Är jag bara en gnällig bitch som ser allt dåligt?

Det är typ de orden jag fått höra, flera gånger. Och jag mår skit dagligen och börjar fundera på om förhållandet verkligen är något att försöka göra bättre.

Det började ju så bra! För fem år sedan träffades vi och flyttade ihop rätt snabbt, ca 1 år senare föddes vår första son. Det var ren babylycka, förutom det jobbiga i att jag blev tvungen att opereras direkt och inte fick träffa sonen de första timmarna. Efter hemkomsten var det jättefint flera månader, tills efter dopet. Då bröt helvetet loss för mig, kan man säga. Under hela graviditeten hade jag märkt att något störde sambon, och jag tänkte att om vi hade något som låg och tryckte var det bättre att reda ut det innan barnet kom. Har själv lång erfarenhet av terapi och vet fördelarna. Men sambon sa att det inte var något, så även fast det tydligt märktes så försökte jag tänka på annat.

Efter dopet verkade4 han plötsligt arg på allt. Jag kunde säga en, för mig, enkel sak eller fråga något när han kom hem från jobbet och han blev bara sur. Det pågick flera månader innan jag äntligen fick veta varför, det berodde på jobbet. Dumt nog hade det jag inte alls märkt just det, för han sa ju under graviditeten att det inte var något. Ett halvår senare börjar han säga att det är lugnt nu, för honom. Och det är ju bra. Men för min egen del har skiten bara börjat. Hans utbrändhet över jobbet kostade mej lyckan och en stor del av första tiden med vår underbara första son, vilket än idag skär i hjärtat. Detta känner jag att min sambo inte alls kan gottgöra. Däremot har jag fått kritik för att han jag inte förstod eller fanns där för honom. Men så som han gjorde har jag haft svårt för det, tyvärr.

Sonens första sommar skiljde sig även mina föräldrar, vilket tog extremt hårt. Det plus allt med sambon och sonen fick mig att försöka ta livet av mig, vilket ledde till terapi för min del. Ett tag kände jag även att jag skulle förlora sambon, pga all osämja, och så blev jag gravid på nytt. Denna graviditet gjorde han mycket för mig och första sonen, men såren inombords blödde fortfarande. Dessutom hände en hemsk sak under denna andra graviditet, som hade med min släkt att göra, som tog väldigt hårt på mig det också.

När andra sonen föddes tog det ett tag innan babylyckan kom, dels blev det en större omställning är jag trodde att ha två barn, dels fick jag stora problem med andningen och var innan jul tvungen att söka hjälp för det på psykakuten. det kom dock fram att jag fått en muskelinflammation i bröstet och efter den medicinen försvann det. dock har jag ångest kvar.

Innan andra sonen föddes blev det en till familjetragedi, som fortfarande efter två år inte retts ut. Även det har tagit hårt på mej. Tyvärr har jag ingen direkt tillit till min sambo, efter allt. Han tycker det ska räcka med att han frågar hur jag mår och det faktum att han pratar bra om mej på jobbet, men tyvärr räcker det inte. Jag kanske beter mig barnsligt, men trots att vi nu väntar ett tredje barn mår jag inte bra med mej själv. Har jättedåligt självförtroende och tycker sambon har ett visst sätt där han ger intrycket av att det är okej att han ber om ursäkt och gör fel, men ingen annan. en gång när vi bråkade vaknade minsta pojken och då var det bara mitt fel och han undrade om jag var nöjd. då brast det och jag slog till honom på armen, dock ej den han höll pojken med. men det var ändå nog för att han skulle ge sig på mig och jag fick bli sängliggande i över en vecka och ha ont. allt det är ändå bara mitt fel, fast jag har svårt att lita på honom efter det. min terapeut fick se skadorna, och föreslog kvinnojouren. men jag gick aldrig dit.

två stora problem är att första sonen var osäker en längre period, och känslig fram och tillbaka. nu är han dock inte alls det, tre år gammal. han far på och leker bra, har fantasi och är både bråkig och gullig. som barn är mest antar jag, lillebror är likadan.

ett annat stort problem är att jag inte tycker sambon tar ansvar för det han gjort, men jag ska göra det. jag ska gå halva vägen, men han gör inte det. jag ska kliva bort och inte älta det som varit men han tar fortfarande det jag säger som kritik. och ikväll när jag bad honom gå bort med en soppåse blev han tvärarg och sa att jag inte har något där uppe. Likt som det blir när jag påpekar eller missar något. Att inte han tänker på allt, glömmer, eller påpekar saker, det är helt okej.

jag vet inte vad jag ska göra längre. min terapeut flyttade, jag saknar henne som tokig och kan inte tänka mig någon annan. samtidigt får jag kämpa varje dag för att inte börja skära mig igen. Tycker även sambon ska gå på egen terapi, innan vi går i familjeterapi, men han vägrar. han tycker det ska räcka med alla bra saker han gör. men trots dem har jag ett stort hål inombords, pga allt det illa som hänt de här fem åren. jag tycker det är hans tur att göra något nu, för inget jag gjort verkar kunna hjälpa vårt förhållande.
tycker det exempelvis säger mycket, när jag inte kan andas, som förra året, och han hellre går och gör något att äta och undrar när han kan åka tillbaka till jobbet...