Blyg och känslig dotter

Jag är osäker på vem som har problem egentligen, om det är jag eller min dotter, men jag skulle vilja ha hjälp med att hantera den nya situationen vi befinner oss i.

Min dotter har börjat i förskoleklass och lämnat dagis bakom sig. Hon har fått en dålig början. På dagis var hon en populär lekkamrat bland alla barn, både flickor och pojkar, och fick mycket kärlek från personalen. I sin nya förskoleklass har hon inte fått någon ny kamrat, utan leker bara med de två barnen som kommer från samma dagis. Ingen av dessa är egentligen hennes förstahandsval och den ena har dessutom en annan kamrat som hon alltid är tillsammans med. 

Min dotter leker alltså inte längre, som hon gjorde förut. När man hämtar henne sitter hon antingen ensam och ritar eller lyssnar på saga hos en personal, eller tittar på andra barn som leker eller spelar spel - själv är hon aldrig med. Jag upplever det som att hon har tagit på sig eller fått en helt annan roll än den hon hade i sitt gamla sammanhang, och hon trivs inte i rollen. Vad som har hänt är väl att hon har gått från socialt ganska hög status, till lägsta tänkbara, precis i en ålder då sådant kanske börjar bli viktigt. 

Till saken hör att hon är extremt känslig och ganska blyg. Flera veckor efter att någonting har hänt kan det krypa fram att några okända barn har tilltalat henne på ett bryskt sätt, eller knuffat henne, och hon har tagit väldigt illa vid sig. Det är knappt så att hon törs prata med de andra barnen, eftersom hon inte känner dem. Idag berättade hon att hon hade ställt en fråga till en flicka, som inte hade svarat utan klämt ihop hennes kinder istället - det är oklart om det var hårt och ovänligt eller bara en lekfull beröring, men min dotter tog illa vid sig och gick och satte sig i en soffa istället för att fortsätta prata. Själv säger hon att hon tyckte att den andra flickan kanske verkade arg, men hon vet ju egentligen inte, eftersom hon lämnade situationen. 

En del av mig vill bara att hon ska få lite mer skinn på näsan, hårdare hud, lite jävlar anamma och bli tuffare, och lära sig att barn gör såna saker som att tränga sig och knuffas. Å andra sidan tänker jag, att är det inte upp till de vuxna att se att en del barn far illa av att andra knuffas? Barnen ska väl också lära sig att bete sig bra mot varandra? 

Så känsligheten är det ena problemet. Det andra problemet är blygheten, som såklart hänger ihop med känsligheten. Eftersom hon hela tiden stöter på svårigheter verkar det som om hon inte törs ta kontakt med de andra barnen. Trots blygheten - som aldrig tidigare har verkat så förlamande - har jag alltid förstått henne som en väldigt social och pratglad människa, som har mycket att säga och mycket att erbjuda andra människor i form av fantasi och roliga lekar. Nu får hon ingen chans - och tar ingen chans - att låta de andra se den sidan av henne. Enligt fröknarna blir hon tillfrågad om att t ex vara med då andra spelar spel, men hon vill inte. Hon vägrar också delta i en del aktiviteter, som idrott.

Med lite tur kommer det väl att ge med sig då hon har iakttagit de andra tillräckligt länge för att känna sig trygg att ge sig in i leken. Å andra sidan kan det ju också bli tvärtom, att det till slut har gått så lång tid att det verkar omöjligt för henne att förändra sin situation - att hon får så dålig självbild att hon frivilligt håller sig undan, då hon inte tror att någon kan vilja leka med henne. Jag har också farhågan att de andra barnen ska tycka att hon beter sig underligt då hon hela tiden drar sig undan eller reagerar alltför starkt på saker som säkert framstår som bagateller för de flesta, och att hon därför riskerar att bli stigmatiserad. 

Vad kan jag göra för att hjälpa henne, och hur kan jag tänka för att själv hantera situationen? Det är svårt att se henne så förändrad.