Är själv i en situation som känns väldigt trist. Saknar gemenskap, närhet och framför allt sex!!!
Det kanske är dax att lämna frugan och gå vidare, men jag är väl för feg och bekväm helt enkelt.
2. Förneka inte din egen sexualitet; i mitt fall "jag är kåt, det är naturligt och manligt, inget fel i det!!" i och med att punkt 1 är uppfylld så TYCKER jag att det är ok att se sig om efter sina behov på annat håll om (när) det inte blir nån bättring.
3. Hit har inte jag kommit än men jag mår faktiskt bättre just nu av att i alla fall inte acceptera sextorkan mer. Må så vara att jag inte lyckas greja ett kk men det är dags att sluta tycka synd om sig själv
Tanten var lite sugen igår kväll och gick omkring som en marskatta och strök sig men men...
Jag höll ut!! inte lätt men jag fick tänka på döda kattungar haha det funkar alltid
Ja, det känns faktiskt som lite dubbelmoral med sexdebatten här. Jag är själv i samma sits, men är tjej och min kille vill inte ha sex och vi har inte haft det sedan i mars. Jag har försökt hålla mig, men jag fattar inte hur ni som "lägger bort er lust" klarar det!? Jag är så sjukt sugen och det behövs en man för att lösa mitt behov, haha!
Jag har själv varit parten i ett förhållande som inte vill ha sex, och det var jag som bröt förhållandet för jag kände att det inte var rätt helt enkelt. Känslorna tar en massa stryk när sexet uteblir enligt mig.
Min nuvarande sambo säger att han vill ha sex med mig, men ändå får jag aldrig i gång honom. Jag vet inte vad jag ska göra och jag kan f*n inte förneka min lust helt heller? Samtidigt vill han inte prata om det så jag vet inte vart lösningen ligger..
Hej har skuggat tråden men inte läst allt.
Jag har inte haft ex på 2 år men jag har haft mina orgasmer, min man har fått acceptera det och fixat sitt själv.
MEN jag har ett sexuellt övergrepp i grund och botten. Det har ca 35% av sveriges befolkning, varit med om (sexuella övergrepp).
Jag är trasig och jag är inte själv. Sex är inget sätt för mig att visa kärlek, sex för mig är en lek som man gör om man har tid. Kärlek för mig är, att jag vill leva med min man och att vi respekterar varann.
Men i helgen hade vi sex, och jag känner absolut ingenting! Ingen närhet ingen värme inget pirr. Så nu måste vi göra något åt det hela. Min man är helt underbar som står ut med mig. Det handlar för min del om träning. Vi måste helt enkelt börja om från början.
Jag vet att det är ända sättet, men när man inte känner behov så är det svårt.
Jag har skrivit i flera trådar om min o min mans obefintliga sexliv. De senaste 10 åren har vi har sex kanske 2 ggr om året. Jag har bortförklarat problemet på massor av olika sätt men nu har vi kommit så långt att vi inte kramas, pussas eller nånting samtidigt som jag har tyckt att vårt förhållande i övrigt är OK... och jag har nått en gräns. Vaknat upp, liksom.
Min man har tidigare varit otrogen många många gånger mot mig med minst ett 30-tal tjejer. Senaste som jag vet om är 2006, men jag har också hittat nakenbilder i hans mobil från iår.
Vi talade ut om sexet häromdagen till slut, (han har inte velat prata om det innan), och han skyllde allt på mig. Det kan ni läsa om i en annan tråd, men kort är det så att han tycker att jag är en så urtrist älskarinna att det är bättre att runka.
Han tycker nu att eftersom han har lidit så länge, ska inte jag komma o klaga när jag plötsligt vaknat upp ur min förnekelse och insett att jag _inte_ vill leva resten av mitt liv utan sex (o närhet). Han tycker helt enkelt att nu kan jag lida som han har gjort. För egen del säger han att han kommit över detta och gett upp hoppet om att få ett bra liv igen.
Vi har ett underbart hus förstås, barn som vi älskar så mycket båda två, vi har en del gemensamma fritidsintressen...jag älskar hans familj...att skilja sig på grund av sexbrist känns inte som ett alternativ.
Och så plötsligt dök det upp en man...som har en liknande situation som jag (konstigt, jag vet - jag är inte en sån person som det "dyker upp" saker eller personer för i vanliga fall och han kom verkligen ut ur det blå)...som jag har börjat chatta med. Helt oskyldigt snack, men han har det klara målet att om vi gillar varandra så vill han ha ett förhållande med mig- samtidigt som vi har kvar våra respektive.
Jag kände mig lockad av detta, han är en underbar person som man kan prata med allt om, han bekräftar mig på ett sätt i chatten som min man inte nånsin gjort irl under våra år tillsammans. Om jag skulle tända på honom irl har jag ingen aning om, men jag tänder på hans person och det har jag aldrig varit med om förut.
Men men, samvetskvalen sätter in, inte kan jag göra detta mot min familj - och inte heller mot hans fast jag inte känner dem.
Har jag då som enda kvarvarande alternativ att sitta här som en förtorkad gumma resten av mitt liv...
igår såg jag ett foto på mig själv - jag såg verkligen ut som en bitter tant. Som inte fått sex på vääldigt länge. En förändring måste ske, kände jag.
Men ...vad säger ni andra i liknande situationer som jag - kan ni genom mitt lilla inlägg här se vad jag kan testa att göra...jag är tom och förvirrad...
Jaa, du.....hur vill du själv ha det då.
Ett tryggt? förhållande.....med en kompis......själv så tycker jag att du förtjänar bättre. Jag har en besvärlig egen skilsmässa att relatera till. Jag anser att sexlivet är en värdemätare på hur det står till i förhållandet.
Är det en partner eller en kompis?
Jag vill inte leva med någon som bara är en kompis...
Ni kanske kan, med tanke på vad du skrivit om hans otroheter, ändå komma till en gemensam insikt om att ert förhållande inte längre är tillfredställande för er. Inte för någon av er.
Då kan ni kanske lämna varandra utan en massa onödigt bråk. Var lite vuxna för era barns skull.
Barnen vänjer sig vid det nya på ett bra sätt OM ni inte bråkar.
Hade själv bjudit in mitt x i lördags för en fin middag på grillad oxfilé. Barnen blev överraskade kan jag säga. Bra för dem att se att deras föräldrar inte bråkar utan att vi kan träffas och prata o ha trevligt ihop. Kommer inte att ske ofta men det behövs ibland då det gäller saker gemensamma för barnen.
Lycka till.
Ja tack för svaret ..jag tog själv upp just det häromdagen - är vi egentligen väldigt nära kompisar? Min man viftade bort det med att så är det för alla som varit tillsammans länge - och så kanske det är? Ingen kan ju vara pssionerad med samma person i 20 år...eller...detta är ett grubblande utan slut, verkligen.
Och det är min största fasa - att jag ska fastna i grubblerier och aldrig komma vidare!!!!
DÄR tycker jag det är fel att den med behov bara skall lägga sig åt sidan och vara tyst. och den utan lust faktiskt inte ens FÖRSÖKT att kanske förstå varför den inte har någon lust, vad det kan bero på, och kommer man inte fram till nått, ja då har man ett eget val, acceptera eller lämna. Men då har man iallafall försökt.
Vi har inte jättemycket sex hemma heller, MEN som sagt, det är lättare för mig att ta då jag vet att det är pga stress och sömnbrist hos min sambo, på hösten/vintern. Och han försöker som tusan och inte stressa så mycket, för att han bryr sig om oss och vill också ha sex.
Blir less på människor som tror att man bara kan vifta bort sådant behov. Det håller inte!
Huden kvar 