Att bottna i skuld och skam.
Hej!
Jag lever tillsammans med en man sedan 15 år och vi har två flickor 13, 11 år gamla. Utåt sett är vi den lyckliga och perfekta familjen, men innanför väggarna är verkligheten en annan. Min man har alltid rest i yrket och varit borta 4-5 dagar i veckan. Detta har fått till följd att allt ansvar för barn och hem osv har legat på mig, vilket i sin tur har fått till följd att mannen liksom bara lekt lite familj med oss på helgerna. Han har aldrig deltagit "på riktigt". Aldrig skjusat till en träning, aldrig varit på ett föräldramöte, aldrig funnits där för tjejerna osv. Därför är deras kontakt i dag mycket märklig och särskilt den äldre dottern visar ett slags förakt gentemot honom.
Redan när vår yngsta var ett par år gammal insåg jag att jag inte älskade honom längre. Allt det jag en gång kände hade tappats bort i alltet som jag slet med själv. Han sov borta på hotell och jag slet med två pyttesmå, ett stort hus och en utbildning. Han kom hem på helgerna och hade åsikter om att huset inte var städat, att maten inte var inhandlad och att det var ovikt tvätt i tvättstugan. För att slippa konflikter kring sådana saker försökte jag allt som gick att ha ordnat sådana här saker innan han kom hem, men det gick av föklarliga skäl inte alltid. Då hade vi vår första diskussion om oss och jag ville då gå till familjerådgivningen eftersom jag kände att jag inte orkade, men han vägrade. Det var inte för sådana som oss. Vi var inte sådana som behövde hjälp.
När han inte ville söka hjälp, utan tyckte att jag bara klagade och gnällde kopplade jag på autopiloten. Den där fiffiga, som bara gör. Som inte känner efter eller funderar. Med den påslagen har jag levt i en ekonomisk förening nu i 6 år och nu tror jag inte att jag orkar längre. Jag vill ut. Bort. Jag är helt död på insidan. Klarar inte av att han tar i mig, vägrar att kyssas. Ligger och väntar på att han ska bli klar de få gånger vi har sex och funderar på hur han är funtad som ens vill ha sex med någon som så uppenbart inte vill. Allt jag vill är att leva avslappnad med mina flickor. Inte gå på helspänn när det närmar sig helg. På helspänn för kommentarer över ostädat. Oordnat. Ofixat. När jag tänker på att barnen inom några år kommer vara stora får jag panik. Då är det bara han och jag. Vad händer med mig då? Då går jag under. På riktigt.
Jag tänker att jag försökt. Gjort mitt bästa. Gett det chanser. Och ändå känner jag sån enorm skuld. Mot barnen. Och mot honom. För att jag ger upp. Inte orkar. Och framför allt för att jag inte vill mer. Eller kanske för att jag vill mer. Annat än en ekonomisk förening.
I alla år har jag liksom inte funderat över mig och jag. När jag nu verkligen funderar på vad jag vill, svartnar själen. Jag känner skam. Jag grubblar och funderar så jag tror jag går sönder. Det är allt från materiella och ekonomiska funderingar, till vad mamma och pappa ska säga. Ibland tror jag att jag är helt sjuk i huvudet, så konstiga funderingar kommer upp. Min man är av devisen "man skiljer sig inte" och det är även hans familj. Det gör också att jag känner enorm rädsla för vad som kommer hända om jag tar bladet från munnen och berättar vad jag vill, känner och tänker. Utåt sett är vi ju denperfektafamiljen och det känns som ingen kommer tro annat än att jag har en 40-årskris. Sucka och skaka på huvudet och kalla det trams.
Men varför kan ingen säga vad som är rätt? Och hur bottnar man i all skuld? Och all skam? Det undrar jag.