Turas ni om på nätterna???? LÅÅÅÅNGT

Sambon tar officiellt sett en natt per helg, en morgon och sen är det den som är föräldraledig dagen därpå som får övriga nätter. I verkligheten blir det inte riktigt så eftersom jag fortfarande ammar men på hans nätter slipper jag allt vad blöjbyten och sånt heter. Jag hämtar dottern ibland eftersom det går fortare men det är han som får lägga tillbaka henne när hon ätit.

Samma här. Men det tog ett tag att komma dit, så jag skulle vilja utveckla detta svar lite, utifrån min situation. Det som jag skriver gäller alltså mig, och kanske inte Såklart.

Jag trodde verkligen inte att min man hade förmågan att vakna på nätterna, och så en elefant skulle komma och trumpeta i örat på honom. Och eftersom dottern skulle ammas, så var det jag som gick upp. Inte så mycket annat att göra, liksom. 

Men så pratade jag med andra, som sa att deras killar/män var likadana - tills de blev pappalediga! Plötsligt var det som om någon tryckt på !ansvars"-knappen, och papporna började vakna vid minsta ljud! Nätterna började bli jobbiga för mig, så jag brjade pumpa, och tänkte testa denna teori. Min man insåg dock att jag inte var lämpad att gå upp 14 gånger per natt, så diskussionen om att dela på nätterna gick ganska lätt i vårt fall, tack och lov. Vi kom allafall överrens om att dela alla nätter i två pass. Jag tog fram till 2, han efter två. Men, i kanske två veckors tid var jag ändå tvungen att väcka honom och tjata honom ur sängen, och ibland var det enklare för mig att ta upp ungen själv, för då skulle jag få somna om fortare. 

Det var en hel del laborerande med pass och tider, men till slut kom vi fram till något som passade honom. Minns inte exakt hur det blev, men det var han som fick styra det. min eftergift som tack för hjälpen, och naturligtvis är det lättare för honom att gå upp om han får välja tider och rutiner som passar honom. Och, som Såklart säger, efter ett tag märkte jag inte ens att dottern vaknade och att min man gick upp med henne! 

Så jag tror (och hoppas) att även din man kan vänja sig/lära sig. Låt honom vara med och bestämma, och lyssna på honom. Försäkra dig om att tiderna han väljer känns bra för honom. (Vissa män blir ju mer medgörliga om man daltar med dem och låter de tro att de bestämmer.. ;P ) 

Kanske kan du testa att sova hos din mamma med minsta barnet och låta din man bara ta ansvar för treåringen som lite uppvärmning?

All lycka till! Hoppas det löser sig!

Jag tar nätterna helt själv, Med båda barnen, en på två år o en på 4 mån. Det är även jag som går upp på morgonen, runt 05.30 när den lilla inte vill sova mer.
Men tyvärr så vaknar den stora då av att mamma är borta...

I går tog mamma 2-åringen så jag skulle få sova. Vem var det som sov, jo sambon... jag fick gå upp som vanligt. Om han jobbade var det ok, men det gör han inte.
Han kommer upp när frukosten är klar..

Är ganska ensam i detta förhållande m barnen överhuvudtaget o funderar på om det inte är lättare att vara själv...

Jag har tre barn och gör allt själv, dag och natt, varje dag... har gjort det i 7 år nu! :) Fast jag jobbar inte och är hemma (och pluggar). Det ända som maken gör är jobba, ALLT annat hemma gör jag!

Men.. varför??

För att han vägrar... Jag har frågat honom. På natten säger han bara att han inte tänker göra något, han kan inte sova då. Som om jag kan det... Med llt hushållsarbete så säger han att det är som när man bodde hemma...

Iget som visade sig innan vi fick barn...

Är han normalbegåvad!?? Herregud! Du skriver i ett tidigare inlägga tt det kanske skulle vara enklare själv. Det kan jag lova dig att det skulle vara... och det tycker jag att du ska överväga på allvar och dessutom göra klart för honom! I början på mitt eget förhållande var vi ganska ojämställda, jag skötte all städning och matlagning. Och tjatade!:( Det är så tråkigt att gå omkring å tjata! Nu har vi varit tillsammans ganska många år och det har faktiskt blivit fantastiskt mycket bättre med delad arbetsbörda i hemmet:) Dock har min kille alltid varit medveten om sina brister och beredd på att samarbeta. Om din man inte är beredd på en förändring och helt enkelt vägrar att hjälpa till, så tycker jag att du ska börja se dig om efter andra möjligheter. Det är inte nyttigt att gå omkring och vara arg för jämnan. Stressrelaterade sjukdomar kan man få ändå, men jag tycker inte att det är meningen att maken ska vara orsaken!

Det verkar som om många har samma känsla och problem. Jag ska inte bara ta fram de negativa sidorna hos min sambo för han är jätte go med barnen dottern ( 11 månader) skiner upp som en sol och säger paappa inte mamma och sonen älskar sin pappa och han sliter för familjen visst det gör han. Men det är just det där manligt och kvinnligt jag är inte feminist men jag tycker man delar. Det blir hela tiden att han gör det som behövs ute och jag blir kvar inne med barnen disk och mat och handla för det gör nästan jag hela tiden och är det ok för en att göra så är det bra men det känns tråkigt när jag hela tiden påpekar att jag inte vill ha det så. Jag vill kunna gå ut och göra saker själv pyssla med något eget projekt trädgården ibland bara att få gå ut själv eller åka till stan själv och visst det får jag men det ska planeras in inget spontant här inte.  

Och när det efter 3 år fortfarande är samma tjat på morgonen och det tar en timma innan sambon ens går upp blir jag hatisk. Jag blir elak även om han inte behöver gå upp tjatar jag för att jag kan. sjukt himla sjukt.Men när han säger att på nätterna sover man och det är ju visserligen så men med små barn kanske det tar ett tag att komma in i rätt flyt men det verkar han inte kunna förstå. Jag har ju svårt att se från hans vinkel han kanske har jätte svårt att vakna det kanske inte går och jag tjatar om att hur svårt kan det vara.. Det kanske är jätte svårt men nog sjutton borde det gå att få lite jämnare fördelning det är så mycket energi som försvinner på att gå och vara arg som jag vill lägga på annat. ..

Sambon brinner verkligen för vårat husbygge med och det är det som han ser som sitt kall huset huset och jag säger att om vi inte lär och oss att lyssna på varandra speciellt  nu med två små och husbygge kommer det nog inte bli något hus och blir det det kommer vi inte bo i det tillsammans.

Vill gå och prata med någon men då får jag gå själv säger han för han har inga probelm

När jag var mammaledig tog jag fler nätter säkert 70/30 sen delade vi slaviskt på helgerna, varsin nsovmorgon.

Nu när vi båda jobbar heltid delar vi på nätterna o delar slaviskt på helgerna.

Tror din man vaknar för att han inte behöver det, du gör det ju !

Lite OT, men känner att jag vill berätta om en kille jag träffade en gång. Han hade byggt ett hus i lösvirke från grunden... helt själv. Ett stort hus! Från början var det han och hans sambo som byggde, men det var bara killen som skötte snickrandet medans sambon fick roa sig med annat. Jag tror att det tog två år för killen att bygga klart, men när det var färdigt så lämnade hans sambo honom eftersom förhållandet var helt dött efter de två åren då han hade lagt varenda ledig minut på att bygga deras drömhus. Jag träffade honom något år efter att det tog slut, och fick t.o.m. se huset. Kan säga att det var den bittraste kille jag någonsin träffat!!! Det kan du ju berätta för din man om du vill.

Angående att dela på arbetsbörda hemma; Jag tror att om man vill ha en förändring så får man själv se till att det blir en förändring. Det finns nog ingen som ger upp sin fritid alldeles frivilligt utan lite kamp. Om min sambo plötsligt började sköta allt här hemma, lagade mat alla dagar, tvättade o.s.v. och jag blev van vid det, så hade han nog fått kämpa för att få mig att göra mer sen. Jag hade inte själv ställt mig upp en dag och sagt "älskling, jag ser att du sliter låt mig göra hälften" för vid det laget hade jag nog blivit bortskämd och lat!!

Vi har delat upp det som så att han tar ifrån när hon somnar till midnatt. Sedan tar han ifrån 05 på morgonen tills han åker till jobbet.
Jag tar midnatt till 05. Dock har hon vaknat ca 3 nätter i hennes 4 månader långa liv... Så det har aldrig varit några problem.
Jag är föräldraledig 4 dagar/vecka, och han 3 dagar. Givetvis gör vi tvärtom de dagar jag ska upp tidigt.

Blir faktiskt förvånad över att så många av er finner er i att ha partners som inte tar ansvar på nätterna! Jag och min man tar varannan natt med barnen och varannan morgon (dvs. den som tagit natten, får "sovmorgon" en stund) Det har vi gjort sedan jag slutat amma. Skulle aldrig acceptera något annat upplägg. Fullständigt självklart för min man med. 

Jag är kille och har i princip tagit sonen (Som idag är 13 månader) varje natt sen han slutade amma (vid 6 månader). Undantagsfall när jag inte varit hemma eller kommit hem väldigt sent på natten.
Och jag jobbar i snitt 6 dagar i veckan, och tränar minst 4ggr veckan på gym. Det ni!

Anledningen till detta är för att min partner skulle få vila efter alla ammningsnätter, men också eftersom det är väldigt jobbigt att vara FL. När jag har varit hemma på dagarna i form av ledighet etc så har jag nästan blivit tröttare av det än att jobba.  Sen så har vi sedan ammningen slutade haft lite tur då sonen kanske vaknar max 3ggr per natt. Sedan brukar vi/jag ge välling + byte av blöja innan man går och lägger sig.

Sedan har jag sedan april i år gått upp i princip varje morgon med sonen. undantag då jag åkt iväg tidigt, eller kommit hem mitt i natten eller behövt en sovmorgon. Detta gör jag för att jag ska hinna umgås med min son.. Gör jag inte det så hinner jag inte träffa honom då jag kommit hem ca 20.00 på kvällarna.

För mig handlar det inte om vem som gör mest, utan för mig handlar det om att jag vill umgås med min son. Samt att jag vill att min partner också får chans till vila och egentid.

 

 

Min sambo tar faktiskt alla nätter, och ja, han är man. Jag tog i början. Nu är jag sjukskriven på halvtid dessutom. Han har helt enkelt lättare för att gå upp på natten än mig.

Nej, vi turas inte heller om på nätterna. Och jag är också arg för detta. Min man vaknar inte heller när sonen är ledsen eller GALLSKRIKER på nätterna. Han har aldrig vaknat, alltid jag. Det är också ALLTID jag som tar barnet varenda morgon, som om det vore en självklarhet. Jag har tagit upp det så många gånger, men han verkar inte bry sig så nämnvärt, det händer iaf inget. Barnet vaknar flera ggr på natten, behöver bli tröstad och äter fortfarande på natten.

Mannen sitter alltid uppe sent på nätterna, fast han jobbar, 1-2 är inte sent för honom. Själv är jag ju dötrött kring 20-21.. Han tycker att jag kan ta barnet för att jag lägger mig tidigt.. MEN jag lägger mig tidigt för att jag vet att jag MÅSTE ta barnet.. och för att jag alltid är trött. Jag har inte fått en enda sovmorgon sedan bebisen föddes. Han måste ha sin egentid, påstår han.. Men har inte jag behov av egentid?

Ja vi turas om och har alltid gjort.

Sonen flaskmatades, så när han vaknade om nätterna gick maken iväg och gjorde en flaska medan jag tog upp sonen. Sen gav oftast jag honom mat och maken fick lägga sig genast, men om jag sa till så tog maken matningen utan problem.

Alla andra problem om nätterna delar vi på, om det handlar om att sonen sparkat av sig täcket, drömt en mardröm eller vad som helst. Vi går upp varannan gång ungefär. Och om det är något som inte klaras av på¨en minut så hjälper vi varandra så att vi ska kunna få sova igen så fort som möjligt.

Och ja, vi har gjort så här oavsett vem som varit ledig och vem som jobbat. Just nu jobbar jag heltid och maken är hemma och iag ser det som självklart att jag ändå hjälper till på nätterna.

Och maken får alltid sovmorgon på lördagar och jag på söndagar.

Jag har en bebis på 4 månader och en tjej på 3 år. Jag tar alla nätterna själv och sambon har endast hjälpt till det första månaderna med äldsta dottern. För det första vaknar han inte när barnen skriker. Så det tar liksom längre tid för mig att få väck på honom eftersom han inte vaknar själv än att gå upp och göra det som skall göras själv.

Jag har under dessa 9 månader tagit alla nätter alla morgnar. och de värsta av allt är att min sambo var arbetslös dom första 5-6 månaderna, så han var ju i stort sätt lika mycket hemma o ledig som jag. detta är något ja vet inte är okey och jag tycker man ska dela. MEN jag visste vad jag gav mig in på. han ville inte behålla bebisen för han tyckte inte han var redo. men har aldrig tvivlat på att det är med mig han vill ha barn o leva med, men tidpunkten var fel. det tyckte jag var en dålig anledning för att ta bort ett barn så och efter 1 vecka hade han oxå hunnit smälta detta och tyckte då att självklart ska vi behålla barnet, MEN även fast han var med på detta lika mycket som jag så visste jag hur hans mognad var och hur han ställde sig inför saker. och hade jag inte kunnat tänka mig detta så tycker jag att ja skulle gjort abort.  så jag klagar inte när det gäller våran dotter för jag anser att jag själv satt mig i situationen. men sen hur många år ja orkar med detta det är en annan femma, det är jobbigare än ja trodde att göra det mesta själv så varje dag tänker jag på ensamstående och undrar hur fan orkar dom allt? bra gjort iaf..

Hm, alltså...

Min karl är liknande som din i det att han sover tungt och inte vaknar i första taget när det pips. För oss har just det det varit ett skäl till att han tar nätterna så långt det går! Jag blir ju mycket mer störd, och ungen märker när jag vaknar av hans gnyende och går igång ännu mer. När mannen har honom somnar han om själv i de flesta fall, innan hans pappa vaknar. Resultatet blir att alla sover bättre!

Testa det?