Gojtan

Äldre 4 Sep 09:02

27 svar

2-åring som bara skrattar är jag säger till honom.

Tänkte höra med er föräldrar som har småbarn hur ni hanterar när era barn bara skrattar när ni säger till dem? När min son spottar på mig så säger jag så klart till med arg röst och tydligt ansiktsuttryck. Han är ju för liten för att förstå varför han inte får göra olika saker så jag bryr mig än så länge inte om att förklara varför han inte får göra olika saker. Men när jag säger till honom så gapskrattar han vara och det kan till och med bli ännu roligare. Vid ett par tillfällen så har jag gått därifrån. Då börjar han gråta och jag går tillbaka nästan direkt. Det funkar men frågan är om han verkligen förstår för han fortsätter spotta. Jag sätter mig på huk i hans höjd och tar tag i honom (inte hårt) och försöker gå ögonkontakt men han bara skrattar. Min sambo är nog mkt mer auktoritär och har stark röst och det räcker med en tillsägelse så vet min son att det är allvar. Puh!! Hur gör NI???!!

k girl

Äldre 4 Sep 10:12

#11

Jasmine Angelina skrev 2011-09-04 10:08:10 följande:

Jag tror att din pojke försöker skoja bort att du säger till honom som att han inte riktigt vill ta dig på allvar. Har hört från olika föräldrar att när deras barn inte lyssnar när dom t.ex säger till dom att sluta spotta så finns det dom föräldrar som spottar tillbaka faktiskt och det KAN hjälpa. Det är som när barnen lägger sig ner på golvet i affärer och sparkar och slår när man nekar dom något dom vill ha då ska man göra samma sak då blir barnet så ställd att dom oftast inte vill göra om det.

Skämtar du? Ett barn som inte ens är två år gammal? Om jag ryter till åt min pojke, vilket händer ibland, så skrattar han oftast inte - men han kan till exempel erbjuda mig maten han sitter och äter, pekar på något som händer utanför huset eller dylikt. Det betyder inte att han inte lyssnar, utan att han inte vet hur han ska hantera att mamma blir så arg. Att lägga sig ner och skrika i affären må fungera för lite äldre barn, men knappast för ett barn som bara är dryga ett och ett halvt.

k girl

Äldre 4 Sep 10:20

#12

Wilowa skrev 2011-09-04 10:11:19 följande:

Hur skulle du hantera situationen om han börjar rivas och bitas?

Min son har bitits väldigt mycket. Jag försökte i möjligaste mån förekomma honom, att hindra det innan det hände. Annars försökte jag hantera det precis som jag har skrivit. Lyfta bort honom, se till att han inte kommer åt att bitas, säger med lugn röst att det gör ont och att man inte får bitas.

Just bitning och slag handlar i min sons fall oftast om att han är frustrerad, trött eller less till exempel. Oftast tar vi då en gemensam time out och sätter och myser och läser någon bok, eller leker tillsammans, så han får en stunds fullständig uppmärksamhet. Då blir han på gott humör. Bitningar har han dock slutat med.

Wilowa

Äldre 4 Sep 10:24

#13

k girl skrev 2011-09-04 10:20:09 följande:

Min son har bitits väldigt mycket. Jag försökte i möjligaste mån förekomma honom, att hindra det innan det hände. Annars försökte jag hantera det precis som jag har skrivit. Lyfta bort honom, se till att han inte kommer åt att bitas, säger med lugn röst att det gör ont och att man inte får bitas.

Just bitning och slag handlar i min sons fall oftast om att han är frustrerad, trött eller less till exempel. Oftast tar vi då en gemensam time out och sätter och myser och läser någon bok, eller leker tillsammans, så han får en stunds fullständig uppmärksamhet. Då blir han på gott humör. Bitningar har han dock slutat med.

Jag tolkar ditt svar som att du menar när han biter er och inte andra barn under lek. Hur skulle du hantera det då? Säg att barnet inte alls håller med dig om att leken bör avslutas...

Tycker förövrigt att du resonerar bra, men detta med barn som biter och river andra barn är lurigt.

Jasmine Angelina

Äldre 4 Sep 10:27

#14

k girl skrev 2011-09-04 10:12:55 följande:

Skämtar du? Ett barn som inte ens är två år gammal? Om jag ryter till åt min pojke, vilket händer ibland, så skrattar han oftast inte - men han kan till exempel erbjuda mig maten han sitter och äter, pekar på något som händer utanför huset eller dylikt. Det betyder inte att han inte lyssnar, utan att han inte vet hur han ska hantera att mamma blir så arg. Att lägga sig ner och skrika i affären må fungera för lite äldre barn, men knappast för ett barn som bara är dryga ett och ett halvt.

Ja det har du rätt i.

Min älskade pojke William kom till världen 2011-04-28 14:57

Wilowa

Äldre 4 Sep 10:34

#15

k girl skrev 2011-09-04 10:12:55 följande:

Skämtar du? Ett barn som inte ens är två år gammal? Om jag ryter till åt min pojke, vilket händer ibland, så skrattar han oftast inte - men han kan till exempel erbjuda mig maten han sitter och äter, pekar på något som händer utanför huset eller dylikt. Det betyder inte att han inte lyssnar, utan att han inte vet hur han ska hantera att mamma blir så arg. Att lägga sig ner och skrika i affären må fungera för lite äldre barn, men knappast för ett barn som bara är dryga ett och ett halvt.

Mina barn hade en period då de bara skrattade åt mig oavsett hur jag gjorde för att säga till dem. Jag fick lyfta dem från situationen och få dem att lugna ner sig.

k girl

Äldre 4 Sep 10:44

#16

Wilowa skrev 2011-09-04 10:24:11 följande:

Jag tolkar ditt svar som att du menar när han biter er och inte andra barn under lek. Hur skulle du hantera det då? Säg att barnet inte alls håller med dig om att leken bör avslutas...

Tycker förövrigt att du resonerar bra, men detta med barn som biter och river andra barn är lurigt.

Nej, det brukar han inte göra. Nu går han inte på förskolan ännu och det kan ju faktiskt komma när han är mer "uppi" andra barn. Men däremot har han luggat sin kusin vid ett tillfälle, när han blev arg över att inte få en viss leksak. Då bar vi bara bort honom, under vilda protester, och så fick han vara ensam med oss och lugna ner sig. Så jag tror inte att jag skulle hantera det så väldigt annorlunda. Övervaka, förekomma, lyfta bort och säga ifrån. Skulle det inte fungera, hade jag nog helt enkelt tagit honom och begett mig därifrån.

Wilowa

Äldre 4 Sep 10:52

#17

k girl skrev 2011-09-04 10:44:06 följande:

Nej, det brukar han inte göra. Nu går han inte på förskolan ännu och det kan ju faktiskt komma när han är mer "uppi" andra barn. Men däremot har han luggat sin kusin vid ett tillfälle, när han blev arg över att inte få en viss leksak. Då bar vi bara bort honom, under vilda protester, och så fick han vara ensam med oss och lugna ner sig. Så jag tror inte att jag skulle hantera det så väldigt annorlunda. Övervaka, förekomma, lyfta bort och säga ifrån. Skulle det inte fungera, hade jag nog helt enkelt tagit honom och begett mig därifrån.

Säg att du inte kan ta honom därifrån, såg att det är ett syskon eller ett anant barn på förskolan som han ger sig på...

Alltså detta med barns om bits och rivs är jättesvårt och något som jag som förskollärare stöter på titt som tätt.

Det värsta är att det oftast händer så snabbt. Då har man oftast ett argt barn eller ett barn som inte alls förstår vad det gjort fel och att krama bort det funkar dåligt...just då i alla fall.

Fast som sagt så tycker jag att du resonerar sunt.

Gojtan

Äldre 4 Sep 11:23

#18

Jag har också hört om barns brist på förmåga att styra sin impulser i den här åldern. Men det rimmar illa med att han nästan alltid lyssnar på min sambo när han säger till. Om min son är på g med att göra något som helt klart är impulsstyrt, så hindrar han sug själv omedelbart om min sambo säger till honom. Hur kan det vara så om han är impulsstyrd. Och vi pratar inte om varannan gång min sambo säger till utan om alla gånger!

k girl

Äldre 4 Sep 11:31

#19

Gojtan skrev 2011-09-04 11:23:09 följande:

Jag har också hört om barns brist på förmåga att styra sin impulser i den här åldern. Men det rimmar illa med att han nästan alltid lyssnar på min sambo när han säger till. Om min son är på g med att göra något som helt klart är impulsstyrt, så hindrar han sug själv omedelbart om min sambo säger till honom. Hur kan det vara så om han är impulsstyrd. Och vi pratar inte om varannan gång min sambo säger till utan om alla gånger!

Men att vara impulsstyrd innebär ju inte att de inte kan hindra sig. Om jag ryter till, vilket - som sagt - händer ibland, även om jag ser det som en handling jag gör för att jag är trött, stressad och less, avbryter sig sonen oftast med en gång. Jag tror inte att det beror på att han lyssnar mer då, utan bara att han blir skrämd och därför avbryter det han håller på med. Han reagerar ju på samma sätt om han busar med någon som gör något oväntat och som han tycker är skrämmande. Och jag brukar alltid be honom om ursäkt för att jag skrek åt honom.

Sedan är det ju så att de börjar uttrycka sin egen vilja i den här åldern. Du kanske är den som har varit hemma med honom mest och den han börjar testa sin vilja mot?

k girl

Äldre 4 Sep 11:33

#20

Wilowa skrev 2011-09-04 10:52:27 följande:

Säg att du inte kan ta honom därifrån, såg att det är ett syskon eller ett anant barn på förskolan som han ger sig på...

Alltså detta med barns om bits och rivs är jättesvårt och något som jag som förskollärare stöter på titt som tätt.

Det värsta är att det oftast händer så snabbt. Då har man oftast ett argt barn eller ett barn som inte alls förstår vad det gjort fel och att krama bort det funkar dåligt...just då i alla fall.

Fast som sagt så tycker jag att du resonerar sunt.

Fast är han på förskolan kan jag ju inte göra någonting? Det är ju på förskollärarens ansvar även om det är mitt ansvar om han gör detsamma hemma.

Och skulle han ge sig på ett syskon skulle jag fundera på orsakerna till hans agerande (svartsjuka? behöver bekräftelse?) och försöka åtgärda det.

Wilowa

Äldre 4 Sep 11:50

#21

k girl skrev 2011-09-04 11:33:40 följande:

Fast är han på förskolan kan jag ju inte göra någonting? Det är ju på förskollärarens ansvar även om det är mitt ansvar om han gör detsamma hemma.

Och skulle han ge sig på ett syskon skulle jag fundera på orsakerna till hans agerande (svartsjuka? behöver bekräftelse?) och försöka åtgärda det.

Jag tänkte mer hur du skulle agera som personal i förskolan.

Avledande och kramar fungerar fför det mesta, men ibland känner jag att man kommer i situationer där det inte hjälper och ajg ville bara veta hur du skulle antera det då och du gör ungefär så som jag brukar göra...både på jobbet och med de egna barnen. Du fick det att låta så enkelt, därför ställde jag lite följdfrågor.

Tokstolla

Äldre 4 Sep 12:03

#22

k girl skrev 2011-09-04 11:33:40 följande:

Fast är han på förskolan kan jag ju inte göra någonting? Det är ju på förskollärarens ansvar även om det är mitt ansvar om han gör detsamma hemma.

Och skulle han ge sig på ett syskon skulle jag fundera på orsakerna till hans agerande (svartsjuka? behöver bekräftelse?) och försöka åtgärda det.

Du och jag tänker väldigt lika

Jag tror också på att alltid vara steget före.

Gojtan

Äldre 4 Sep 18:25

#23

Jag tycker många skriver väldigt bra tips och har väldigt sunda värderingar. Det jag däremot är noga med, är att inte vara för hård mot mig själv på så vis att inte tillåta mig att göra fel. Om man är en utarbetad mamma, stressar halvt som halvt ihjäl sig på jobb och hemma och på randen att gå in i väggen pga alla krav - så är det inte så lätt att vara konstruktiv och göra allt rätt när sonen retas och man ligger raklång framför Leila bakar på teven. (ex) Om jag är snäll mot mig själv så är det lättare att lita på mig själv och då är det i sin tur lättare att vara trygg, sätta gränser, vara tydlig och lägga så lite som möjligt av mina egna bristbehov på min son. Så frågan är kanske vad han behöver mest - om man måste välja alltså. Att sätta gränser i livet såväl på jobb och privat är inte alltid så enkelt.

k girl

Äldre 6 Sep 08:09

#24

Gojtan skrev 2011-09-04 18:25:55 följande:

Jag tycker många skriver väldigt bra tips och har väldigt sunda värderingar. Det jag däremot är noga med, är att inte vara för hård mot mig själv på så vis att inte tillåta mig att göra fel. Om man är en utarbetad mamma, stressar halvt som halvt ihjäl sig på jobb och hemma och på randen att gå in i väggen pga alla krav - så är det inte så lätt att vara konstruktiv och göra allt rätt när sonen retas och man ligger raklång framför Leila bakar på teven. (ex) Om jag är snäll mot mig själv så är det lättare att lita på mig själv och då är det i sin tur lättare att vara trygg, sätta gränser, vara tydlig och lägga så lite som möjligt av mina egna bristbehov på min son. Så frågan är kanske vad han behöver mest - om man måste välja alltså. Att sätta gränser i livet såväl på jobb och privat är inte alltid så enkelt.

Fel gör vi nog alla.

Flickan och kråkan

Äldre 6 Sep 22:03

#25

Wilowa skrev 2011-09-04 10:52:27 följande:

Säg att du inte kan ta honom därifrån, såg att det är ett syskon eller ett anant barn på förskolan som han ger sig på...

Alltså detta med barns om bits och rivs är jättesvårt och något som jag som förskollärare stöter på titt som tätt.

Det värsta är att det oftast händer så snabbt. Då har man oftast ett argt barn eller ett barn som inte alls förstår vad det gjort fel och att krama bort det funkar dåligt...just då i alla fall.

Fast som sagt så tycker jag att du resonerar sunt.

Med syskon fungerar det.....have been there

. Punktmarkering all vaken tid. Skitjobbigt, men vad man måste göra. Man förutser, hindrar, söker ögonkontakt och bekräftar känslan men att det aldrig är OK att bitas/göra illa någon, visa på alternativ lösning.....och så gör man det om och om och om och om och om igen....sådär 34500 gånger per dag

. Förstår att det är svårare på förskola där personaltätheten inte är densamma som om man är hemma med två barn. Mina började förskola så pass "sent" att bitandet var ett passerat kapitel.

speranza

Äldre 10 Sep 19:50

#26

Nu har jag inte läst hela tråden, men jag tycker att man från start måste tala om för barnet varför det inte få göra på ett visst sätt. Barn förstår mer än vad man tror och i 2-års åldern förstår de en hel del. Man måste inte ha jätte långa utlägg, men det är bättre att böja direkt att förklara varför något är orätt. Jag blir själv ofta chockad över hur mkt min son förstår iom att han är väldigt verbal, men senare med motoriken. han är 1 1/2 år nu.

Nikolina

Äldre 13 Sep 00:22

#27

k girl skrev 2011-09-04 09:27:35 följande:

Jag har också en son som är född i november 2009 och ser honom bara som väldigt liten. Han skrattar för att han blir osäker, och för att han vill att du ska skratta och vara glad istället för att vara arg. Jag bryr mig inte, kramar om honom och förklarar i lugn ton att han inte får göra si och så därför att... bara.

Jag fick mig en tankeställare sedan jag läst att de kan skratta av att de blir osäkra. Och jag har mycket lättare att hantera min 2-åring nu. Jag brukar ge honom alternativ, spotta gör man UTE inte INNE. Om du skriker så får du gå in i sovrummet för jag får ont i öronen. Det vill han inte för han vill ju vara med mig, För det mesta går det bra men det är lätt att komma ihåg att han är så liten.

2-åring som bara skrattar är jag säger till honom.

INNEHÅLL