Klagar du på dig själv öppet inför ditt barn?

Ja, inte just om mitt utseende, men om andra saker. Just nu klagar jag en del på mina sömnvanor och min koncentrationsförmåga.

Att säga att man känner sig ensam tycker jag inte direkt är att klaga på sig själv, utan mer att prata om sina känslor. Jag är ganska öppen och ärlig med mina känslor och talar om när jag känner mig ledsen, arg, glad o.s.v. Fast jag försöker samtidigt vara noga med att inte lasta över problemet på sonen, han ska inte behöva gå omkring och fundera över hur han kan göra mig glad eller känna att det är hans fel att jag inte är det.

Nej, inte direkt faktist. Nån gång har vi väl bakat en bulle på min degiga mage och så har jag sagt att den är tjock, men det är inte så allvarligt i mina ögon.

Nej, skulle jag aldrig göra. Fast jag klagar inte på mig själv överhuvudtaget Man ska vara snäll mot sig själv. Jag brukar tänka som så att, efter två barn så tja, "det duger"

Jag röstade nej. men kom på att jag faktiskt klagar över hur ont i knäna och ryggen jag har.. Vilket har resulterat i att mitt barn hela tiden påstår att hon också har ont i knäna o ryggen...

Ja det gör jag tyvärr, har skitdåligt självförtroende och även om jag jobbar på det så är jag väldigt duktig på att kritisera mig själv, särskilt inför andra :/

gör de så får du nog fler svar jag försöker in i de l'ngsta att undvika sånt, om jag säger nåt till sambon om att jag är fet så brukar jag använda överviktig och prata i normal samtalston (jag skulle behöva gå ner 30-40kilo så jag är ritkigt överviktig) över det. när jag klagar osv, så gör jag de på kvällstid.

Jag har alltid haft dålig självkänsla och vet hur de är, å vill därför inte att min dotter ska behöva känna sånt.  

Nej, har jag inte gjort, gör det inte annars heller fast jag har både taxöron och hängbuk.

Det kan hända att jag säger: Åhhh vilken tokig mamma ni har som glömde xxx. Och jag kan säga att jag tex är avundsjuk på min ena dotter som har "rocker-hår" lockigt eller rakt så ser hon ut att platsa i en musikvideo bara hon skakar till lite på huvudet. Men jag ser till att jag är avundsjuk lika mycket på de andra barnen också.  

Ja, så har nog jag sagt att jag tex har ont. Det har jag alltid men jag brukar säga Idag ahr jag så ont att jag inte kan bära dig. Poängterar att det är just idag jag ahr ont. Men jag brukar sätta mig så får de sitta i mitt knä istället för att jag bär på dom, de har vant sig och accepterar det.

Ett utmärkt exempel på hur barn tar efter och gör förälderns känslor till sina egna.  Samma här, trots att jag är sjukt missnöjd med mitt utseende och kropp.   

   

Nej, jag klagar inte på hur jag är, men däremot klagar jag när jag gör/gjort något dumt. T ex "Nej, nej, nu har jag ju stoppat i mig godis igen fast det inte är lördag! Stackars mina tänder! Nu blir de inte glada när jag är så elak mot dem. Stygg stygg mamma!".

Det låter lite löjligt, det vet jag, men det är ett bra sätt att påminna mig själv om att jag bör jobba med mina dåliga vanor ...

absolut inte, jag är ganska övertygad om att det var min mammas ständiga bantning som gav mig min störda kroppsuppfattning.

Jag försöker undvika att klaga inför någon, mig själv också. Men att visa känslor och tala om hur jag känner mig tycker jag kan vara ok.

+1...

Nej. Har inget att klaga på. Är ju perfekt som jag är...

Nä, jag är rätt nöjd och positiv med mig själv och hur livet är. Försöker att inte klaga i onödan inför någon, det negativa har en tendens att smitta av sig.

Men har några personer som jag kan dela missnöje med om jag behöver. Men de personerna delar jag så mycket glädje med så de klarar av en stunds klagolåt...