hantera ilskaHej; Jag har två barn; en treåring och en som är 10 månader. Mitt problem är att jag alltför ofta blir för arg på min treåring. Det sker oftast i situationer då något ska göras ex dags att norsta tänder; klä på sig; bada etc då hon sätter sig

Hej; Jag har två barn; en treåring och en som är 10 månader. Mitt problem är att jag alltför ofta blir för arg på min treåring. Det sker oftast i situationer då något ska göras ex dags att norsta tänder; klä på sig; bada etc då hon sätter sig på tvären. I början lirkar jag. Tålamodet varierar; ofta lyckas jag övertyga henne om vad som behöver göras utan större konflikt. Ibland tänder jag istället till blixtsnabbt. En enrorm ilska väller upp inom mig och jag kan bara inte hejda mig. I bästa fall innebär det att jag säger till på skarpen och sedan bara gör det som jag ska göra; trots protester. I värsta fall skriker jag och tar i henne allt för hårt. Mina farhågor gäller främst inte att jag ska göra henne mkt illa fysiskt. Visst har jag tagit hårt i henne; knuffat henne lätt osv. Men det stannar alltid där. Däremot är jag LIVRÄDD för att detta ska skada henne psykiskt; alltså att bli bryskt behnadlad rent fysiskt i samband med att jag skriker och gormar på henne. Jag märker att hon blir rädd; och blir också väldigt ledsen när detta sker.; Det händer i stort sett bara när vi är ensamma. Visst kan jag bli rejält arg på henne även när min sambo är hemma; men inte alls i samma utsträckning. Utåt sett så tror nog ingen det här om mig då jag är ganska blyg och inte säger ifrån i första taget.; Min lilla tjej är alldeles underbar! (om än ibland rätt envis; som en tråring SKA vara) Varför har jag så svårt att hantera detta? Varför blir jag så blixtilsken att jag inte vet var jag ska göra av mig själv? Hur ska jag göra för att sluta?; Jag är så rädd att hon ska ta skada och bli rädd för alla vuxna; att hon inte \vågar göra fel\ för att andra ska bli upprörda osv.; En annan sak som skrämmer mig är att jag upptäckt att hon tar efter mig; \läxar upp\ sin lillbror; skäller på honom samt leker rollekar för sig själv som ofta handlar om att någon blir arg för att den andra inte gör som den ska.; Snälla hjälp mig! Jag har extremt dåligt samvete.; Jag vill inget annat än att vara en toppenmamma! Jag älskar mina barn mer än nåt annat och när vi har det bra ihop är det verkligen hur bra som helst! Jag förstår inte att det blir såhär!; Min dotter påminner mycket om mig. Hon har också aningen häftigt humör hemma; men ävenhon är en ängel utåt sett; glad och väluppfostrad.; Samtidigt så känn det ibland inte alls som hon lyssnar på mig om jag inte blir arg....; Känns som om detta blev aningen rörigt; men det är skrivet precis som jag känner det....hantera ilskan; Hej; Jag har två barn; en treåring och en som är 10 månader. Mitt problem är att jag alltför ofta blir för arg på min treåring. Det sker oftast i situationer då något ska göras ex dags att norsta tänder; klä på sig; bada etc då hon sätter sig på tvären. I början lirkar jag. Tålamodet varierar; ofta lyckas jag övertyga henne om vad som behöver göras utan större konflikt. Ibland tänder jag istället till blixtsnabbt. En enrorm ilska väller upp inom mig och jag kan bara inte hejda mig. I bästa fall innebär det att jag säger till på skarpen och sedan bara gör det som jag ska göra; trots protester. I värsta fall skriker jag och tar i henne allt för hårt. Mina farhågor gäller främst inte att jag ska göra henne mkt illa fysiskt. Visst har jag tagit hårt i henne; knuffat henne lätt osv. Men det stannar alltid där. Däremot är jag LIVRÄDD för att detta ska skada henne psykiskt; alltså att bli bryskt behnadlad rent fysiskt i samband med att jag skriker och gormar på henne. Jag märker att hon blir rädd; och blir också väldigt ledsen när detta sker.; Det händer i stort sett bara när vi är ensamma. Visst kan jag bli rejält arg på henne även när min sambo är hemma; men inte alls i samma utsträckning. Utåt sett så tror nog ingen det här om mig då jag är ganska blyg och inte säger ifrån i första taget.; Min lilla tjej är alldeles underbar! (om än ibland rätt envis; som en tråring SKA vara) Varför har jag så svårt att hantera detta? Varför blir jag så blixtilsken att jag inte vet var jag ska göra av mig själv? Hur ska jag göra för att sluta?; Jag är så rädd att hon ska ta skada och bli rädd för alla vuxna; att hon inte \vågar göra fel\ för att andra ska bli upprörda osv.; En annan sak som skrämmer mig är att jag upptäckt att hon tar efter mig; \läxar upp\ sin lillbror; skäller på honom samt leker rollekar för sig själv som ofta handlar om att någon blir arg för att den andra inte gör som den ska.; Snälla hjälp mig! Jag har extremt dåligt samvete.; Jag vill inget annat än att vara en toppenmamma! Jag älskar mina barn mer än nåt annat och när vi har det bra ihop är det verkligen hur bra som helst! Jag förstår inte att det blir såhär!; Min dotter påminner mycket om mig. Hon har också aningen häftigt humör hemma; men ävenhon är en ängel utåt sett; glad och väluppfostrad.; Samtidigt så känn det ibland inte alls som hon lyssnar på mig om jag inte blir arg....; Känns som om detta blev aningen rörigt; men det är skrivet precis som jag känner det....hantera ilskan; Hej; Jag har två barn; en treåring och en som är 10 månader. Mitt problem är att jag alltför ofta blir för arg på min treåring. Det sker oftast i situationer då något ska göras ex dags att norsta tänder; klä på sig; bada etc då hon sätter sig på tvären. I början lirkar jag. Tålamodet varierar; ofta lyckas jag övertyga henne om vad som behöver göras utan större konflikt. Ibland tänder jag istället till blixtsnabbt. En enrorm ilska väller upp inom mig och jag kan bara inte hejda mig. I bästa fall innebär det att jag säger till på skarpen och sedan bara gör det som jag ska göra; trots protester. I värsta fall skriker jag och tar i henne allt för hårt. Mina farhågor gäller främst inte att jag ska göra henne mkt illa fysiskt. Visst har jag tagit hårt i henne; knuffat henne lätt osv. Men det stannar alltid där. Däremot är jag LIVRÄDD för att detta ska skada henne psykiskt; alltså att bli bryskt behnadlad rent fysiskt i samband med att jag skriker och gormar på henne. Jag märker att hon blir rädd; och blir också väldigt ledsen när detta sker.; Det händer i stort sett bara när vi är ensamma. Visst kan jag bli rejält arg på henne även när min sambo är hemma; men inte alls i samma utsträckning. Utåt sett så tror nog ingen det här om mig då jag är ganska blyg och inte säger ifrån i första taget.; Min lilla tjej är alldeles underbar! (om än ibland rätt envis; som en tråring SKA vara) Varför har jag så svårt att hantera detta? Varför blir jag så blixtilsken att jag inte vet var jag ska göra av mig själv? Hur ska jag göra för att sluta?; Jag är så rädd att hon ska ta skada och bli rädd för alla vuxna; att hon inte \vågar göra fel\ för att andra ska bli upprörda osv.; En annan sak som skrämmer mig är att jag upptäckt att hon tar efter mig; \läxar upp\ sin lillbror; skäller på honom samt leker rollekar för sig själv som ofta handlar om att någon blir arg för att den andra inte gör som den ska.; Snälla hjälp mig! Jag har extremt dåligt samvete.; Jag vill inget annat än att vara en toppenmamma! Jag älskar mina barn mer än nåt annat och när vi har det bra ihop är det verkligen hur bra som helst! Jag förstår inte att det blir såhär!; Min dotter påminner mycket om mig. Hon har också aningen häftigt humör hemma; men ävenhon är en ängel utåt sett; glad och väluppfostrad.; Samtidigt så känn det ibland inte alls som hon lyssnar på mig om jag inte blir arg....; Känns som om detta blev aningen rörigt; men det är skrivet precis som jag känner det....