Kaupa Jaur

Äldre 26 Aug 20:54

167 svar

Varför är jag ensam om att vilja ha ett ödmjukt barn?

Observera att detta inte är en skryttråd över mitt perfekta barn. Tror inte såna finns. Den här tråden handlar om uppfostran och allmänt vett.

Jag har en 4-åring, snart femåring. Han är en god och glad kille, bestämd och envis, gnällig emellanåt, argsint och jätteglad om vartannatt. En rätt normal kille med andra ord.

Jag har inte kört några särskilda uppfostringsmetoder på honom förutom det som kanske kan kallas sunt förnuft. Man äter det som serveras, man skriker inte fula ord, man ritar inte på väggarna och man har inte sönder saker med flit. Givetvis har han brutit mot alla dessa regler, men i 90 % av tiden så sköter han sig faktiskt exemplariskt. Jag är inte nojig, inte överbeskyddande, rätt ordenlig av mig och lär honom att saker inte alltid är rättvisa.

Är vi på en lekplats och han har med sig sandleksaker så vet han att andra barn får låna dom en stund. Han delar med sig och snålar inte. Känner mig ofta rätt ensam om det. När andra föräldrar kommer till sandlådan börjar de svettas och får nästan panik om deras barn skulle råka lyfta upp min sons spade. Herregud, det är ju ett ANNAT barns leksak, nu blir jag väl förbannad?! Nej, varför skulle jag? Min son får däremot onda blickar och "Nej, det är X" till svar när han frågar om han får låna en hink. Det motarbetar allt jag försöker tuta i min son om att dela med sig!

Äter han inte kvällsmat ordentlig så vet han att han får vara hungrig på kvällen, det blir inga extra mängder kvällsmål bara för det. Numera äter han kvällsmat utan protester. Andra föräldrar fixar nattsmörgåsar och vällingflaskor tills det pyser ur öronen på ungen. Hur ska ungen då bli hungrig på riktig mat?

Jag pratar ofta med min son om hur man är en bra kompis, att man inte retas och inte slåss. Han har ALDRIG slagit ett annat barn, och hör och häpna: han är ingen hackkyckling för det. Han säger ifrån själv och hjälper inte det hämtar han någon av oss föräldrar/fröken.

Jag kräver att han säger tack när han får något även om det tar en kvart för honom att pressa fram det. Han är inte olycklig och stressad för det, han lär sig artighet! tyvärr får han nästan aldrig uppleva att någon tackar honom .

Jag tycker inte jag har några extrema krav på min son. Höga, det är möjligt, men så är han också långt mer harmonisk än barn med 18 sportaktiviteter och jättekalas med 30 dagiskompisar. Han är lycklig som han är - även om han bara går på en fritidsaktivitet och mest umgås med lugna killar och tjejer som han själv.

Min son får absolut inte skryta eller malla upp sig för oss föräldrar, och det vet han. Man berättar att man fått en leksak, man skryter inte om hur dyr den var eller hur stora paket man fick. Allt han får höra på dagis är "Mina julklappar var många mera än diiina" och det gör mig både ledsen och förbannad.

Min kille rider och älskar djur. Till skillnad från många andra 4-åringar som enligt föräldrarna "inte förstår bättre" eller "bara tycker katten är söt" förstår min son att man drar inte katter i svansen och man skriker inte djur (eller människor) i öronen. Och tänka sig att han faktiskt aldrig plågat ett djur.

Jag vill ha en ödmjuk son med ett stort hjärta - och det har jag! Varför är det så svårt att hitta föräldrar men ungefär likadan syn på uppfostran?? Varför?! Berätta för mig.

goatess82

Äldre 12 Sep 15:27

#151

Hur gör du när din son inte lyssnar på dig, dom få gångerna han inte gör det *nyfiken*

miljarden

Äldre 12 Sep 15:36

#152

Flickan och kråkan skrev 2011-09-10 21:18:25 följande:

Tänker på den profession man vänder sig till när man har barn som strular med mat = barnpsykologer. Jag är också förälder och människa gentemot mina barn, men eftersom ett av våra barn har haft lite speciell inställning till mat så har vi bollat med personer som jobbar med just detta. Det är vad jag menar med professionen i detta fall. Jag har fått entydiga svar. Om ett barn inte äter den mat som serveras så är det fel väg att inte erbjuda ett hungrigt barn exempelvis en smörgås lite senare.

Okej, jag är med. Men jag tror inte man riktigt kan jämföra barn som strular så pass med maten att man vänder sig till en psykolog för att få hjälp med det, med "vanliga" barn?
Barn som strular med maten har ju redan ett oavspänt förhållande till mat. Klart att man inte ska spä på det och göra maten till en maktkamp. Men att ett normalt ätande barn får veta att den får äta det hen kan av det som erbjuds är inga konstigheter. Det handlar ju som sagt inte om att barnet ska gå hungrigt, eftersom barnet äter det hen kan så blir hen ju inte hungrig. Bara att hen inte lär sig att tänka "nej, jag hoppar nog över middagen och äter lite mackor senare", eller att man blir tvungen att stå och laga tre olika rätter för att folk vägrar att äta sådant de inte älskar. (Sedan skulle jag å andra sidan heller aldrig servera någon mat jag vet att hen verkligen inte gillar, vare sig det är ett barn eller en vuxen.)

miljarden

Äldre 12 Sep 15:47

#153

Flickan och kråkan skrev 2011-09-10 21:25:03 följande:

Jag kan hålla med dig till viss del, men för mig handlar även tacket man säger när man får något om den egna värdegrunden = jag tackar för att det för mig i sammanhanget känns självklart att tacka för en annan persons ansträngning och generositet även om saken jag får inte är något jag egentligen vill ha. Jag tackar alltså inte för det jag får utan för gesten och därmed menar jag ju faktiskt det. Att verkligen mena ett förlåt kan man ju inte innan man har mognaden och förståelsen och värdegrunden för att känna just det. Samma sak med tacket......i alla fall med det perspektiv jag har.

För mig är skillnaden att det normalt inte kostar på att säga tack, vilket det kan göra att tvingas att säga förlåt. Även om tacket inte kommer från hjärtat uppskattas det och det kan vara bra att visa barnet i vilka situationer man förväntas uppskatta den andras gester, så att säga. Det kan dessutom kosta för barnet att INTE säga tack. (Nu vet jag att det för vissa osäkra och blyga barn visst kan kosta att säga tack, men dem får man hjälpa på traven som förälder. )

Vad är vinsten med att inte lära barnet att man förväntas säga tack, även om den innerliga känslan inte finns där? För mig är det lite som att man skulle strunta i att lära sina barn att vara hänsynsfull mot andra tills de har utvecklat empati själva. Typ "Han får skrika och härja fritt bland folk för han förstår inte att det är jobbigt för andra ännu". Det som händer är att barnet får betala priset i form av att andra blir förbannade på och ogillar barnet.

kmp

Äldre 12 Sep 15:52

#154

lövet2 skrev 2011-08-26 21:27:31 följande:

Nja, i mina ögon verkar det som om du försöker uppfostra fram ett kuvat och tacksamt barn. Ett barn som inte håller på sina rättigheter och inte ifrågasätter. Nej, mina barn har inte varit ödmjuka i 4-årsåldern tack och lov! De har inte hasplat ur sig tomma artighetsfraser på beställning, utan när de sagt tack eller förlåt, så har det kommit från hjärtat och varit uppriktigt menat ...

Jag håller inte med.
Ett barn blir inte kuvat för att det lär sig att säga tack. Att säga tack hör till vanligt hyfs, och det betyder inte att man måste vara tacksam. Man är artig!
Min dotter lär sig att säga tack när hon får någonting, eller när hon får hjälp, för det är så man gör.

Jag slår vad om att du säger tack i dessa situationer, men att du inte alltid är tacksam.

ladysoul77

Äldre 12 Sep 16:07

#155

Jag har bara läst TS. Håller med om det du skriver! Och faktiskt så tycker jag att det är rätt grundläggande saker du tar upp, som borde vara självklart, men även jag förvånas över hur många det är som inte tänker så som föräldrar.

Vi har vissa barn i vår bekantskapskrets som inte ens säger "hej" så man kommer dit! Det är hur konstigt som helst tycker jag. OK, under 2 år kanske inte kan det men det handlar om 6-åringar!

Flickan och kråkan

Äldre 13 Sep 05:55

#156

miljarden skrev 2011-09-12 15:36:48 följande:

Okej, jag är med. Men jag tror inte man riktigt kan jämföra barn som strular så pass med maten att man vänder sig till en psykolog för att få hjälp med det, med "vanliga" barn?
Barn som strular med maten har ju redan ett oavspänt förhållande till mat. Klart att man inte ska spä på det och göra maten till en maktkamp. Men att ett normalt ätande barn får veta att den får äta det hen kan av det som erbjuds är inga konstigheter. Det handlar ju som sagt inte om att barnet ska gå hungrigt, eftersom barnet äter det hen kan så blir hen ju inte hungrig. Bara att hen inte lär sig att tänka "nej, jag hoppar nog över middagen och äter lite mackor senare", eller att man blir tvungen att stå och laga tre olika rätter för att folk vägrar att äta sådant de inte älskar. (Sedan skulle jag å andra sidan heller aldrig servera någon mat jag vet att hen verkligen inte gillar, vare sig det är ett barn eller en vuxen.)

Fast vi har ett "normal"strulande barn. Vi hade aldrig sökt professionell hjälp på eget initiativ. Han äter få saker, men det han äter är bra mat och av det äter han ordentligt och glatt. Vill gärna äta och vara med och laga mat etc och inga problem vid själva måltidssituationen så han har inga "hang-ups" på det viset. Avslappnat förhållande till mat, och vi har aldrig gjort någon affär av det, men vill helt enkelt inte äta så många saker. Har ett starkt luktsinne vilket tydligen är rätt vanligt hos just barn som är "kräsna"/försiktiga.. BVC underade på ett vanligt BVC-besök om vi var intresserade av att bolla med en psykolog då vi tog upp matfrågan och själva som föräldrar var lite osäkra på om vi hanterade det hela rätt. Vi har ett bra BVC där man lätt får möjligheten att samtala och bolla med kunniga utan att man har stora problem. Vi pratade om barn och mat i allmänhet och det var ingen tvekan om att man ger ett hungrigt barn en smörgås lite senare om det inte ätit något. Samma linje för övrigt = inte en massa olika rätter utan att anpassa så att man t.ex. har såsen för sig om ett barn inte äter sås etc så att han/hon kan äta det han/hon kan, men äter barnet inte eller så lite att det inte blir maätt så var det självklart att ge det en smörgås senare.

Flickan och kråkan

Äldre 13 Sep 06:04

#157

miljarden skrev 2011-09-12 15:47:01 följande:

För mig är skillnaden att det normalt inte kostar på att säga tack, vilket det kan göra att tvingas att säga förlåt. Även om tacket inte kommer från hjärtat uppskattas det och det kan vara bra att visa barnet i vilka situationer man förväntas uppskatta den andras gester, så att säga. Det kan dessutom kosta för barnet att INTE säga tack. (Nu vet jag att det för vissa osäkra och blyga barn visst kan kosta att säga tack, men dem får man hjälpa på traven som förälder. )

Vad är vinsten med att inte lära barnet att man förväntas säga tack, även om den innerliga känslan inte finns där? För mig är det lite som att man skulle strunta i att lära sina barn att vara hänsynsfull mot andra tills de har utvecklat empati själva. Typ "Han får skrika och härja fritt bland folk för han förstår inte att det är jobbigt för andra ännu". Det som händer är att barnet får betala priset i form av att andra blir förbannade på och ogillar barnet.

Tror vi pratar om varandra. Jag säger inte att man inte ska lära barn att tacka i situationer då det sig bör, men vägen dit delar jag inte med TS. Barn blir inte hänsynsfulla gentemot andra genom att man uppifrån i olika situationer tvingar dem att säga tack eller förlåt eller något annat. Små barn lär sig huvudsakligen av vårt agerande som vuxna. Så här säger TS:

"Jag kräver att han säger tack när han får något även om det tar en kvart för honom att pressa fram det."

Vad tycker du att barnet lär sig av förälderns agerande i den situationen? Hur man är hänsynsfull och ser andra människor (barn inkluderade) som tänkande, kännande individer?

miljarden

Äldre 13 Sep 19:52

#158

Flickan och kråkan skrev 2011-09-13 06:04:44 följande:

Tror vi pratar om varandra. Jag säger inte att man inte ska lära barn att tacka i situationer då det sig bör, men vägen dit delar jag inte med TS. Barn blir inte hänsynsfulla gentemot andra genom att man uppifrån i olika situationer tvingar dem att säga tack eller förlåt eller något annat. Små barn lär sig huvudsakligen av vårt agerande som vuxna. Så här säger TS:

"Jag kräver att han säger tack när han får något även om det tar en kvart för honom att pressa fram det."

Vad tycker du att barnet lär sig av förälderns agerande i den situationen? Hur man är hänsynsfull och ser andra människor (barn inkluderade) som tänkande, kännande individer?

Jag kanske är naiv men jag utgår ifrån att ts inte tvingar sitt barn att tacka genom att pressa det i en kvart. Det vore ju inte särskilt hänsynsfullt. OM hon gör det är det risigt, annars tänker jag att det bara är ett sätt att försöka beskriva sin attityd, dvs att hon är bestämd med att barnet ska tacka.
Men det är ju fullt möjligt att jag är alltför välvillig i min tolkning, det erkänner jag.

Flickan och kråkan

Äldre 13 Sep 19:55

#159

miljarden skrev 2011-09-13 19:52:13 följande:

Jag kanske är naiv men jag utgår ifrån att ts inte tvingar sitt barn att tacka genom att pressa det i en kvart. Det vore ju inte särskilt hänsynsfullt. OM hon gör det är det risigt, annars tänker jag att det bara är ett sätt att försöka beskriva sin attityd, dvs att hon är bestämd med att barnet ska tacka.
Men det är ju fullt möjligt att jag är alltför välvillig i min tolkning, det erkänner jag.

Poängen är väl att vi inte vet hur vi ska tolka TS. Utgår man från vad som står skrivet så finns det saker jag reagerar på. Sedan vad exakt TS i praktiken menar kan jag ju inte veta. Det är problematiken med denna typ av forum.

miljarden

Äldre 13 Sep 21:00

#160

Flickan och kråkan skrev 2011-09-13 19:55:03 följande:

Poängen är väl att vi inte vet hur vi ska tolka TS. Utgår man från vad som står skrivet så finns det saker jag reagerar på. Sedan vad exakt TS i praktiken menar kan jag ju inte veta. Det är problematiken med denna typ av forum.

Helt sant. Jag är ute efter att nyansera debatten eftersom jag är allergisk mot det som jag nyss kommenterade i en annan tråd, den om Jesper Juul. Att det känns som att folk signar upp sig på ideologier kring "barnuppfostran" utan att sätta sig in i helheten eller reflektera själva.
Ett vanligt drag bland nybörjare inom alla möjliga områden är att de har lättare att peka ut fel än rätt. Det är lättare att peka på vad ts gör fel enligt Juul osv än att försöka förstå vad hon menar (vilket vi som redan konstaterat alltså inte så noga kan veta). Debatten blir alltför banal på det viset. Det är klart att det är visset att tvinga ungar att äta eller låta dem svälta. Men är man allvarligt intresserad av hur man beter sig med barn är det liksom en så låg nivå att diskutera att man lika gärna kan låta bli. Om du förstår vad jag menar?

Flickan och kråkan

Äldre 14 Sep 07:16

#161

miljarden skrev 2011-09-13 21:00:25 följande:

Det är klart att det är visset att tvinga ungar att äta eller låta dem svälta. Men är man allvarligt intresserad av hur man beter sig med barn är det liksom en så låg nivå att diskutera att man lika gärna kan låta bli. Om du förstår vad jag menar?

Men är det verkligen det? Är det så långt ifrån "normal"föräldern? Vad jag menar är att även vi - jag och min sambo - och jag tror att vi går under kategorin medelsvenssonföäldrar under en period funderade på om vi gjorde fel som gav våra barn en smörgås efter middag då de ätit väldigt dåligt. Vår äldsta som är väldigt kräsen och som äter väldigt få (men bra) saker och som är 3½ år.....borde vi vara "hårdare", dvs ungefär "detta är den mat som gäller i kväll, det blir inget annat senare om du inte äter" typ. Det var anledningen till att vi ville bolla med någon kunnig. Inte för att vi var extremt oroliga för att vår äldsta son svalt eller något liknande utan för att vi som föräldrar var osäkra på om vi hanterade matsituationen med honom på ett bra sätt eller om vi snarare gjorde honom en björntjänst. Jag tror inte vi är ensamma om att tänka så ibland.

Flickan och kråkan

Äldre 14 Sep 07:35

#162

miljarden skrev 2011-09-13 21:00:25 följande:

Helt sant. Jag är ute efter att nyansera debatten eftersom jag är allergisk mot det som jag nyss kommenterade i en annan tråd, den om Jesper Juul. Att det känns som att folk signar upp sig på ideologier kring "barnuppfostran" utan att sätta sig in i helheten eller reflektera själva.
Ett vanligt drag bland nybörjare inom alla möjliga områden är att de har lättare att peka ut fel än rätt. Det är lättare att peka på vad ts gör fel enligt Juul osv än att försöka förstå vad hon menar (vilket vi som redan konstaterat alltså inte så noga kan veta). Debatten blir alltför banal på det viset. Det är klart att det är visset att tvinga ungar att äta eller låta dem svälta. Men är man allvarligt intresserad av hur man beter sig med barn är det liksom en så låg nivå att diskutera att man lika gärna kan låta bli. Om du förstår vad jag menar?

Fast jag tycker du förenklar också. Jag är ganska övertygad om att sättet att formulera sig /uttrycka sig på faktiskt speglar egna värderingar på olika sätt.......inte bara vad gäller barn självklart utan generellt. Jag tror, kan inte veta men tror, att TS och jag till viss del har fundamentalt olika synsätt vad gäller fostran. Det är den känsla jag får av hans/hennes sätt att uttrycka sig. Jag arbetar med barn/ungdomar i mitt yrke och har två egna små barn och gör en massa fel och misstag, både sådant som strider mot min egen starka övertygelse om hur man som förälder bör agera (mot mitt eget bättre vetande) och sådant som jag gör av ren okunskap (för att jag helt enkelt inte vet bättre). För mig står Juul och andra teoretiker för någon slags grund som jag kan vända mig till för råd när jag känner att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera mig själv rent praktiskt så att säga i mötet med mina barn. En nyanserad diskussion handlar inte om att sudda ut gränserna kring skillnader i värdegrundsfrågor, för den är oerhört väsentlig..........är min inte minst yrkesmässiga erfarenhet. Vuxenvärlden har utan tvekan olika syn på barn och fostran.

miljarden

Äldre 14 Sep 14:28

#163

Flickan och kråkan skrev 2011-09-14 07:35:07 följande:

Fast jag tycker du förenklar också. Jag är ganska övertygad om att sättet att formulera sig /uttrycka sig på faktiskt speglar egna värderingar på olika sätt.......inte bara vad gäller barn självklart utan generellt. Jag tror, kan inte veta men tror, att TS och jag till viss del har fundamentalt olika synsätt vad gäller fostran. Det är den känsla jag får av hans/hennes sätt att uttrycka sig. Jag arbetar med barn/ungdomar i mitt yrke och har två egna små barn och gör en massa fel och misstag, både sådant som strider mot min egen starka övertygelse om hur man som förälder bör agera (mot mitt eget bättre vetande) och sådant som jag gör av ren okunskap (för att jag helt enkelt inte vet bättre). För mig står Juul och andra teoretiker för någon slags grund som jag kan vända mig till för råd när jag känner att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera mig själv rent praktiskt så att säga i mötet med mina barn. En nyanserad diskussion handlar inte om att sudda ut gränserna kring skillnader i värdegrundsfrågor, för den är oerhört väsentlig..........är min inte minst yrkesmässiga erfarenhet. Vuxenvärlden har utan tvekan olika syn på barn och fostran.

Jag är övertygad om att du i ditt yrkesliv lyssnar efter vad barnen du arbetar med menar när de talar snarare än på vad exakt de säger. Det gör jag, och så försöker jag lyssna på vuxna också, även om det är svårare. Varför ska man behandla en vuxen sämre än man skulle behandla ett barn? Låt vara att du misstänker att ni har olika syn på fostran. I dina ögon kan du till och med tycka att hon har fel. Men att haka upp sig på detaljer som ordval leder inte diskussionen framåt. Det blir "du sa-hon sa-jag sa". Det är jättelätt att säga att det är fel att tvinga i ett barn mat. Speciellt om man har läst en artikel i Vi föräldrar om Jesper Juul (ja, nu är jag medvetet lite elak och jag vet mycket väl att just du har läst mer än så). Vill man knäppa någon på näsan säger man att den gör fel. Annars finns det utrymme för en djupare diskussion.
Och som redan påpekat: det är mycket möjligt att jag är alltför välvillig i mitt tolkande av ts, men rättrådiga bokstavstrogna Juulianer har den effekten på mig.

miljarden

Äldre 14 Sep 14:38

#164

Flickan och kråkan skrev 2011-09-14 07:16:44 följande:

Men är det verkligen det? Är det så långt ifrån "normal"föräldern? Vad jag menar är att även vi - jag och min sambo - och jag tror att vi går under kategorin medelsvenssonföäldrar under en period funderade på om vi gjorde fel som gav våra barn en smörgås efter middag då de ätit väldigt dåligt. Vår äldsta som är väldigt kräsen och som äter väldigt få (men bra) saker och som är 3½ år.....borde vi vara "hårdare", dvs ungefär "detta är den mat som gäller i kväll, det blir inget annat senare om du inte äter" typ. Det var anledningen till att vi ville bolla med någon kunnig. Inte för att vi var extremt oroliga för att vår äldsta son svalt eller något liknande utan för att vi som föräldrar var osäkra på om vi hanterade matsituationen med honom på ett bra sätt eller om vi snarare gjorde honom en björntjänst. Jag tror inte vi är ensamma om att tänka så ibland.

Nej jag hoppas att ni inte är ensamma om att fundera över hur ni hanterar problem som uppstår i familjelivet. Men jag tycker inte att diskussionen i den här tråden är på den nivån. Här bollas det faktiskt ingenting.

Flickan och kråkan

Äldre 14 Sep 22:48

#165

miljarden skrev 2011-09-14 14:28:21 följande:

Jag är övertygad om att du i ditt yrkesliv lyssnar efter vad barnen du arbetar med menar när de talar snarare än på vad exakt de säger. Det gör jag, och så försöker jag lyssna på vuxna också, även om det är svårare. Varför ska man behandla en vuxen sämre än man skulle behandla ett barn? Låt vara att du misstänker att ni har olika syn på fostran. I dina ögon kan du till och med tycka att hon har fel. Men att haka upp sig på detaljer som ordval leder inte diskussionen framåt. Det blir "du sa-hon sa-jag sa". Det är jättelätt att säga att det är fel att tvinga i ett barn mat. Speciellt om man har läst en artikel i Vi föräldrar om Jesper Juul (ja, nu är jag medvetet lite elak och jag vet mycket väl att just du har läst mer än så). Vill man knäppa någon på näsan säger man att den gör fel. Annars finns det utrymme för en djupare diskussion.
Och som redan påpekat: det är mycket möjligt att jag är alltför välvillig i mitt tolkande av ts, men rättrådiga bokstavstrogna Juulianer har den effekten på mig.

Ja, både i mitt privatliv och mitt yrkesliv så försöker jag självklart lyssna efter vad människor menar och inte bara vad de exakt säger, men samtidigt så har man ju i dessa fall en relation till den man pratar med och har personen i sin rätta kontext så att säga så att man kan tolka nyanser. Det är en omöjlighet i den här typen av forum som kräver att man är övertydlig om man verkligen vill bli rätt tolkad och att man dessutom får vara beredd på att man kan bli misstolkad. Om jag ska vara fullständigt ärlig och uppriktig så reagerar jag på rätt många saker i TS.....av olika anledningar. Jag är rätt övertygad om att det inte enbart handlar om tolkningsmissar. Vi står helt enkelt väldigt långt ifrån varandra vad gäller värdegrundsfrågor. Är TS ute efter en fördjupad och intressant diskussion? Jag ställer mig rätt tveksam, då hade han/hon inte formulerat sig som han/hon gjort. TS knäpper själv folk på näsan och då läggs ribban för diskussionen redan där. Inte svårare än så.

Och nej, jag håller inte med dig om att det är petitesser att haka upp sig på ordval och den allmänna tonen och värdeladdingen i språket man använder. Idag när jag gick in för att handla med mina barn så gick en mamma med sin tonåriga dotter framför oss. Mamman benämner bland annat en person i deras närhet som en "jävla sopa" m.m. Det handlar långt ifrån enbart om ordval. Vårt språk är så mycket mer.

Smultronbarnen

Äldre 14 Sep 23:00

#166

Åh, vad glad jag blir att läsa din tråd. Jag har funderat på det här med barnuppfostran i många år och är omgiven av barn. Jag känner så väl igen det du skriver om och nu när jag är gravid själv så har jag drabbats av stor oro över hur inte mitt barn ska bli förstört av samhället.. låter hårt, men så är det.
Det ger hopp att läsa om Er, och jag önskar att mitt barn blir omgiven av liknande människor.
Känns som många bara sätter ungar till världen, slänger åt dem den nödvändiga födan men tar inget ansvar för uppfostran, utveckling, stimulans eller ens barnets egen hälsa..

Indianica

Äldre 14 Sep 23:59

#167

Jättefin kille. Men en sak slog mig. Han har inga syskon, va? Jag har två barn som nog beter sig som din son ungefär, mot andra barn. Men inte mot varandra och jag tror den här rivaliteten mellan syskon är rätt naturlig. Det skulle nog vara ett helvete att känna sig tvingad att vara artig och vän mot sitt syskon 100% av tiden man umgås (vilket är stor del av ens fritid). Visst försöker jag få dem att inte bråka om olika saker, men jag ser också rivaliteten som ett sundhetstecken, ett tecken på att man är trygg med den man vågar göra kraftiga markeringar gentemot och en del av den personliga utvecklingen hos ett barn med ett syskon i närliggande ålder.

Sedan tror jag vissa föräldrar ser t ex sandlådan som en perfekt plats att lära barnet mitt och ditt på, för rent krasst är det ju så för oss vuxna att vi lånar inte saker hejvilt av varandra, och vissa saker vill vi inte heller låna ut...åtminstone frågar man först om man får låna. Någonstans har man ju en integritet också, vissa saker vill vi inte låna ut till andra av olika anledningar. Och så måste det väl också få vara?

Varför är jag ensam om att vilja ha ett ödmjukt barn?

INNEHÅLL