Någon som förlorat ett barn i en olycka?

Vår dotter ploppar som sagt upp händelsen lite då och då och så kommer det ju att vara en lång tid framöver säger alla som jobbar inom vården med detta till oss. Jag tror inte det är helt ovanligt att barnen säger saker som din son för vår dotter kan också säga sådana saker, fast nu din son nu var med om att finna din dotter. Alla sådana trauman och händelser sätter ju sina spår hos barnen också givetvis, men så länge de får ventilera sina tankar runt detta så är det väl en bra hjälp för dem trots allt. De funderar nog mycket kring döden och vad det innebär efter att ha fått vara med om sådant, mer än vad andra barn behöver göra som inte förlorat någon nära och inte på ett sådant sätt. Man kan inte "linda in döden" så som andra föräldrar kan för att göra den "mindre hemsk" eller så (som att säga att h*n sover etc.) för barnen. Man måste vara så tydlig som man kan och det är svårt på något konstigt sätt.

Vår dotter var väldigt rädd kort efter vår förlust att bli lämnad ensam och sa på förskolan att "mamma inte kommer att komma och hämta mig mer". Sådant är ju givetvis jättejobbigt för både henne, mig som mamma och andra men nu en tid senare ser hon ju att vi är där och hon har blivit lugnare med detta igen. Det förhindrar ju inte att det kommer upp saker som gör att man märker att hon funderar mycket på det som hänt och vad döden innebär. Men om du nu är orolig för din son kanske du ska ta kontakt med någon specialist inom detta trots allt. Jag har ju som sagt inte riktigt samma historia här men ser ändå stora likheter i barnens beteende.

Beklagar sorgen. Så fruktansvärt.

Så ont det måste göra, jag beklagar verkligen att ni fått gå igenom en sådan här händelse.

Själv miste jag min 20 åriga son i en trafikolycka för ca tre mån. sedan,  men kanske är det inte samma sak som att förlora en sådan liten flicka.

Skickar iväg en varm innerlig tanke till Er
Var rädda om varandra

Mina varmaste tankar till ts och alla ni andra som har förlorat ert älskade barn.
Den sorgen man har är den känsla och den tomhet som inte går att beskriva. Det händer inte mig men så gör det faktiskt det. Akta er för järnvägen. Hur många gånger har jag inte sagt det när man hör tågen tuta utanför när rådjuren springer där nere.
Men när jag hörde de två långa tuten den kvällen så dog en bit av mig och då visste jag inte att min 14 åriga dotter ställt sig nere på spåret och blivit krossad av tåget. Men mitt hjärta kände att nu har någons själ gått vidare. Och det visade sig senare vara min underbara, glada, omtänksamma, skötsamma, humoristiska tös!
Ingen förstår varför denna glada tjej gjorde så som hon gjorde, inte jag, min man, släktingarna. Inte hennes vänner.
Vi står som fåniga frågetecken och fattar inte. Ibland önskade jag att hon hade rymt hemifrån istället men vem är det då som låg på spåret? Sjuka tankar.... Men man vill ju bara få hålla henne och se henne en sista gång men det fick vi aldrig, det fanns inget att se sa polisen och det smärtar. Ett liv kan krossas så lätt. Vi är så sköra inte bara psykiskt utan även fysiskt. Förlåt men jag har en dipp idag. Imorgon ska vi urnsätta henne och det är det allra sista innan allt definitivt är slut. Jag vill inte få ett definitivt slut. Förlåt för att jag flyttade fokus TS.
Vi alla bär på livets största sorg, att ha överlevt vårt egna barn.

Nossmiarfe: Kram!

Jag förlorade min 25 år dotter i vild olycka som skedde för 8 år sedan p.g.a. hennes "så kallad Man" körde 120 km i timme på sträcka 90 km.
Fått fruktansvärd shok kunde inte tänka klart, DAGAR BARA FÖRSVANN I NOT SORT SVÅRT ANDAS DIMMA .kAN INTE SLÄPPA TANKE ATT DET ÄR HAN SOM ORSAKADE OLYCKAN. mEN INGEN TÄNKTE PÅ DETTA DÅ.
dET GICK MINDRE ÄN 1 ÅR NÄR HAN FICK TRÖST HOS EN ANNAN KVINNA OCH TILL OGH MED FICK DOTTER.
mITT LIV ÄR BARA HELVETE.hAN MÅSTE TA ANSVAR FÖR DÖDEN ANNARS HANS DOTTER HAR STOR RISK FÅ SAMMA ÖDE, HON ALDRIG BLIR 25 ÅR, DETTA VET JAG.
sNÄLLA, JAG BEHÖVER HJÄLP.