Ge mig tips på hur jag ska göra med min tvååring som slåss.

Ingen som ha några tips att ge mig?

Ja, mitt första tips är ju naturligtvis att sluta uppmuntra er dotter till att hon kan göra illa sin lillebror! ATT hon vill och kanske slår tillbaka tycker jag inte är konstigt, men att ni har sagt åt henne att göra det? Det är nog inte bara hon som blir förvirrad utan och er stackars son som blir tillsagd när han slåss, men för storasyster, hans förebild, då är det ok.

Som du själv skriver slår han ju inte för att vara elak utan för att han inte kan kommunicera på något annat sätt. Självklart kan ni markera att det är fel, men försök hellre att ge honom verktyg för att kunna hantera situationerna annorlunda. Är det i något särskilt sammanhang som de uppstår? Hur kan ni lösa just den situationen? Att bara bli tillrättavisad löser ju inget. Att ta bort honom från situationen löser bara problemet tills nästa gång situationen uppstår igen, vilken den kommer att göra. Ni säger ju bara hur han INTE ska göra, inte hur han SKA göra.

Vår dotter har också börjat slåss för att testa oss. Hon blir två år i augusti. Hon har dock inga syskon så vi har det förmodligen inte liiika jobbigt men det är ändå frustrerande. Vi har dock en katt som ibland får agera "syskon". Jag har läst miljontals sidor och råd om vad man bör göra ...

* Lägg inte för stort fokus på den dåliga handlingen, det barnet vill är just att få uppmärksamhet, negativ uppmärksamhet är bättre än ingen. Säg till men lägg mer fokus och ge beröm när barnet gör något bra så att det lönar sig att göra "bra saker". (Detta har inte fungerat i praktiken hos oss men jag har det i bakhuvudet och tycker att det låter logiskt). 

*  Avleda (fungerar för stunden men det är svårt att avleda från syskon, katt och dyl hela tiden när de bor i samma hus...)

Vår dotter slår oss framförallt vid läggning. Hon ligger då emellan oss i vår stora säng och när hon har svårt att komma till ro kan hon börja slå någon av oss i ansiktet eller dra mig i håret. Vi har testat ovanstående genom att säga att "du får inte slå, jag får ont och nu blir jag ledsen osv..". Hon säger då "bara klappa" och klappar men någon minut senare gör hon samma sak igen. Vi har då bara vänt ryggen till och hon förstår utan att vi behöver säga något att hon gjort fel och säger igen "bara klappa". Detta provade vi en eller två veckor men nu har vi infört nolltolerans istället och vi lägger henne nu genast i sin egen säng om hon slår och förklarar att vi inte vill sova bredvid henne när hon slåss. Tidigare har vi suttit bredvid hennes säng om hon velat somna där men nu lämnar vi bara dörren öppen och sätter oss i rummet utanför i soffan. Hon kan både se och höra oss och vi kan prata lugnande med henne om det behövs. Idag somnade hon så fort vi lade henne i sin egen säng efter att hon dragit mig i håret i vår säng. Vi hade berättat innan vad som skulle ske om hon slogs och samma sak hände igår.

När det gäller katten så har vi hittills burit bort katten om hon slagit den men eftersom hon är ganska kraftlös så lider inte katten av slagen och verkar knappt märka dem så den hoppar genast tillbaka till henne den dumbommen. Idag fick vi stänga ute katten i regnet när hon slog den men det kändes inte rätt. Visst blev hon dottern ledsen när vi tog bort katten men nästa gång tror jag att jag sätter henne i matstolen en stund istället och berättar att det är för att hon inte ska kunna slå katten som hon får sitta där en stund. Vet inte om det är rätt men jag är också rådlös!
 

Glömde skriva att vi hela tiden berättat för henne vad hon kan göra istället och hon är mycket medveten om att det är fel att slåss och att man får klappa istället m.m. När hon är trött eller uttråkad uppstår situationerna lättare och vi försöker såklart förhindra situationerna innan de uppkommer nu eftersom vi vet att hon är inne i en "testfas" just nu. Hon har inget problem med språket och kan göra sig förstådd utan problem men alla gränser måste testas ;). Hon var sådan här vid ett-årsåldern också i några veckor så jag vet att det går över.

Det där är ett elände. Vår äldsta dotter har alltid varit väldans lugn och sansad och dessutom väldans smärtkänslig och brytit ihop för minsta lilla. Äldsta sonen, 2 år yngre än dottern, är hennes raka motsats. Hade nära till att slåss när han var mindre, tålde hur mycket smärta som helst och utmanövrerade storasyrran fysiskt när han var 1.5 och hon 3.5. Även om hon ibland gav igen så brydde han sig inte alls om hon fick in ett slag utan bara matade vidare. Helt hopplöst när den som är äldre och förståndig inte klarar av att freda sig och man kan verkligen inte vakta non-stop, det går bara inte och det uppstår alltid situationer där småsyskonen kommer åt det större.

Vi har aldrig uppmanat dottern att ge igen, däremot har vi kollat bort någon gång om hon verkligen lyckats och låta henne klara ut det själv då men det var ett djäkla passade under några år och ändå hinner man inte med alla situationer. Kan iaf glädja dig med att nu är de 7 och 5 år och det har varit lungt rätt länge nu.

Vi har även två barn till, 3 år och 1 år. 3-åringen är också en kille och även han har ganska lätt till att vara fysisk men där är det ett klart mindre problem för dottern kan freda sig mot honom då han är så mycket mindre (inte ge igen men freda sig) och 5-åringen har absolut inga problem att sätta lillebror på plats när han mopsar sig. Det är otroligt mycket enklare när det äldre barnet kan försvara sig. Visst ger han igen för mycket ibland den äldre och ofta får vi säga åt båda två men det är ändå en helt annan situation och mycket löser sig av sig själv genom att t ex storebror bryter ihop lillebror och sätter sig på honom tills han slutat veva och lugnat sig eller att han helt enkelt bär ut honom från sitt rum och stänger dörren.

Jag skulle säga att du får plocka bort honom när han slåss han är så pass liten än att det är svårt att göra så mycket annat och vakta, vakta och vakta. Men håll ut, det blir bättre.