Vad gör när 4 åringen trotsar???

Skamvrå?? Han får sitta av på trappan som ligger mitt i huset av nedervåningen. Så ingen skamvrå direkt och där får han sätta sig när han går över gränsen. Får alltid tre varningar innan.
Och självklart ska han be om ursäkt om han har betett sig dåligt, jag ber ju också om ursäkt om jag har betett mig dåligt.

Hur i hela friden gör du med dina barn när du anser att jag är så grym???
Jag kan ge ditt ett ex. Vi var ute i lekplatsen med sonen efter förskolan och skulle in efter fem (varit ute i 2h) och de ville han inte så han satte igång och skrek. Men de gick bra efter föklaringar. Väl hemma ville han inte klä av sig, hjälpte till, ville inte tvätta händerna så dr fick vi säga till på skarpen. Sätter sig i vardagsrummet och vill äta där (middag äter vi alltid i köket) och vägrar komma börja skrika och gapa och gråta. Så jag bad honom och lugna ner sig. Till slut fick han sätta sig i trappan och så sa han förlåt. Och vi åt ihop alla tillsammans.

Vart är de grymt???

Syftet med denna tråd var till för råd och tips för hantering av trots, inte till er skit snack som verkar inte ha mycket annat för sig än att sitta på fl och försöka klanta ner på allt och alla för ni själva mår så jävla dåligt

Och jag personligen tror att de här är lite av en reaktion till att lillebror kom. Det hänt mycke sen lillebror föddes. Han hade kolik i 3månader och skrek dag och natt, och så fick vi avliva våran gamla hund som sonen var uppvuxen med. Så de är nu de börjar bli lungt hemma och vi är inne i dagliga rutiner.

Annars är jag jätte nöjd med förskola , det är privat där dem riktar sig mycke på pedagogik och utflykter

Du kanske inte får de råd du vill höra, men jag tycker du har fått bra råd. Jag kan inte annat än hålla med... jag kan inte för mitt liv förstå hur du kan tro eller tycka att ni är "för slappa" när ni i själva verket har en fruktansvärt hård och auktoritär uppfostran. Jag tror inte han mår bra av detta och det är väl därför han nu har börjat protestera. Han tar kanske inte ut sin frustration och ilska hemma, men uppenbarligen på förskolan. Helt ovanligt är det inte. Och jo, att tvingas sitta på trappen i 4 minuter och skämmas och sedan tvingas be om ursäkt är i allra högsta grad skamvrå, du kanske vill kalla det timeout istället? Det är dock exakt samma sak oavsett vad du väljer att kalla det.

Du må ta detta som att vi klankar ner, men så är det inte. Däremot försöker man hjälpa. Och i detta fall inte bara dig, utan hela din familj. Du bör sluta med straff och fundera över naturliga konsekvenser istället. Barn lär sig nämligen alldeles ypperligt av de naturliga konsekvenserna utan att man behöver straffa dem och använda skam som uppfostringsmetod.

Något mycket enkelt - det bästa sättet att hantera trots, är att ändra sitt eget förhållningssätt till att börja lyssna på barnet. Det är nämligen alltid där problemet har börjat. Man har inte lyssnat. Man har inte sett. Man har inte hört. Man har bara kört på. Och så blir det ibland. Men då inser man sitt misstag, tar tag i det och jobbar vidare i ny riktning!

Ja det är väldigt vanligt att storasyskonen reagerar med att bli "trotsiga" särskilt i familjer där bebisen har kolik. Och det beror ju naturligtvis på att barnet blivit tvungen att bli lite åsidosatt. Barnets känslor kring allt detta som hänt kanske inte fått komma fram riktigt och fått bli bekräftade. De fastnar inom honom och skapar istället utagerande problem. Att dessutom hunden försvann bygger ju självklart på allt detta jobbiga ännu mer!

Om du tror att detta är orsakerna, så prata med honom om det? Börja med att säga att du varit väldigt upptagen på sistone och be om ursäkt att du inte sett hur jobbigt han måste ha haft det mitt i allt detta.

Om jag inte kom hem från lekplatsen skulle jag nog säga;-Du och jag kan väl fixa middag ihop, du är ju så bra på det! eller - Om vi kommer hem kan vi ju titta i den där nya spännande boken du har. ( Det var bara exempel...)Försöker liksom få barnen på andra tankar..

Fast där tycker jag inte man kan lasta barnen, 4 åringar kan inte förväntas hantera "upptrissade" situationer utan pedagogernas stöd, de behöver oftast hjälp att lugna sig och komma ner på jorden, det är inget ansvar man kan lägga på barnen att de själva skall fixa. Det är pedagogernas sak att hantera när barnet är på förskolan.

Tror inte heller på att sitta 4 min i trappen eller att ge sådana konsekvenser, som dessutom inte har något samband med händelsen på förskolan. Skall man ge en konsekvens bör den ske där och då och ha ett logiskt samband med det barnet gjorde.

Vi har tex gjort så att sköter man sig inte ute tex, så går vi in efter tredje tillsägelsen och varvar ner och pratar om det när det är läge.

Vad säger ditt barn själv om situationen på förskolan? Ofta kan man få riktigt bra svar från barnen själva om man frågar vad som hänt om de får berätta utefter sina känslor, ett ex är när min son (ungefär i ditt barns ålder) knuffat ett annat barn på förskolan, när jag frågade berättade han "ja men Lisa stod ivägen för mig när jag hade bråttom" eftersom sonen har problem med impulskontrollen vilket vi ju vet kunde vi också prata utefter det och istället för att straffa eller skälla ge honom rätt verktyg, i det fallet blev det "vad kan man göra istället för att knuffas när någon står ivägen"...han själv hade många bra ider och på det sättet löste vi det gemensamt istället för att tex straffa med att ta bort Bolibompa där han öht inte ens förstått kopplingen och dels faktiskt inte kunde hjälpa att det blev som det blev på förskolan. Som sagt att lugna sig själv som 4 åring när kompisarna stökar runt och man själv har dålig impulskontroll är att begära på TOK för mycket. Och att dessutom be om uräskt för något man troligtvis inte ens kan rå för säger sig ju självt att det inte blir bra.

Håller verkligen med. När min äldsta var precis nyinskolad hade hon tydligen förstört en teckning som en annan flicka hade gjort när de satt intill varandra och ritade precis efter att jag hade gått. Jag frågade varför hon gjorde det, hon svarade att hon var arg, jag frågade varför då och då svarade hon att hon hade saknat mig, att hon blev arg för att jag gick! Det hade jag aldrig fått reda på om jag inte hade frågat och lyssnat. Efter det vidtog vi några små åtgärder för att underlätta den första tiden för henne efter inskolningen, och inget mer liknande har hänt! (Självklart berättade jag ju också att även om man blir arg är det inte ok att förstöra andras saker, då kan man berätta det man känner istället och säga det till tex fröken).

Precis.

Överlag tror jag mycket på att kommunicera med barnen och inte bara se "det dåliga de gör" och tänka att det är på ren trots/djuävlskap.

Oftast har barnen bra svar själva på sina handlingar och man kan istället prata utefter det istället för att bestraffa för handlingen, jag tänker även att då hanterar man bara symptomet till handlingen istället för att orsaken/grunden till den.

Hur går det ts? Jag kan rekommendera Ross Greene:  http://www.livesinthebalance.org/sites/default/files/CPSOnePager.pdf

Orkade inte läsa hela träden, men är det inte läge att föreslå att de delar på pojkarna på förskolan. De triggar ju tydligen upp varandra. Kanske inte för evigt, men ett litet tag. Finns det fler avdelningar??

Jag är helt emot bestraffningmetoder, speciellt i den här åldern. Upopfattar jag det rätt att han blir bestraffad för att han blir ledsen och arg?! Att bli ledsen och arg när man inte får som man vill är väl en ganska naturlig rektion? Har man inte rätt till sina känslor utan att behöva bli bestraffad, och sen också be om ursäkt för dem? Vad menar ni att han ska lära sig av detta? Att lyda blint utan att reagera?

Att kalla barn beteende för trots tycker jag är att förenkla väldigt mycket. Jag tror knappt att trots finns. I många fall handlar det just om att visa sina känslor, eller att helt enkelt vilja något annat än sina föräldrar. Är man trotsig för det?

Jag tycker det är alldeles för mycket begärt av en 4 åring att "vara snäll" en hel dag på förskolan, om man med vara snäll menar komma ihåg att hänga upp kläder när man inte vill något annat än att leka. SJÄLVKLART dras han igång av det, han är 4 år! Tror inte ens vår förskola skulle berätta om de glömt hänga upp kläderna, de skulle väl bara bara få gå tillbaka och göra det. End of story. Eller att springa inomhus? Ska man verkligen komma ihåg att aldrig göra det när man är 4 år och inne i sin lek? Att sen bli bestraffad flera timmar senare hemma för något som hände på förskolan kommer itne att ha någon annan effekt på din 4 åring än att han blir ledsen och tappar lusten. Det kommer INTE att påverka hans beteende på förskolan.

Mitt råd är att SLUTA med skamvrå/timeout/sitta i trppen och skämmas bestraffning (kalla det var ni vill) Fokusera istället på bra beteende och beröm det, och lägg mindre energi på det mindre positiva. Lär honom HUR man ska göra istället för att bara tala om hur man INTE ska göra! Och jag kan inte se de stora problemen på förskolan? Det är väl i så fall pedagogernas ansvar att kanske försöka dela på dem, få dem att leka med andra barn? 

Du skriver att du inte har fått råd, men jag tycker du har fått väldigt många kloka råd. Hoppas du kan läsa dem en gång till och se dem från en annan synvinkel.