Är dagens föräldrar alldeles för slappa och konflikt rädda?

Då kan man ju faktiskt klippa naglarna när barnet sover. Speciellt när man har ett barn som rivs...då känner jag att man som förälder får försöka vara lite påhittig istället för att säga "Mitt barn vill inte och därför gör jag inte det"

Precis!

Ok, nu har jag ju inte det problemet eftersom min son sitter snällt medans jag klipper hans naglar, men så mycket kan jag ju säga att han skulle vakna på nolltid om jag gav mig på något sådant medans han sov.

Fast jag kan ju faktiskt tycka som så att om man nu skulle ha ett barn som råkar vakna då men som man har "problem" med på förskolan med att han/hon river andra barn, då är det nagelklippning faktiskt en fight som man får ta! Det handlar om att andra barn inte ska råka illa ut och hjälper man till att minimera denna risk genom att klippa sitt barns naglar, ja då är det en fight man helt enkelt får ta.

Och jag tycker att det beror helt på vad det är som efterfrågas. Så tätt underhåll att naglarna hålls konstant kortklippta? Tja, enkelt att genomföra för mig. Men inte ok att kränka sitt barns integritet genom att våldsklippa naglar ett par gånger i veckan. Att klippa alldeles för långa naglar korta? Jovisst, det borde man naturligtvis kunna göra.

Att ett barn rivs, nyps eller bits är inte ett problem som man löser genom att hålla naglarna kortklippta. Det är ju beteendet som måste förändras. Till exempel genom punktmarkering.  

Självklart är det så att det barnet måste punktmarkeras! Det handlar inte om att att det är dom kortklippta naglarna som kommer att rätta till problemet! Men som du kanske vet så kan även ett barn som punktmarkeras för, låt oss säga rivning av kompisar råka komma åt ett barn ändå. Och då anser jag att min del i det hela som förälder faktiskt är att åtminstone se till så att mitt barns naglar inte är så pass långa att dom gör fula märken på ett annat barn.
Tycker det står så bra i en bok som , om jag minns rätt, heter "explosiva barn": man kan se det som att det finns tre korgar. I korg 1 lägger man i sådant som man måste ta en fight om, i korg 2 sådant som man kan kompromissa om med barnet, och i korg tre sådant som det inte är värt att bråka om. Och det som alltid är värt att ta en fight om är när det handlar om ngt som kan skada barnet självt eller andra. Och där tycker jag definitivt att klippa för långa naglar på ett barn som river andra hör till!

Och det där med att du inte vill kränka ditt barns integritet genom att inte klippa för långa naglarna (under scenariot att barnet hade haft "problem" med att det river sina kompisar) är precis det jag menar med att föräldrar ibland är så rädda för att kränka sitt barn att man inte vågar ta tag  i ett problem. För visst, man vill inte kränka sitt barn integritet genom att klippa långa naglar men är det då ok att ditt barn går och kränker andras barn integritet genom att rivas och göra fula märken bara för att man som förälder inte vill ta fighten med nagelklippning? För det är ju det ett barn faktiskt gör när det slåss/rivs/bits mot kompisarna även om dom självklart inte tänker i dom banorna.

Som jag skrev tycker jag att det beror helt på vad det är som efterfrågas, att klippa för långa naglar eller att hålla barnets naglar ständigt korta. Du talar om "för långa naglar" vilket jag redan har addresserat ("Att klippa alldeles för långa naglar korta? Jovisst, det borde man naturligtvis kunna göra.")  Självklart kan man behöva ta den fajten, det är inte fråga om det, men att göra det så ofta som krävs för att hålla ett barns naglar ständigt strax nedanför nagelroten är väl kanske lite att ta i om man har ett barn som protesterar hejvilt vid nagelklippning. Inte minst för att det barnet riskerar att bli skadat.

Nej, exakt hur ofta det ska klippas kan man ju inte ge några direkta svar på!

Det jag menade mer är att jag inte köper svaret man inte klipper sitt barns naglar oavsett hur ofta det nu skulle gälla, fastän dom är ett problem på förskolan, bara för att barnet inte vill.
Men då verkar vi vara överens om det då !

Håller med!  Här hemma är det många barn varje dag och utan riktlinjer och rutiner skulle det bli kaos.
Pratar massor med sonen om i prncip allt. Han har självklart rätt att uttrycka när han anser något är fel, han är inte kuvad bara för att jag fostrar honom med "regler". Jag förklarar alltid för honom VARFÖR jag säger, eller agerar på ett visst sätt. Eller VARFÖR jag vill att han säger eller agerar på ett visst sätt. Men allt handlar inte om kommunikation. Man kan lätt "prata ihjäl" ett problem. eller bara bli en tjatande fostrare. Det krävs handling, visa genom agerande vilket beteende som är önskvärt, men visa att du finns där oavsett vilket beteende som blev det rådande!
Igår skulle jag och min storebror åka med våra barn till badhuset. Både jag och min bror har bara ett barn var och faktiskt båda lider av sekundär barnlöshet. Detta betyderi praktiken att min son och hans dotter, är hett efterllängtade (i hans fall dottern väntad på i 7 långa år) men också ofrivilligt endabarn smat ofrånkoligt väldigt bortskämda! Så ärlig måste jag vara att jag vågar medge det. De vet väl hur man tar för sig och utnyttjar det ibland. Sonen som snart är 9 har fått striktare förhållningsregler se senaste åren, växande andvar med växande ålder och jag vågar ställa krav på uppförande både inom och utanför hemmet. Lillkusinen snart 4 sitter i baksätet med sonen och fingrar på ett päron som föräldrarna verkligen vill att hon ska äta. Båda har sgat: Du måste äta ditt päron, annars kommer du inte orka med att leka i vattnet osv.
Flickan vill inte äta päronet och min bror låter sig lindas kring hennes finger. (ja, nu r detta bara ett exempel, jag menar inte att man ska tvinga barn att äta) Min son säger då med bestämt till kusisnen: Ät nu ditt päron, annars blir det inget bad! Jag och min bror titar på varann och skrattar till och jag säger skämtsamt: ja, jag undrar vem han lärt sig detta från? Brorsan svarar: Ja, alla dessa våra tomma hot vi kommer med sätter spår....
Och visst gör de!! Man har lovat sig själv att aldrig aldrig bli en förälder som mutar eller hotar och plötligt är man en av dem, hur gick det till??? Jag var en tom-hotare ganska länge. Jag tjatade och tjatade om städning av leksaker. Om inte! så plockar jag bort dem!
En dag gjorde jag det. ALLT. Spelkonsoler, spel, filmer, legor, ALLT som låg överallt. I en stor kartong och ut i förrådet. Jag fick nog med sorterande och curlande. Sonen reagerade! idag vet båda han och jag att inga tomma hot finns. Och de behövs inte heller. Vi fiick oss båda en upsträckare jag och sonen. jag grät i myg när jag packat undan hans grejer, jag tyckte det var så hemskt av mig. Jag tänkte att nu får grabben svåra men! Vad hände? Pojken började ta ansvar.
Fick han hämta in lådan?
NEJ
Det har gått ett halvår iallafall och lådan är fortfarande i förrådet. Vi har tillsammans hämtat in hans playstation och kommit överrens om vilka regler om gäller för att få ha det kvar på rummet. Han fick ett "återfall" i slit och släng beteendet och jag tog med stor vånda hans Playstation i förvar igen. Denna gång endast några dagar innan han fick ett ny chans. Sedan dess har han verkligen gjort sitt bästa för att hålla ordning.
Ibland kommer han  på att han vill ha något (som jag vet hamnade i lådan den där gången) och han börjar leta i sitt skåp. Hittar han det inte kan han göra en av två saker: Gnälla och tjata om att grejerna ska fram från förrådet - inget reslutat. Jag förklarar att han nu känner konsekvensen av att han inte lyssnade alla gånge jag bad honom ta reda på sina saker. Detta är OERHÖRT svårt att säga, det smärtar och jag kan gott tänka mig att flera här nu tycker jag är grym och taskig. men jag tänker på hans framtid, inte bara på här och nu-tillfredställelse.
Kommer han däremot tillbaka till mig och lugnt säger att han vill leka med något som han förstår finns i förrådet, händer följande:
Han får nyckel till förrådet och får leta hur länge han vill efter det han vill ha med kravet att ställa allt tillrätta innan han lämnar förrådet igen. KONSEKVENT går jag inte ut och letar upp hans grejer i förrådet. Men han är fri att leta själv, montera ihop själv, laga själv, koppla in själv (så länge det handlar om de grejer jag plockade bort)
Det här har varit riktigt svårt, jobbigt och ledsamt!! men jag ser att min son har vuxit och fixar detta med städning och ansvar så mycket bättre. Så, japp..alldeles för slapp har jag varit förut.