Någon som har blivit bedragen under graviditet?

Nu känns det verkligen ensamt. Är det ingen som vill svara?

Jag vet inte hur det ær...Men jag sjælv har varit otrogen fast jag ælskar min kille øverallt annat! Det kan ju vara någon slags flykt från verkligheten..och inte alls ha att gøra med dig. Men samtidigt tycker jag att du inte ska finna dig i vad som helst och´det ær klart du klarar dig på egen hand! Du får øvervæga och kænna efter hur du mår, vilket ær bæst før dig. Skit i hans kænslor de ska du inte sitta och analysera iaf. Fast jag førstår att det ær svårt...Men lycka och var snæll mot dig sjælv, annars ær inte andra det..

Tack för svaret Malmötjejen! Det var snälla ord du dela med dig. Jag ser bara fram emot att föda och bli av med mina hormoner som gör mig så känslosam. Man är ju så annorlunda under en graviditet, har så lätt att tycka synd om sig själv.

Kan absolut inte föreställa mig hur du känner dig. Men du är otroligt stark som orkar dig igenom graviditeten och den otrogna karlen.
Ta en sak i taget nu och fokusera på din förestående förlossning. Sen får DU känna efter hur det känns allt eftersom. Kanske äktenskapsrådgivning? Men koncentrera dig på dig själv och din bäbis nu!! Du kan iallafall inte göra någonting åt saken i denna stund, så sätt det som är viktigast i första rummet.

Lycka till!
*massa kramar*

Skickar en styrke kram!

I dag är jag lyckligt gift med en underbar man och vi väntar vårt kärleksbarn nu i januari.

Tidigare vara jag gift med mina stora tjejers pappa - de kom fram att han var otrogen då jag låg på BB med första tjejen. Vi "redde" ut allt eller jag fick svälja och gå vidare - vi gifte oss och efter det var han inte otrogen mej veterligen. Det fanns alltid i bakhuvudet och jag hade svårt att lita på honom. Han var ingen som man pratade med - svårt med känslor! Vi gled i från varandra och en skilsmässa var det enda efter 10 år.
Så träffade jag min nuvarande man som har fått känna på min osäkerhet men som "pratar och pratar" om allt - nu känner jag mig helt trygg och litar på honom till 110%.

Jag tycker precis som sockerflicka skriver - inrikta dig på barnet och förlossningen och ta i tu med otroheten sen. Låt inte den historien förstöra en av dina livs upplevelser att få bli mamma!

Lycka till!

inte varit med om det men där i mot hört att 4 av 10 killar e otrogen under tjejens grav tragiskt

Jag tycker du ska fråga dig själv om du kan leva med detta att han varoit otrogen. Står du ut med den tanken? Gör du inte det gå din egen väg. Du är värd det bästa!
Var egostik nu och tänk bara på vad som är bäst för dig, det behöver du.
Jag har inte varit i samma sits som dig men man kan ju föreställa sig hur du känner dig, Du måste känna dig splittrad .

Jag hoppas allt går din väg!

Kramar Sofie

Jag har inte varit i din sits men upplevt de här känslorna under graviditeten.
Jag och min make blir föräldrar på måndag (planerat snitt).Vi gifte oss i augusti och innan svensexan och möhippan utspelade sig pratade vi mycket om känslor.Han sa att du måste lita på att jag inte gör någonting jag inte vill,jag låter inte de andra hälla i mig sprit osv.Varken jag eller maken är några gå-ut-människor så jag litade ju på det.

Natten gick och ingen make kom hem...Satt där gravid och kände mig orolig...
Halv 4 på morgonen kommer han hem,stupfull,luktar apa och säger att han har suttit och pratat med en massa tjejer i baren som var såååååå trevliga.Blev så jävla äcklad...
Sedan somnade han,helt okontaktbar....

Morgonen efter gjorde jag mig i ordning och gick ut...han märkte ingenting för han var ju fortfarande full.Jag kunde bara inte vara där och se på honom.Jag var ute och gick hela dagen,tog en fika för mig själv och i huvudet ekade på bara det han hade sagt.Min födelsedag som var bara 2 dagar efter svensexan blev förstörd.Jag bara grät... Han bedyrade dyrt och heligt att ingenting hänt mellan dem och tjejerna men ändå kände jag en känsla av svek på något sätt....

Hoppa inte på mig nu bara och skriv att jag är överkänslig men de där tankarna dyker fortfarande upp i huvudet på mig själv.Var länge rädd att jag skulle träffa på folk jag känner (vi bor på en ganska liten ort) som skrattade bakom min rygg men har som tur är sluppit det... Det var bara så långt från hur han är egentligen och han har aldrig fått mig att känna mig så "smutsig" eller hur man ska beskriva det...

Några stöttande ord på vägen:
Se till dig själv och bebisen nu det är viktigast att ni mår bra så får du ta i tur med vad du känner ang det andra sedan.Låt dig inte påverkas av hans ord utan utgå från vad du vill,gå och prata med någon om du tycker att det behövs.Man ska aldrig vara rädd för att be om hjälp.Det känns människor som har det som sitt yrke att hjälpa till i såna situationer

*stor kram*

Hej på dig ButterFly333 : jag vet inte hur jag hade reagerat men jag hade nog både blivit arg ledsen och kränkt om min kille gjort så särskillt när vi väntar barn ihop.

Jag tycker du skall känna efter vilket som blir bäst för dig och barnet? tror du att du kommer att kunna lita på honom igen? eller kommer det bara bli osämja er i mellan då är det bättre för erat barn att ni går skillda vägar.......

hoppas allt löser sig till det bästa för er alla tre...

Min kille gänga med en annan tjej när jag var i vecka 24 under min förra graviditet. Jag mådde så dåligt efteråt så jag minns inte riktigt hur det var. Men jag kunde inte äta och hade ont i hela kroppen... usch! Vi var ihop flera år efter det, men jag lyckades aldrig lita på honom riktigt. Sen var det andra saker också som gjorde att jag lämnade honom till slut, synd bara att jag fortfarande älskar honom.. Har tyvärr inget bra råd men hoppas du tar dig igenom det och mår bättre snart hur du än gör. Kram!

Jag tycker att du ska ta upp saken med din BM - genom henne kan du få hjälp till kurator eller samtalsterapi - eller tom familjeterapi om ni vill det. Det kan vara bra att ha ett hum om vilken väg man kan gå oavsett om man väljer att göra det nu under graviditeten eller efteråt. Tänk på att även ett bra tag efter graviditeten är du full av hormoner, det kan tära på den bästa av relationer...

Vi har gått på famråd. 2 ggr, men han var inte lika villig som jag, så jag tyckte det fick räcka. Jag har pratat med många om det här och får stöd men i slutändan är det ju mitt val, det är jag som kommer att vara ensam med 2 barn, det är jag som aldrig kommer att glömma det han har gjort och dessutom gjorde han det när jag var gravid. Jag trodde ALDRIG att det här skulle hända mig. Jag vet inte om jag kan leva med det här och jag vet inte om jag kommer att lita på honom igen. Han har förstört allt som betyder nåt i ett förhållande.

Jag har inte råkat ut för det och har egentligen inga råd att ge, för precis som du säger kan andra bara råda och du måste själv komma fram till vilken väg du vill gå. Vill skicka styrkekramar och hoppas att allt löser sig på bästa sätt för dig. Förstår att det känns overkligt, för det är ju inget man förväntar sig...

Många relationsexperter brukar understryka att otrohet under graviditeten inte behöver vara något annat än en reaktion från mannen på hela den omställning en graviditet och att bli pappa innebär. Hur hemsk den reaktionen än är behöver det alltså inte betyda att han älskar dig mindre, eller ens att han vill vara med någon annan. Till syvende och sist handlar det ju helt enkelt om ifall du känner att du litar på honom att vara dig trogen i framtiden eller om du tror att du blir lyckligare utan honom.

Sen måste jag bara ifrågasätta statistiken som mamma melinda skrev, att 4 av 10 killar är otrogna under tjejens graviditet. Det måste ju vara "av de män som är otrogna är 4 av 10 det under sin flickväns graviditet", inte att 40 % av alla män är otrogna mot sina gravida flickvänner. Det är ju en ganska stor skillnad, fast oavsett vilket en hemsk sanning.

Jag skriver här för att hitta andra i liknande situation. Bara igår kom det fram att min äkta man sedan 6 år haft kontakt och en massa telefonsamtal med en annan tjej (av en ren händelse såg jag hennes meddelande poppa upp i hans telefon). Jag är gravid i v30 och vi har redan en 2åring tillsammans. Hela min värld brakade samman och idag har jag mest varit sängliggandes. Sorgen o smärtan har gjort mig sjuk. Hur kunde han? Hur kunde den där tjejen?? Varför lockar hon en gift man?? Som har barn och en gravid fru?! Jag vill ställa henne till svars för vad hon har gjort. Varför gör kvinnor så mot andra kvinnor? Vad gäller min man så har jag svårt att lite på honom nu, han säger sig vara ångerfull men jag är rädd att han kommer lockas av andra kvinnor framöver. Jag gick in i äktenskapet med intentionen att det skulle hålla livet ut, jag kan inte se ett varannan vecka-liv framför mig. Nej, jag vill att barnen ska växa upp med biologiska mamma o pappa! Det är en fruktansvärd sorg och smärta, jag vet ännu inte hela sanningen, och jag vet ännu inte vad jag ska göra.