Bara mamma - hela tiden...

Hej,

Min son på snart 2,5 år är enormt mammig. Allra värst är det på nätterna om han vaknar. Försöker pappan ta honom blir han (oftast) mer eller mindre hysterisk och gallskriker efter mig. Samma sak när det är dags att sova, han kan i stort sett ha somnat då han helt plötsligt sätter sig upp och börjar ropa efter mig. Till saken hör att jag ett flertal morgnar varje vecka åker hemifrån innan han vaknat och min teori är därför att han helt enkelt är rädd att jag "försvinner". Pappan försöker förklara för honom att mamma jobbar och att jag hämtar honom på dagis när han gråter på morgonen och frågar efter mig.

Hela problematiken började egentligen när jag gick tillbaka till arbetet när han var 1 år gammal. Innan dess hade vi en klockren rutin som innebar att han somnade vid sju, sov till fem, fick välling och sedan somnade om till sju-halvåtta. Under tiden som hans pappa var hemma med honom så blev uppvaknandena lite mer oregelbundna men då fungerade att pappa tog hand om honom.

Jag märker att han sover mycket bättre om jag under ett flertal nätter och morgnar tagit hand om honom. Och om vi har semester och vi sover i samma rum så fungerar det allra bäst, då kan han sova hela nätter flera veckor i sträck...

Är lösningen så enkel att vi ska sova i samma rum som honom hela tiden? Finns det något man kan göra för att få honom att bli mindre mammig?

Han trivs på dagis, all personal säger att han är en riktig solstråle och cool liten kille som tar för sig. Det går alltid lite sämre när jag lämnar men det är inte så att han gråter i en timme efter jag lämnat honom (jag brukar ringa dagis om det varit en tuff lämning och kolla) när pappa lämnar går det oftast bättre. Han blir jätteglad när man kommer och hämtar, men har ingen brådska att komma hem och ibland så får vi låtsas att vi går hem för att ens få med honom. Han går oftast på dagis mellan 8-15.15/15.45. Vi simmar en dag i vecka. Både min man och jag försöker träna i veckorna, men då är den andra parten hemma med honom.

Jag märker även att han ofta konkurerar om min uppmärksamhet med min man. Ofta säger han att pappa ska gå ut ur rummet eller inte sitta där (på pallen tex) eller att vi inte får prata. Vad gör vi/jag/min man för fel?

Tacksam för svar!

//Trötter

Hej!
Er son kommer inte att bli mindre mammig om ni låter honom styra i familjen. Då lär han sig nämligen att detta är en framkomlig väg och utökar styrandet tills det blir orimligt.
Självklart ska man ta hänsyn till vad man uppfattar som barnets behov, men på din beskrivning låter det som om ni ömsevis tagit hand om honom och delat på vårdnaden på ett bra sätt.
Små barn börjar tidigt att träna på att vårdnadshavaren "försvinner". När de är ca 9 månader förstår de inte att mamma eller pappa kommer tillbaka. De förstår bara att hon/han försvunnit.
När barnet är 2,5 år har det kommit betydligt längre i denna utveckling och klarar alldeles utmärkt att mamman (alt pappan) försvinner, så länge de är väl omhändertagna av en annan trygg person, exvis den andra partnern.
De flesta barn visar en preferens för den de tillbringat mest tid tillsammans med, när de tror sig kunna välja.
Men i vardagen är det ju inte så att små barn varken ska eller kan välja och bestämma i dessa frågor.
Så mitt tips är att ni ska försöka hitta så praktiska och realistiska lösningar som är möjligt för er både när det gäller var er son ska sova och vem som hämtar och lämnar.
Om ni med trygghet visar att detta är något ni tar ansvar för och något som inte är skadligt för honom på något sätt så kommer mammigheten att avta. Om ni däremot understödjer den kommer den att öka och det är ju inte det du vill.
Lycka till!
Margit Ekenbark

Bara mamma - hela tiden...

INNEHÅLL