösningen skulle väl vara att låta honom ha en eller flera älkarinnor men jag har lite svårt med det. Jobbig situation! Skilja vill han inte sig för han säger att han älskar mig jättemycket och vill leva resten av sitt liv med mig... Vad ska man göra? :-/

Jag har varit där ni är men efter barnen kom har vårt sexliv blivit riktigt bra. Efte 9,5 år tillsammans har vi oftast sex 3-4 ggr/veckan.

Har inget universaltips mer än att jag tröttnade på att inte ha lust, tröttnade på att gå och tänka på att vi inte låg med varandra och ha ångest för det.

Så vi började helt enkelt ha sex trots att jag var trött och inte speciellt sugen, det är ju ändå jävligt trevligt när man väl håller på...

Sex föder sex, så har det varit för oss. Vi har ofta snabbt sex, men hellre missionären än att inte ligga alls.

Jag behöver knappast säga att det här har fått vårt redan stabila äktenskap att bli ännu bättre.

Min sexlust försvann helt när jag blev gravid & den kom inte tillbaka förän jag blev kär i en annan man & lämnade barnets far... Tyvärr... Men det är JAG det, alla är vi olika (som tur är)

Jag har varit tillsammans med min man i 17 år och vi har 3 barn. Den yngsta är 9 år. Vårt sexliv har varit väldigt ojämnt hela tiden, och de senaste 3.4 åren, kanske mer? (Räknar inte längre) ingenting alls. Helt vitt. Jag har haft det knepigt med sex hela livet. Blev utnyttjad av en äldre kille när jag var 7-8, och våldtagen när jag var 15. Det sätter sina spår och trots otaliga psykoterapeut/psykolog träffar lyckas jag inte få igång min lust. Jag tycker sex är tråkigt, känns inget speciellt. Känslan av det är tråkigt.Jag VILL känna lust. Tycker synd om min man...

Ett perspektiv från en man:
Har varit tillsammans med min fru i nästan 5 år. Vi har ett bra förhållande när det gäller jobb & socialt och sedan snart ett år sedan har vi en underbar son också. Sexet har aldrig varit helt problemfritt vilket måste låta helt sjukt eftersom vi har kommit så långt i vårt förhållanmde. Redan tidigt märkte jag att tjejen inte värdesatte sex lika mycket som jag. Eftersom vi hade det så himla bra på alla andra plan inklusive massor av mys & gos så kände jag ändå att förhållandet var sunt och ville fortsätta att satsa på det. Tog ändå ganska tidigt upp frågan om våra olika inställningar till lust. Vi har pratat och pratat, alltid på mitt initiativ. Ämnet har kommit upp regulbundet med 3-6 månaders mellanrum utan att något har blivit bättre. Tvärtom har sexet avtagit med åren. På något sätt har jag försökt intala mig att det är en fas hon är i och att lusten kommer att komma någon dag. I samband med graviditet / förslossning var det ju dessutom inte så konstigt om lusten försvann. Nu har det som sagt snart gått 5 år, jag har försökt komma till en acceptans hos mig själv att livet kanske helt enkelt kommer att se ut så här och att det ändå är bra med tanke på allt annat vi har. Tyvärr så känner jag inombords att jag bedrar mig själv, blir helt tom och tappar lust till allt. Börjar tom få svårt att uppskatta min fru som hon är och irriterar mig på skitsaker hos henne.

Jag är säker på att hon älskar mig och hon pratar alltid om hur mycket hon uppskattar mig, saknar mig och ser hur vi lever tillsammans. Det jag inte förstår är att hon inte verkar ta notis om det enorma hål jag bär inom mig som jag försökt berätta om otaliga gånger på alla möjlga sätt. Hela det problemet "försvinner" från hennes radar efter ett par timmar verkar det som. Jag vet inte om hon verkligen inte tycker detta är ett problem eller om hon väljer att begrava det av rädsla..

Inser att man inte kan gå från att ha 0 sex till ett fantastiskt sexliv direkt men om vi inte ens är två som känner att detta är ett problem som vi måste börja lösa så känns det helt hopplöst.

Tacksam för solskenshistorier där ni hittade lösningar på detta...