Är så less på alla prektföräldrar som säger att dom inte vill ha lydiga barn!!

Nej, jag har nog inga tips som du vill ha, för jag vill inte uppfostra lydiga barn. Mina barn har inte fått göra som de vill, men inte har de varit lydiga för det - tack och lov!

Vad anser du vara lydiga då? Om dom ändå inte fått göra som dom vill, men INte varit lydiga..

Tex dom får inte springa omkring på restaurang, utan Ska sitta stilla och äta... är man inte lydig då? Det handlar inte om en hund som sitter fint, det handlar om lydighet i snällhet och att lyssna på sina föräldrar.

Det är du som förälder som bestämmer hur du vill uppfostra ditt/dina barn. Det du gör är sunt förnuft och det är så du vill göra. Helt enkelt jätte bra tycker jag. Sen finns det en del föräldrar som har en mer "fri" uppfostran, ja det är inte fel det heller. Det låter som om du vill ha rätt eller fel i det du beskriver. Alla är olika och gör på olika sätt bara. En trotsig 4-åring sa du? ja det som är viktigt är att inte själv bli arg, däremot va bestämd. Sen är det viktigt att förklara VARFÖR man straffar, VARFÖR man får sitta på den där stolen och ha time out. Det brukar ge mest när stormen är över.:)

?

Men du har ju redan haft en lång utläggning om att du vet hur man gör... och att du inte kommer att ta emot råd som inte håller med dig. 

Du har valt att du vill använda straff och time out. Och det fungerar inte. Men du vill inte höra talas om något annat... Då är väl helt krasst aga nästa steg. Det är säkert effektivt om man vill ha lydiga barn. 

I övrigt tänker jag att du verkar ha svårt att acceptera hur fyraåringar är. De är inte alltid lydiga. Och de går inte alltid att bestämma över. Du kanske måste kunna förlikadig med det bara? Och våga prova något nytt?

Kan de inte sitta tysta och stilla på en restaurang (vilket de flesta normala 4-åringar inte klarar av), så tar jag inte med dem på restaurang förrän de är större. Varför skulle jag utsätta ett litet barn för situationer det inte klarar av - och sedan straffa barnet för att det inte kan leva upp till mina orimliga krav?

Men du har ju missuppfattat en massa begrepp och saker om verkligheten. Att lyda handlar om att göra som man blir tillsagd bara för att man ska göra som man blir tillsagd....inte för att man tycker att handlingen är rätt eller fel.....utan bara för att man är auktoritetsblind eventuellt i kombination med rädsla för bestraffning eller tvärtom.....önskan om belöning. Och nej, något egenvärde i lydnad ser jag inte. Ja, skönt för mig som förälder som jag i svaga ögonblick kan önska för att jag är trött, stressad eller har allmänt risigt tålamod i stunden. VARFÖR vill du forma individer som blint gör som någon säger bara för att han/hon är en auktoritet. Tänk om auktoriteten är en dålig auktoritet då......spelar det då ingen roll.....för de är ju lydiga och gör som de blir tillsagda? Och vad har det med snällhet att göra? Om jag inte lyssnar på min chef eller mina föräldrar är jag då elak? I vilken ålder är det plötsligt inte längre elakt att inte göra som de egna föräldrana säger.....när man fyller 18? Är det någon slags magisk gräns då man plötsligt inte längre är elak om man är av en annan uppfattning?

Att sitta på en stol i någon minut fungerar, och jag var mest bara ute efter andra tips också.. Mina barn är inte hunsade och jag accepetrar visst att han får vara fyra år och att han inte alltid är så medgörlig eller att han ens finns i samma värld som oss andra.. Men det betyder inte att jag måste gilla det?

Våra barn har ett stort utrymme i våran familj! Men det betyder inte att man ska få bete sig hur man vill och ändå få som man vill.. Att man kanske inte vill sitta stilla på en restaurang betyder inte att man inte ska få gå dit över huvud taget.. istället kanske man får gå och leka medan man väntar på maten och sen när maten kommer ska man som hemma sitta vid bordet och äta tills man ätit färdigt och sen får man gå och leka igen.. Frihet under ansvar!

Tyvärr är det så att för vissa barn spelar det ingen roll vilket "straff" de får.

Jag tror att det var därför som barn förr i tiden faktiskt kunde bli ihjälslagna av sina föräldrar - de lydde aldrig oavsett hur mycket stryk de fick och till slut rann det över för en del utarbetade föräldrar. 

Det enda som brukar hjälpa är att man som vuxen behåller lugnet, pratar lugnt och tydligt med barnet och förklarar varför man är missnöjd och varför det blir en konsekvens av det icke önskade beteendet. Man måste givetvis varna barnet först, t ex "sluta kasta sand på altanen annars får du gå in", och sen måste man stå fast vid vad man hotat med VARJE GÅNG. Man kan inte verkställa hotet ibland och ibland inte - då får barnet ingen respekt för vad du säger.

TS - jag tycker du har helt rätt i dina ambitioner att dina barn ska klara av en hel del i den åldern och att de ska lyssna på dig. Kanske han inte riktigt förstått att han ofta får bestämma saker utan tror att vissa saker får man utan ansträngning, men när mamma tjatar så är hon bara jobbig - dvs ingen samband med att om han sköter sig så får han också en massa fördelar vid andra tillfällen? Du kanske med jämna mellanrum ska påminna honom om det, t ex "om du klär på dig utan bråk så kan vi gå till lekparken i eftermiddag, men annars så stannar vi hemma för mamma orkar inte gå till lekparken om vi först måste bråka om kläderna"?

Vissa barn behöver också att man tydligt markerar vissa ord för att de ska höra orden. Jag brukar t ex alltid använda ordet "inte" även till små barn trots att den del säger att man inte ska det för att små barn inte uppfattar "inte" utan då istället bara blir förvirrade. Men jag säger t ex "du får INTE göra så", dvs poängterar ordet och säger det lite långsammare och lite högre än de andra orden. Det har aldrig varit några som helst problem för mig att få barn att förstå ordet inte.       

Snällheten kommer väl från att man inte bråkar, skriker, sparkas eller slåss.. om man varit snäll så får man kanske gå ut och leka med sina kompisar.. han man därimot slagits eller skrikit etc så får man stanna inne.. Att vara snäll handlar inte om att plocka undan sina leksaker som man dragit fram överallt hemma, att plocka bort efter sig är en självklarhet!

Oj, vi är helt olika som föräldrar märker jag. För mig är det inte självklart att de ska komma ihåg att plocka undan efter sig, jag behöver finnas där för att påminna, hjälpa till, vägleda och visa. Ibland blir det fel och de slåss och skriker, återigen ska jag finnas där och visa att det är okej att visa känslor men att man inte behöver bli farlig för andra och utåtagerande.
Vår tonåring vet mycket väl att hon ska plocka undan efter sig men ibland (lite väl ofta kanske) behöver hon också påminnas och påminnas och påminnas och....
Deras hjärnor är inte fullt utvecklade när de är små och det fortsätter så en bra bit upp i åren.
Ibland protesterar de och det är okej, vem fostrar vem är en befogad fråga ibland. Mina barn har ibland visat sig vara långt mycket klokare än mig och maken.

Lydnad är inte ett positivt ord för mig men jag är uppfostrad att ifrågasätta auktoriteter, inte för ifrågasättandets skull utan för att om de kan ge mig bra argument kan jag lära mig något och om de inte kan det så kanske jag kan lära dem något. Nu gäller det att ifrågasätta smart, inte tjafsa, det är något heeeeelt annat.

Jättebra skrivet:)

Delar inte alls din uppfattning. Jag vill ha barn som bemöter andra människor med respekt för andras integritet för att det är en del av deras värdegrund.......inte för att de förväntar sig belöningar eller är rädda för att straffas. Och hur kategoriserar du "bråkar"? Att man är av en annan uppfattning? Det är ju en alldeles väldigt väsentlig egenskap....att våga stå upp för sin uppfattning även om andra inte delar den. Skulle aldrig falla mig in att straffa mina barn för att de inte delar min uppfattning och är så små att de inte har kunskap, förmåga eller kunskapen att förmedla den på ett bättre sätt än att vråla eller fäkta......eller ännu inte har förmågan att agera utifrån vad de vet är rätt eller fel (vilket barn under 5 år rent utvecklingsmässigt inte kan i alla lägen.....vissa vuxna har inte ens den impulskontrollen ). Det innebär inte att de får som de vill, men de är i sin fulla rätt att uttrycka sin åsikt och tycka att jag har fel. Slå eller göra illa någon annan på något vis markerar vi tydligt mot, men det skulle ju aldrig falla oss in att ignorera eller isolera dem i det läget.....då lär de sig ju absolut ingenting, förutom att vår närvaro, kärlek och framför allt hjälp och vägledning är villkorad och dessutom inte finns när den behövs som mest.......eller att ge dem ologiska konsekvenser. Vad skulle vi eller barnen vinna med det?

Nej, jag tycker att det handlar om att vara snäll för att man plockar upp efter sig. Jag tycker inte heller att sambon är snäll för att han slänger sina strumpor i tvätten eller diskar......eller att han är snäll för att han aldrig tar en konflikt med mig för att han då skulle vara bråkig. Hade han mött mina åsikter genom ignorering och isolering eller någon annan....som t.ex. min chef skulle göra det.....så skulle jag kalla det mobbning. 

Jag definierar inte människor utifrån huruvida de är snälla eller inte. De flesta gör dumma saker ibland......jag kan tappa humöret och bli arg på felaktiga grunder......det gör mig inte till en elak individ......snarare mänsklig och så tar jag ansvar för det och ber om ursäkt för att jag agerat fel. En 3-åring som protesterar högljutt att han/hon inte vill borsta tänderna är inte heller elak.     

Lyda tycker jag är ett starkt ord, men man kan tolka ett ord olika. För mig är det självklart att lära mina barn att visa respekt och hänsyn till andra (inklusive mig), självklart inom ramen för deras ålder och förmåga Det gör jag inte genom att bara kommendera dem, utan genom att förklara varför. Om de ändå väljer att fortsätta med ett beteende som är hänsynslöst mot andra så ser jag det som mitt ansvar som förälder att förhindra det. Dvs, jag accepterar inte att barnet gör som det vill. Däremot så måste jag alltid kunna motivera varför jag säger åt mina barn att göra resp inte göra något. Ett annat sätt att lära barn att respektera andra är att även visa dem respekt, t.ex. genom att be om ursäkt om man själv burit sig dumt åt och att inte ljuga för dem.

Nu menar jag inte att man bråkar bara för att man säger ifrån, men om man tex ska sätta sig i bilen efter att man varit någonstanns och barnet skriker/sparkas/vägrar etc. så är barnet bråkigt.. förstår du hur jag menar.. jag menar inte att man bråkar bara för att man kanske inte har samma åsikt just i den stunden.

Jag menar inte heller att det ska vara självklart att barnen själva kommer ihåg att man ska plocka bort sin tallrik eller sina leksaker, bara att om man påminner dom så ska dom också göra det.. säger dom då nej, så ska man inte som förälder göra det åt dom.. Förstår ni?

Det verkar som att ingen som läser det jag skriver heller jag förstå vad jag menar utan man tar varje ord som om jag ville ha militäruppfostran, men så är inte fallet.. Om man aldrig blivit tvungad att stöka ur diskmaskinen och hjälpa till hemma utan man har haft någon som springer efter en hela sin uppväxt så kommer man inte heller att klara sig.. Om man inte får veta att det blir konsikvenser av sitt handlande hur ställer man sig då till lagen när man blir äldre? Det handlar inte bara om livsfarliga saker som att man inte springer över vägen utan att stanna för bilar. Det handlar om att man ska förbreda sig för resten av livet.. och ja, en fyraåring kan börja förbereda sig redan nu med att lyssna på en vuxen som vet bättre i det stora hela. Man kan vrida och vända på allt fram och tillbaka.. Men ett barn som inte fått lära sig som liten kommer ha svårt att lära sig som stor..

Frihet under ansvar.. tex min son får vara ute och leka med sina kompisar om han håller sig till reglerna som kommer med att vara ute och leka själv med kompisar, följer han inte dom så får han komma in med en gång!

Jag upplevde att min son (som då nog inte var 4 utan något äldre) blir mer harmonisk och medspelare i familjen efter att jag läst "ditt kompetenta barn" av Jesper Juul. Och ja, problemet låg antagligen hos mig för skillnaden var stor. Det handlade mycket om hur jag bemötte honom, så fort jag skulle "bossa" honom blev det tvärvändning för honom. Respekt och samarbete som budord ger barn som "lyder".

Nej, jag tror inte du är militärisk i din uppfostran vi har bara helt diametralt olika syn på fostran.

Barn djävlas inte medvetet. Ett barn som skriker, vrålar och fäktar för att det inte vill åka bil har ur hans/hennes perspektiv en lika legitim orsak till det som du att du vill åka bil. Vad ger dig rätten till tolkningsföreträde? Varför är han/hon bråkig, men inte du? Om han inte är snäll....vad är då du? Det handlar ju enbart om din uppfattning, eller hur? Ur ditt perspektiv är ditt barn bråkigt som inte gör som du säger, men vad anser då din son.....kanske att du är precis lika bråkig som insisterar på att få din vilja igenom . Ja, vi som föräldrar och vuxna har andra erfarenheter och kunskaper (förhoppningsvis något mer omfattningsrikt än våra barn), så vi behöver titt som tätt fatta beslut och sätta gränser som de inte gillar. Det ska vi göra och är vårt ansvar, men det finns ju ingen anledning att inte möta barnet med respekt för hans/hennes integritet och vara lite ödmjuk inför det faktum att våra barn är fullkomligt underkastade vår vilja. Vi är maktfullkomliga.....och det är våra barn mycket medvetna om. Blir ju obegripligt att straffa i det läget....för att barnet just har en annan uppfattnng och gör sin röst hörd på det sätt han/hon kan.

Jag har aldrig tvingat något av våra barn att tömma diskmaskinen, lägga smutsiga kläder i tvättkorgen etc. men de gör det ofta ändå, eller hjälper mig med det.......utan att man överhuvudtaget säger något om det. Varför skulle det vara så svartvitt att man antingen gör allt för sina barn eller måste tvinga, straffa och belöna för att få barn att bete sig på ett önskvärt sätt? Jag har lika lite tvingat dem att t.ex. säga förlåt när de gör illa någon annan.....och idag gör de det spontant ändå.....för att de helt enkelt mött människor som gjort så gentemot dem.   

Självklart behöver barn lära sig att handlingar får konsekvenser......naturliga och logiska. Annars kan man inte leva i ett socialt sammanhang. Det har inte det minsta med lydnad att göra tvärtom......för vad händer annars när auktoriteten inte är närvarande? Ologiska konsekvenser som time out eller något annat som är helt avskilt från händelsen blir tokigt med små barn. 

Vad gäller time out så finns det inget logiskt med det alls. Ignorering och isolering av barn kommer det aldrig något gott utav, tvärtom. Det skulle aldrig falla mig in att sätta mina barn på time out, lika lite som det skulle falla mig in att sätta mina elever på time out (tonåringar). Lydnad är inget eftersträvansvärt, däremot individer med en stark värdegrund som respekterar andra människors integritet och värde. Det kan man bara ge andra genom att själv visa dem just detta. Och det är svårt . Alternativet är självklart inte att låta bli att ta vuxenansvar eller att inte sätta gränser. Det är varje förälders ansvar och skyldighet gentemot sitt/sina barn. 

Jag vill att mitt barn ska bete sig hövligt, respektfullt och vänligt mot andra för att han vill det. För att han känner inombords att det är rätt; att han mår bra när andra mår bra.

Jag vill inte att mitt barn ska bete sig hövligt, respektfullt och vänligt mot andra för att han hoppas att det kan ge honom något eller för att han är rädd för att hamna i trubbel om han inte gör det. Jag vill inte att det enda som stoppar honom från att slå någon han är irriterad på på käften är rädslan för anmälan och straff. (detta är ett exempel, jag säger inte att alla mutor/straff-barn blir förbrytartyper)

För att få det första resultatet tror jag att det bästa är att föregå med gott exempel. Visa honom hur en fin medmänniska ska vara.

För att få det andra resultatet, det jag inte vill ha, tror jag att man ska pyssla med belöningar och straff.

Om man hårddrar det.

Mitt barn är en människa, precis som vilken vuxen som helst. Så jag tänker behandla honom som en människa, och där ingår inte skamvrår, time-outer och andra straff och mutor.