Får mamma resa iväg utan att berätta något för någon?

Det är såhär många gör och förlänger eländet och till sist har man visst inte "velat" träffa sina barn och umgänget blir därefter.

Barnen mår definitivt inte bra av att smusslas iväg med den ena föräldern på obestämd tid efter att ha varit heltid med den andra. De märker ju att det är knas på något sätt om det ska smygas med saker och ting. Antagligen beter sig spänt och konstigt när de nu är borta och allt är nytt med separationen för er alla.

Jag hade ringt och bett om råd hos familjerätten och/eller socialens familjeenhet. Jag hade definitivt varit orolig för både barn och den andra vuxna.

Boka tid på familjerätten och gör upp ett umgängesschema med dem. Be dem skicka kallelse till ditt ex.
FR är frivilligt så om det ej fungerar att gå dit måste du be om juridisk hjälp.

Lite rörigt detta hoppas det går att bena ut mitt svar.

Mitt ex vägrar mig kontakt med våra barn då han har dem. Jag har fått igenom 2 samtal på 2 veckor, men det är allt . Barnen vill ha mer kontakt även om det bara handlar om längre period hos sin pappa under loven så är det jobbigt för dem då de annars är hos mig 98% i månaden i övrigt. När det inte finns något skrivet genom domstol så kan väl inte en förälder neka detta? Mitt ex bryr sig inte på samma sätt att ha kontakt över sin tid och bryr sig heller inte om hur det är med barnen, vad som hänt dem sista tiden etc. Och det tycker jag är konstigt av en förälder, han har en del av vårdnaden men inget intresse får de verkligen vara så här kyligt av en förälder. Och sabotage mm?

Och dessutom säga att jag inte har med hans familj att göra, men det har jag faktiskt då mina barn är där. Och denne förälder ska väl också ha skyldighet att ha kontakt med skola etc- vara närvarande?

Men hur har det gått? Hoppas att kidsen, och ni vuxna, mår bra!

låter som du behöver bearbeta separationen och "komma in" i den nya situationen. Ni får på er schemalagda tid åka utomlands om ni vill utan att meddela den andre föräldern. sen är det väl bäst att komma överens om ett sätt att kommunicera som gynnar barnen på bästa sätt.

Ledsen att jag inte svarat på ett halvår. Det har väl flutit på relativt bra.
Förutom ett par konstiga saker.
Som tråden handlade om så fick jag inte veta att hon åkte på en 60 mil lång resa, inte ens hennes föräldrar fick veta.
Däremot fick jag passa barnen ett par veckor senare då hon skulle sätta in en spiral...
Där har vi kommunikation jag inte ville ha.

Löften hon gett har hon brutit. Vi skulle dela på vår bil, men sen skulle den in på vinterförvaring och helt plötsligt skulle den säljas och hon ta pengarna eftersom hon betalat så mycket för barnen.
Så bilen som skulle följa med barnen har nu hamnat i att jag får köpa en gammal skrotbil av hennes far istället så jag kan skjutsa barnen till dagis som ligger i mammans område. Ett område jag inte fick flytta till för "då skulle det inte kännas som att vi gjort slut".

Jag försöker gå vidare i livet och har träffat en ny tjej och vi försöker inleda ett varaktigt förhållande.
Min son är väldigt förtjust i min nya men jag vet inte vad han tycker om mitt ex nya eftersom hon förbjudit honom att prata om det. Hon gjorde det extra noga genom att berätta för mig att vår son ljuger väldigt mycket och jag ska inte tro på honom när han nämner killens namn.

Enda jag kan göra är att långsamt försöka bygga upp livet och tilliten igen samt ge mina barn en så trygg uppväxt som möjligt under omständigheterna.

Ditt ex låter väldigt dominant och att du låter dig hunsas med (inte bo i samma område för att hon inte vill, låter henne sälja bilen och behålla pengarna osv) är din ensak men att hon tillåts förbjuda sonen att prata om hur han har det hos mamma är käpprätt åt helvete. Det tycker jag att du ska ta itu med faktiskt.

Lycka till med nya kärleken och samarbetet med exet!

Det kommer att bli bra! Jag håler tummarna för dig och din familj. du verkar vara en härlig pappa; lycka till!

Åjo, hon är väldigt dominant tyvärr. Det var en sak när vi var tillsammans.
Då kunde man acceptera det, nu i efterhand har det blivit lite jobbigare.

Tyvärr kan jag inte göra något åt vad hon säger åt vår son.
Hon är tillsammans med en upptagen kille och då jag i ett svartsjukt ögonblick sa att jag skulle säga till så tar hon inga risker. Det är egentligen ganska intressant att hon och hennes familj tror att det kommer funka i 18 år framöver. Och när hon även fått sina föräldrar att ljuga om det så har jag inte mycket hopp att sätta till att jag ska få henne att ändra attityd mot vår son. Jag kan bara avdramatisera det och byta ämne åt min son för att få honom att må bättre.

Tack. Samarbetet har tagit en vända söderut dock.

Att mamman kan ta de gemensamma barnen på semester utan att berätta har jag ju nu fått lära mig den hårda vägen.

Att hon även kan köpa hus och börja flytta innan hon berättade det för mig är också något jag fått lära mig.

I tron att vi skulle ha en öppen kommunikation så berättade jag i januari att jag och min nya tjej planerar att flytta ihop i Oktober så att mitt ex kan ta det med barnen, kan prata igenom eventuella frågor med mig så att alla eventuella problem är lösta innan dagen kommer.

I verkligheten har jag nu istället fått uppleva hur man ryktesvägen får veta exets nya boendesituation.
Min bekant pratade med sin bekant som i sin tur pratade med mitt ex som är hennes bekant.

Det här med kompromisser har visst mestadels varit från mitt håll då hon är extremt dominant.

Det har gått så långt nu att jag måste fråga henne om en tid att få prata några dagar i förväg.
Hon går rakt efter lagens text, minsta möjliga hon behöver göra.
Hon kräver att vi ska hålla tider och att barnen är redo att åka när hon kommer.
Hon berättar inte vad barnen gjort under veckan när jag hämtar dem utan jag får ställa mig och fråga om allt.
Vad har de ätit? (Så jag inte bjuder på exakt samma sak igen)
Har de varit sjuka?
Har de varit med om någon olycka? (Så jag har en aning om varför min son klagar på smärtor klockan 21.)

Samtidigt så vill hon att vi ska bete oss som vi alltid gjort när vi träffar barnen, för barnens skull.
Problemet är att jag ljuger inte. Jag är tyst eller talar sanning. Och är jag sur så är jag, varför sätta upp en mask inför barnen som ändå kommer märka det? (var själv skilsmässobarn, hennes föräldrar har varit tillsammans i över 40 år.)

Så hårda läxor man lärt sig.
Även om hon lämnade mig och var otrogen så har jag försökt vara vänner sen kompisar och nu är vi knappt bekanta. Vet inte hur det här kommer påverka barnen i slutändan men jag vet att det gör det tyvärr.
Puh... bara några år till så blir det nog bättre. ;)

Jag förstår att det är jobbigt. Det råd jag vill ge dig är att du aldrig ska sjunka till hennes nivå och aldrig prata illa om henne inför barnen. De förtjänar att få älska er båda även om ni kanske avskyr varandra. Många föräldrar har svårt att se barnens rättigheter före sina egna behov tyvärr.

Sen tror jag att du kan vara lugn. långsiktigt kommer du att tjäna på att inte ta varje provokation som du får höra från barnet som hon sagt/gjort utan bekräfta vad barnet säger och tala om att vuxna inte får blanda in barn så du ska lösa det med mamma. Det blir bättre med tiden. Barn är inte ovetande om vad som händer hur länge som helst.

Jo, det är sant att det är dumt att sänka sig men jag har fått sänka mina krav lite för att jag själv inte ska må dåligt.

Nu har jag satt krav på att vi ska ha ett skriftligt avtal med vittnen där allt vi kommit överens om ska finnas.
Även om hon var emot idén. Särskilt vittnesdelen.
Och i avtalet finns en klausul som jag krävde ha med, att aldrig prata illa om varandra med barnen eller så att barnen riskerar att höra. Det kan vara otroligt svårt ibland men för barnens skull.
Min son har en fotoram med bilder på sin mamma här vid sin säng just för att han ska veta att hans mamma alltid finns med honom och älskar honom även om det dröjer ett tag tills de ses igen, hon har däremot inte en bild eller ett spår över att jag ens existerat i hennes liv.

Kanske gör hon rätt och jag fel.

Men att barnen vet mer än man tror är jag fullt medveten om. Barn är bara små oerfarna vuxna i det läget och det som är negativt för de idag tar de med sig när de blir äldre.
Bara att hålla på 50/50 vårdnaden och låta barnen välja när de blir äldre.

Jag förstår inte hur olika det kan vara. Det är sjukt.

Min väninna är tvingad (av rätten) att låta exet ringa och säga godnatt till barnen nästan varje kväll, hon ska  varje vecka skicka ett veckobrev om vad som hänt med barnen/hur de mår/hur de utvecklas mm mm. Hon ska lämna dem hos honom, hon ska hämta dem hos honom.

Och gud nåde om hon går till dr med ett av barnen utan att han vet om det (t.o.m om det är akut, inte livshotande så klart, bara vanlig akuttid typ som med vattkopper för att få klådstillande).

Jag beklagar din situation och det är för mig obegripligt att det kan vara så olika. Det hjälper så klart inte dig mer än att du i varje fall vet att det kan vara annorlunda och jag hoppas att vetskapen om det ska få dig att orka lite till

Oj, det där känns ju verkligen som att det är i överkant.

Men det där med veckobrev eller en dagbok där större händelser skrivs ner vore ju iofs en bra idé.

Vi har inte gått till rätten och jag vill gärna försöka lösa detta inom familjen så långt det går.
Men jag hoppas aldrig att man hamnar i situationen som din vän är i.
Att man skulle ha rätt att få veta att de ska till läkaren eller liknande i förväg hade jag inte ens tänkt på.
Det har hänt nån gång att det dimpt ner ett sms med texten: xxkg, xxcm, normal kurva.
I det läget får man anta att de varit på bvc och att det gäller minstingen.

Fascinerande vilka skillnader det egentligen kan vara i familjeförhållanden. Tror det bästa för barnen ändå är något där alla är nöjda och ingen känner sig tvingad eller utelämnad.