Ny skola - orolig förälder

Bara för att peppa er (och mig) lite... Idag såg min dotter gladare ut än tidigare i skolmiljön. Jag pratade med fröknarna också och de sa att det är flera barn som är avvaktande i början och iakttar men att det är vanligt de första veckorna. De ska hålla uppsikt över henne. Det känns lite bättre idag. Men jag vet samtidigt att vi har vår plats kvar i närskolan så vi behöver nog utvärdera ett tag till!

Skönt att få lite pepp, det behövdes efter dagens lämning. Theodor är väldigt avvaktande, precis som du skriver, och jag hoppas att det börjar lossna snart. Han vill inte gå in i någon lek utan står ensam och tittar på. Jag försöker uppmuntra honom att gå in i lekar med många barn och där alla verkar leka med alla men han vill inte och jag vill inte pressa honomför hårt. Hoppas på att det handlar just om att han behöver en period för att acklimatisera sig, men idag kändes det tufft. Vill också så gärna se något litet framsteg snart och en glad kille som springer in till sina kompisar på skolgården.

Jag var i samma situation som er förra året då min dotter började i F-klass. Hon kom från en annan förskola men kände visserligen två andra barn lite sen innan. Vi hade problem med att hon inte hade någon att leka med i början, hon gick ensam på alla rasterna och det tog nog någon månad eller två innan det släppte.

Hon har alltid varit väldigt framåt och aldrig haft problem med att skaffa kompisar innan, så det kom som en överraskning att det var så svårt för henne. Det som vi märkte hjälpte var att vi bjöd hem klasskompisarna att leka hemma hos oss. Hon lärde känna dom andra barnen utanför skolan och det gjorde att hon lättare kom in i gruppen i skolan. Vi hade kompisar hemma hos oss varje helg, och ibland efter fritids med. Vi pratade även hemma om att hon måste bjuda till lite på rasterna, att det inte kommer vara någon som säger att hon inte får vara med.

Nu trivs hon jättebra i skolan och med klassen, men jag tror att det här är något man måste räkna med när man inte följer med sina förskolekompisar in i skolan. Vi har lärt oss läxan och nu går hennes lillasyster tillsammans med sina framtida klasskompisar. Det var några jobbiga månader, men till slut så tror jag det löser sig för de allra flesta! Men försök med att bjuda hem klasskompisarna :)

Tack för inlägget. Vi har också tänkt på att bjuda hem klasskamrater på fritiden men jag tycker att det är svårt. Jag vet inte riktigt vem jag ska fråga eftersom min son ännu inte har fått så bra kontakt med någon. Jag kan ju inte bara plocka nån i högen utan vill ju att det ska kännas bra och naturligt för både min son och den vi bjuder hem. Hur gjorde ni?

Jag chansade faktiskt, frågade min dotter om hon inte ville att vi skulle fråga om en annan tjej ville följa med oss hem en dag. Sen ringde vi föräldrarna och frågade om det var ok att deras tjej följde med efter skolan en dag. På hemmaplan, och när dom bara var 2, så gick det mycket bättre än i skolan. Sen så testade hon att leka med olika barn i klassen, och nu har hon ett antal kompisar som hon leker ofta med. Du kanske kan fråga din son om han har någon som han skulle vilja bjuda hem? Det kanske är någon som han tycker verkar rolig att leka med :)

Tack, jag ska ta med mig det tipset och fråga Theodor.

Hej!

 

Jag undrar hur det går för er nu? Det är likadant för min son i f-klassen. Han kommer från en annan förskola och hade inga vänner med sig. Han är "seg" i början vid nya miljöer, men har annars väldigt lätt för att snacka och leka, både med barn och vuxna. Men på skolan verkar han vara "förlamad" och inte våga ta kontakt. Gör ont i mammahjärtat! Han berättar ofta att de andra säger att han inte får vara med, och jag gör allt för att ionte visa hur ledsen jag blir. När jag hämtar är han också själv. Det var likadant när han bytte förskola som treåring, det tog 2-3 månader innan han trivdes och fick kompisar, men sen löste det sig och han hade verkligen härliga och nära vänner på förskolan. Personalen beskrev honom som populär och aktiv i lekar.

Jag har svårt för att hantera detta och blir så otroligt orolig. Vill inte pressa honom, men samtidigt göt det så ont att se honom vara så ensam och utanför. Han har förändrats en del hemma också, kissar t.ex. i sängen på natten om vi inte tar upp honom (det hade hans lutat med innan). Han är mer känslig och kan börja gråta för småsaker här hemma. Hoppas på att vår glada kille kommer tillbaka snart.

Läget är exakt likadant för vårkille. Jag trodde att det kanske börjat bli lite bättre nu efter fem veckor men i morse sa han direkt på morgonen när han vaknade: Är det skola idag? När jag svarade Ja sa han: Jag önskar att det inte var skola idag, det är mitt sämsta, jag har ingen att leka med. Jag försökte säga att det verkade som att han brukade ha kul på skolan (han har berättat om att de spelar fotboll och basket på rasterna). Då sa han att det bara är när alla gör nåt tillsammans, när de själva ska hitta på saker är han alltid själv. Jag böir så ledsen och är så ambivalent. Å ena sidan tror jag att det kan bli bra och att det skulle vara bäst för honom att vara kvar på den här skolan eftersom det är den skola där alla som bor nära honom går. Å andra sidan är jag livrädd att han ska bli utanför och börja tycka illa om skolan redan från början och funderar därför på att kolla om det finns möjlighet att flytta tillbaka honom till sina gamla kompisars skola. Vet dock inte om det är lösningen. Precis som din son så är min son också lite avvaktande i nya miljöer och situationer men brukar ha väldigt lätt att komma in i lekar och skaffa nya kompisar. Så verkar det inte nu. Alla i hans klass kände ju redan de flesta andra och jag känner inte att lärarna riktigt tar det här på allvar. Jag har idag bett om att få en mötestid med någon av hans lärare för att stämma av hur de tycker att det funkar. Just nu är det bara en stor klump i magen :(

Hur har det gått för din son nu? Jag är fortfarande orolig, men det känns ändå som det går framåt med små små steg. Fortfarande gillar sonen helgerna och att bli hämtad. Men när jag var med hela dagen i måndags tyckte jag det kändes ganska bra, och jag upplevde det mer som att det är min son som inte vill/vågar börja leka med de andra snarare än att han inte får vara med. Han lekte med andra då jag var med. Lärarna är tack och lov bra och tar min sons känslor på allvar, dock har de inte upplevt att han inte får vara med. Jag tror min son saknar sina gamla kompisar, och att han saknar att vara efterlängtad (som han var på dagis). För att han ska leka tror jag han vill känna hur omtyckt han är, att hans kompisar ska ropa på honom/visa att de vill att han ska vara med. Om han själv måste ta initiativet att vara med tror jag att han hellre avstår.

Men det är hemskt att se honom leka själv oftast vid hämtning.

Dock har jag fortfarande i åtanke att det tog 2-3 månader för min son att trivas då han bytte dagis när han var tre år. Vi har kommit fram till att ge f-klassen en chans. Om det inte blivit bättre på kompisfronten tills 1:an börjar så flyttar vi honom dit hans gamla kompisar finns. Men jag tror lite is i magen är bra, inte minst med tanke på att barnets självkänsla och möjlighet till att uppleva att det går att komma in i nya miljöer.

En del barn tar lite längre tid på sig i nya miljöer, jag håller tummarna att det är där skon klämmer för våra barn!

 

Vi får försöka vara positiva och stötta våra barn i denna svåra fas, ävenom det egenligen är väldigt jobbigt för våra hjärtan.

 

Kramar!

Hej på er
Hur har det gått med nya skolan? Slrev i tråden den 30/8 och då kändes det fortfarande motigt - min son kom inte in o leken, var ledsen när jag lämnade på fritids och så. Några veckor senare släppte det - började med att han lekte jätttebra med en tjej i klassen när de var si skogen och efter det lossnade det lite. Nu älskar han sin nya skola och springer in på fritids på morgonen och vill inte bli hämtad på eftermiddagen, det känns så himla underbart.

Hoppas att det "lossnar" för era barn också - det var som nån skrev ovanför att det för en del barn tar tid att acklimatisera sig i nya sammanhang och hitta nya kompisar. Ibland har vi föräldrar så stora krav på våra barn att det ska klaffa direkt (och jag är absolut inget undantag) men går jag till mig själv tar det tid för mig att känna mig "trygg" och hemma i nya sammanhang, när man byter arbetsplats etc. Det tar tid att känna in den sociala koden och känna efter vilka man vill lära känna mer osv....

Härligt att höra att det går så fint! Det går framåt för min son! Han vill gå till skolan, och leker med ett par tjejer och ett par killar. Det känns inte som några nära vänner ännu, men det känns bra! Ibland är det lite svackor, t.ex. om det varit vikarier där, och ibland verkar han vilja leka själv. Men han gillar sin skola och klass :)

 

 

Skönt att höra att det lossnat för era barn och att de flesta verkar trivas. Det är bättre även för min son och jag känner att han börjar komma tillbaka till den trygghet han känt tidigare på förskolan. Han har hittat ett par killar som han leker mycket med och han verkar trivas.