2-åring som skriker, hur hantera? Gjorde jag rätt eller fel?

jag har gjort så med min tvååring men brukar bara gå in med honom i ett annat rum och säga att han får lugna ner sig innan han får komma tillbaka till bordet och äta färdigt. VI andra vill inte sitta och äta med honom gallskrikande bredvid.

De kanske inte förstår detta när de är så små men en dag snart kommer polletten trilla ner.

Jag förstår att du får dåligt samvete, inte alls konstigt. 
Men ibland blir det för mycket, och räcker det inte att säga till då så är en sorts "time-out" bra.
För då får också barnet se att av handlingarna blev det konsekvenser.
Kanske borde komma på något ställe i huset där hon får sitta och "ta det lugnt" i typ 3 minuter om hon inte lyssnat? Jag tycker man ska börja i tid att lära barnen att lyssna. Tänk annars hur det kan bli i framtiden.
Och hon kommer inte tycka det är skrämmande, utan faktiskt se  att mamma menar allvar bara.

// Angelica 

Att bära bort från bordet (men en varning före "om du inte slutar får du gå från bordet"): okej!
Att sätta i spjälsängen: inte okej enligt mig, det känns inte bra att "låsa fast" barnet.

Att bära till ett annat rum och förklara felet och förklara att hon är välkommen tillbaka då hon slutat skrika skulle jag ha gjort.

Vi har den regeln att man får skrika så mycket man vill i lekrummet. När hon fortsätter att skrika vid matbordet efter att vi påmint om att man inte skriker där så tar jag henne i handen och går till lekrummet så hon får skrika av sig. Väl där är det inte så kul längre så då går vi tillbaka och fortsätter äta, oftast utan ny skrikattack

Jag ser ingen vits med att ställa ner en 2-åring i spjälsängen (där det väl inte går att rymma?) i en evighet som 3-4 minuter innebär för en sån liten som storgråter under hela den tiden. Vad lärde hon sig då? Knappast att man inte skriker vid bordet utan att sängen inte längre är en lugn och trygg plats för sömn.

Håller helhjärtat med om detta.      

Jag tycker inte att det är ok att sätta henne i sängen och gå därifrån. ska de vara ensamma när de är arga ska de ha valt det själva. Dessutom kör vi också stenhårt på, som Dimitra skriver, att sängen och barnets rum ska vara en positiv plats!

Vår dottern, 2 år 9 mån, har under sommaren när hon blivit arg visat detta genom att helt medvetet ge ifrån sig korta, väldigt gälla skrik, och hon kollar väldigt noga hur vi reagerar. Vi blev superirriterade förstås och höll på och sa åt henne utan effekt. Sen började vi bara ignorera det, antingen titta på henne helt tyst (lite med blicken "vad håller du på med" typ) eller inte ens titta på henne. För några veckor sedan insåg vi plötsligt att det nu gått lång tid sen hon gjorde så där, tidigare var det varje dag...

Ja, känner samma sak i efterhand för sängen har verkligen alltid varit en trygg plats för henne och hon har så gott som alltid sovit väldigt bra i sin egna säng, i eget rum.

Usch, nu får jag ännu sämre samvete- men bra att höra från andra. Hade väl inte skrivit detta inlägg om jag inte kännt mig helt ok med mitt beteende.

Vår 2-åring är väldigt  mammig (var så innan lillasyster kom också) och är efter mig nästan jämt - men det är en jobbig period av svartsjuka också nu när lillasyster finns som konkurrent. Själv är jag väl hyfsat stressad över dålig nattsömn pga. den lilla. Men jag ska inte bortförklara mig. Jag måste se till att sansa mig och inte låta barnets beteende vinna över mitt tålamod.Låter som en bra metod. Svårt att lägga band på sig bara, något som jag måste se till att öva på!

Åh har vi samma barn eller?!

Min dotter beter sig på samma sätt, är också två och nybliven storasyster samtidigt som hon pratar väldigt bra och därför ofta blir behandlad som större än hon är. Jag blir så arg på mig själv när jag kommer på att jag ställer för höga krav på henne, speciellt nu när lillebror har kommit och jag i stressade situationer kan kräva alldeles för mycket ansvar från hennes sida bara för att jag faktiskt kan prata med henne som man pratar med vem som helst. hon förstår ju alla ord och kan upprepa precis vad man ska och inte ska och varför osv. men hon är ju bara två och då får man givetvis göra fel på alla möjliga sätt utan att mamma ska bli galen. idag skrek hon ett gällt vrål rakt ut i bilen när jag som sitter mellan barnen i baksätet precis fått lillebror att sova (äntligen nu kan jag ju sjunga, ramsa och läsa för storasyster hade jag precis tänkt men så vaknar han ju i stället) min omedelbara reaktion är att snabbt hålla handen för munnen på henne. skäms ihjäl, handgripligen tysta henne är ju inte okej någonstans och jag mår skitdåligt. hon blev paff, tystnade och jag var snabb med att säga förlåt men jag blev så rädd att du skulle väcka lillebror och då kan ju inte jag leka med dig som jag vill. tror det avdramatiserade lite och att hon förstod vad jag ville få fram.

jag har följt henne till hennes rum när hon betett sig illa och först varit på väg ut (hon kan ju öppna dörren och så) men hejdat mig och suttit kvar med henne för att kunna förklara varför det blev som det blev när hon lugnat sig och det har känts bra efteråt. det är väl just efter en jobbig situation man lär sig om det gick fel eller inte, det känner man i hjärtat. men gud vad svårt det är när det är hundra kraftiga humörsvängningar varje dag att hela tiden hinna överlägga med sig själv om hur man ska hantera just den här gången. samtidigt ha en bebis att ta hänsyn till, inte lätt. men vi kommer nog underfund med det här vi också en dag, och blir harmoniska lugna och ständigt lika tålmodiga mammor vi med

Ja, detta låter precis som min dotter, 2 år och 2 månader med en tremånaders lillasyster. Hon är väldigt utmanande mot mig sedan hon blivit storasyster, och för det mesta kan jag hantera det med tålamod. Ger henne mycket uppmärksamhet, pussar och sagor.
Men hon har börjat skrika gällt, ibland vid matbordet, det ser jag ofta som att hon har fått sitta där för länge eller med för lite uppmärksamhet. Men även i andra situationer, utan att jag förstår varför hon skriker (även om det ofta är kopplat till att jag är extra trött). Jag får inte sova så mycket, så mitt tålamod är inte det bästa. Jag är inte van vid att bli riktigt riktigt arg, i min uppväxtfamilj var vi sällan arga, och jag tycker att det är läskigt när jag blir riktigt arg på henne. Jag brukar inte säga saker som jag ångrar, utan bara att "jag blir jättearg på dig när du skriker så där" eller "du måste sluta skrika". Men ett par gånger nu har jag hållit för hennes mun, eller puttat henne ifrån mig i sängen och då blir hon ledsen. Jag får jättedåligt samvete och blir skrämd av att jag gjort så, det påminner väl lite om det du berättat.
Jag tror att det är bra att visa sin ilska för sitt barn, hon kommer ändå att märka att jag är arg men inte visar det och vad sänder det för signaler? Jag får verkligen ont i öronen och är rädd att lillasyster ska bli hörselskadad.. Men jag vill inte tappa kontrollen så att jag håller för hennes mun eller puttar henne ifrån mig. Jag ringde min mamma idag och pratade om det, hon föreslog att jag skulle testa att gå till ett annat rum när jag blir så arg, jag har inte velat det för att inte avvisa henne (det känns väldigt känsligt då jag bär omkring på syskonet mest hela tiden) men jag tror att jag ska testa vad som händer om jag gör det. Vi pratar om skrikandet när hon inte skriker, och hon säger ibland att hon ska sluta skrika (men hon är ju bara 2 år så det förstår jag att det inte betyder något). 
 
Jag vill gärna veta hur det gått för er, om din dotter slutat med att skrika sedan i september. Har du kommit på något annat sätt att hantera det på? 

Emma