Hur gör man "rätt"?
Just den frågan har jag ställt mig flera gånger som familjehems mamma till två pojkar på 16 och 11 år. När man läser i forumet slås i alla fall jag av att det är så lätt att det blir fel. Vår äldsta pojke har bott hos oss i snart sju år och vi har inga egna biologiska barn.
Många i forumet har skrivit om familjehem som felaktigt beter sig som om de placerade barnen är deras egna. Vissa är upprörda över att barnen kallar fosterföräldrarna "mamma" och "pappa". Har funderat en hel del kring det och jag tror att det på något sätt inte kan bli helt rätt hur man än gör.
När vi fick hem vår första pojke var vi helt gröna och inte speciellt förberedda. Det enda vi ville var att han skulle bli trygg och må bra hos oss. Han var ett sådant hopplöst fall som hade flyttat runt. Vi tänkte verkligen enbart här och nu och inte speciellt långsiktigt. I dagsläget finns bara en mamma och en pappa och det är vi. Tyvärr så finns det även en väldigt arg och besviken biologisk mamma. I hennes ögon har vi gjort allt fel. Umgänget har aldrig fungerat men vi har aldrig tryckt på och tvingat.
I våra ögon har vår pojkes trygghet altid varit det viktigaste. Förstår inte hur vi skulle göra för att undvika att han blev så fäst vid oss. På något sätt tycker jag att det hör i hop eller har jag fel? Skulle man ha kramat och pussat mindre och hållit benhårt på att han inte var vår och att vi inte var mamma och pappa? Vad tycker ni?
M-Kleerup