Är jag gnällig eller har jag rätt?

Det har inte varit så för oss. Vi tog båda ansvar för hushåll och barn när vi båda var hemma. Jag tycker inte du överdriver.

Hur var det med ert första barn? Antingen så är han ett stort ego, eller livrädd för att göra fel. I vilket fall som heslt måste ni hjälpas åt, föräldraskap är man ju två om. Åk bort ensam en helg, då måste han ta hand om sin familj. Lycka till!  

tl;dr

Prova att dela upp texten i avsnitt, så man orkar läsa.

Tack. jag var ensam med "vårt första" barn. Han är inte biologisk pappa och vi träffades när min son var 10 månader men han har blivit hans riktiga pappa och umgås ej med sin biologiska idag. Idag tar han lika stort ansvar för vår 5-åring som jag men kanske inte när han vat lite yngre. Jag tyckte det var tufft att vara ensamstående med min äldsta son i 10 månader och hade kanske förväntat mig att det skulle bli lättare när vi var 2 men nu är det nästan jobbigare. Nu måste jag städa undan efter min man med. Trött på att behöva fråga honom om han "vill "hjälpa till.

Ville mesta höra med andra. Efftersom han jobbar och jag är mammaledig känner jag mig lite dum att be honom göra saker i hushållet  

Våran yngsta var väldigt mammig förut men min sambo har inte hållt på så ändå, han har självklart velat ha en relation till henne och inte skyllt ifrån sig att hon är så mammig.

Jag tycker det där är förjäkla dålig stil och det är dags för honom att knyta an till sitt barn!
Bli förbannad, det är orättvist det där.

Självklart hade vi inte så, hade aldrig accepterat det. Vi delade varannan natt redan från börjen. Han jobbade ja, men jag skulle ta hand om alla barnen på dagarn så nog behövde båda få sova.

Tack för svar-jag känner att jag har rätt att bli arg, är jättetrött! Tar nog  och åker bort en dag och stänger mobilen

Du har rätt att bli arg du lever med en mansgris...

mitt ex var så när vi fick våran dotter för 6 år sen. jag gjorde ALLT
fick ingen sovmorgon under fyra år då lillan var liten. kan tillägga hon sov inte hela nätter förns hon var 4 år. och då tröttna jag och skilde mig

idag har jag en ny sambo och en till liten tjej på 7 månader. sambon hjälper till nästa ALLA nätter fast han jobbar. nån enstaka gång han sover för att vila ut.
jag ger han sovmorgon ibland på helgen, då ger han mig sovmorgon dagen efter.
han byter nästan alla blöjor på helgen och efter jobbet. samt ger mat och leker med stora barnet.
han tvättar, jag lagar mat, och städar gör vi båda.

gemensamt ansvar för barnen!

Du är ingen dörrmatta, eller städtant eller nanny eller hemtjänst eller kock.
Du är hans sambo likställd.
Ditt jobb hemma är lika viktigt som hans jobb, kanske till och med mer krävande! 

Alltså, jag har tagit samtliga nätter med vår bebis eftersom jag ammar. Jag sover med bebisen i ett rum, maken i vårt sovrum. Dit kommer storasyster in varje natt också men hon sover hela nätterna (byter alltså bara säng mitt i). Maken sover alltså hela natten men eftersom han gör det medan jag vaknar x antal gånger per natt sen tio månader tillbaka när sonen föddes går maken alltid upp med vår dotter på morgonen och har jag en extra dålig natt skickar jag ut bebisen till dem också när de går upp så jag kan sova 1-2 timmar till ostört. Detta är självklart för oss båda. Sovmorgon kommer min man få nästa gång när vår son också sover ordentligt på nätterna...

Dåligt. Du är ju aldrig ledig. Han borde väl hjälpa till även när han jobbar?! Men du verkar inte vara den första som hamnat i den situationen. Jag hade aldrig gått med på det.

Kommunikation är lika viktigt som själva kärleken. Tror inte din man förstår hur jobbigt du faktiskt har det .
Lycka till