K89 skrev 2012-01-20 01:36:16 följande:
jag känner igen mig jättemycket i det ni skriver!!
jag har typ aldrig ont i huvudet (peppar, peppar) men när jag väl får det (varar kanske nån minut) så blir jag skiträdd dessa minuter att jag börjar få hjärnhinneinflamation och då blir jag skiträdd över att jag kommer få ta ryggmärgsprov eller så blir jag rädd att det är cancer eller blodpropp.
tror hela tiden att jag kan få blodförgiftning.
och jag får aldrig blåmärken när jag råkar slå mig, men när jag väl får det så tror jag det är leukemi eller hiv...
det som skrämmer mig mest just nu är att jag ska få trypophobia... :S
Min nyfikenhet vill gärna veta vad det där sista, trypophobia, är men mitt logiska sinne säger "va fan är det bra att veta för?? Skärp upp dig!" Hahaha Kliar i fingrarna att googla men jag tänker stå emot! Har slutat med sånt!
Jag har nog exakt som du, blodproppar, hiv, cancer! Blodproppar har jag kollat upp, inga anlag för det ännu iaf, Hiv kollades när jag fick barn sist och har min karl hållt sig på mattan så lär riskan vara minimal att jag fått det. Cancer är inte heller troligt eftersom mina värden är toppen bra! Jag kör alltid med uteslutningsmetoden och det jag vill ha kollat, det kollar jag upp! (klippkort på sjukan)
Whoeix skrev 2012-01-20 01:22:08 följande:
Hej på er!
Ser att denna tråden har legat nere någon månad, men jag hittade den nu.
Har tillbringat min kväll med att sitta i soffan, skrikandes rakt ut av dödsångest, inte kunnat andas eller se ordentligt, med tårarna sprutande.
Min älskade sambo har lugnat och tröstat, men när hjärnan väl har bestämt sig för att något är fel, så spelar det ingen roll vad han säger, hur många gånger han lugnt säger att nej, jag kommer inte dö.
För jag VET ju att jag kommer det.
Nu sitter jag i sängen, hjärnan har klarnat lite, och kroppen är utmattad efter den långa ångestattacken.
Jag trodde jag hade kommit över detta.
Jag trodde jag hade blivit "frisk".
Vad fasen, jag kunde ju tom titta på sjukhusserier utan att få panikångest!
Jag kunde prata om sjukdomar, jag viftade tom bort yrsel som just det, lite vanlig yrsel!
Men för snart ett år sen fick jag MA.
Efter det följde en operation.
Jag gick i en dimma hela månaden innan operationen. Var helt säker på att jag aldrig skulle vakna igen. Varje gång jag såg min sambo så stört grät jag, trodde ju att jag aldrig skulle få se honom igen.
Efter operationen hände något.
Jag började nojja igen.
Såren skulle kollas en gång i timman.
Om min sambo sa att något av dem hade, tex tappat lite mer sårskorpa än de andra (genomgick titthålsop) så skrek jag rakt ut i dödsångest, och grät tills jag inte fick luft.
Nu är jag fast i helvetet igen.
Jag kan inte ta mig ur, men jag FÖRSÖKER verkligen.
Hela dagar kan gå åt att känna efter. Känna hur jag egentligen mår.
Hitta fel, få panik. Må ännu sämre.
Jag blev glad när jag hittade denna tråden!
Jag vill gärna ha kontakt med jämnlika, har aldrig haft det förut.
Brukar, som någon annan skrev, ofta få reaktionen "skärp dig" "det går över" "det är väl inget att vara så orolig över?!"
När jag fick panikångest över att jag såg lite suddigt av mina nya linser (som då givetvis var tumör i syncentrat i hjärnan) hemma hos en vän, frågade vännen när jag lugnat ner sig "varför blev du så rädd för en sån sak?!" med ett skratt.
Jag vet att de inte kan förstå, jag vill inte att de någonsin skall behöva förstå heller, att de någonsin skall behöva må såhär.
Hur är det med er alla såhär i gråa, regniga januari?
MASSA kramar till er allihop!
Kram på dig!! Massor med kramar till dig! Du verkar ha det tungt just nu.. Men hur kom du ur det sist??
Han behöver en massa sysselsättning.. pust
