Berätta i vårt reportage - Hur blev första tiden hemma efter förlossningen?

Angående solskenshistorier och tips....tja, mitt tips till småbarnsfamiljer är precis det en annan tjej nämnde tidigare: ta emot hjälp!! Om man så vi knappt har någon avlastning alls vet man hur otroligt mycket det betyder!! Ååh om jag finge ha någon som avlastade mig i vardagen då och då! Kanske körde barnen till förskolan, handlade, passade kidsen ett par timmar medan jag städade hemma....och så vidare. Jag är otroligt tacksam för de 15 h jag får ha pojkarna på förskolan. Skäms inte ett dugg för det, jag passar på att vila medan de har roligt och leker med sina vänner.

Andra tips jag har är det uttjatade men ack så klassiska "sov när bebisen sover". Outstanding!! Hushållsnäratjänster typ städning är inte fel om man känner att man har råd, promenader (frisk luft och ljus, det tror jag på) samt att endast göra det man mår bra av är några fler råd. Jag ser till att träffa mycket vänner eftersom många kompisar har barn i samma ålder som mina killar. På så vis kan vi vuxna och bebisarna fika i lugn och ro medan de äldre kidsen leker och har superkul.

...Och så en liten solskenshistoria: när mitt mellanbarn kom till BB för första gången och fick se det lilla knytet på mitt bröt utbrast han förvånat: "nämen mamma, har du fått ett gosedjur?!"

Hihi. Lite gulligt tycker jag.

Ja vad ska man skriva. Sonen kom 2 veckor innan BF, förlossningen var över på 45 minuter - det var in och klämma ut sonen. Typ och det var mitt i natten.
När morgonen kom vart det läkarbesök, sedan åkte pappan hem och skulle sova. Han kom tillbaka på kvällen, sedan sov han hemma. Sonen vart akut dålig och hamnade på Neo - pappan fortfarande hemma och sa att han inget kunde göra.

Efter några ensamma dagar på neo kom jag hem med sonen och möttes av en lägenhet av kaos! vet i tusan vad sambon gjort men det var alltså som en tornado dragit fram. Så där står jag, förlöst för 5 dagar sedan med massor av stygn i nedre region och fick börja storstäda det första jag gjorde när jag kom hem.

Resterande 3veckor som sambon/pappan var hemma med oss var hemska! Han ansåg han skulle sova 13 h per natt och jag skulle vara glad om jag fick sova 4-5h per dygn. Det var helt uppåt helvete fel!! Han hjälpte inte till men det bråkades rätt friskt och det var hemska gräl. usch!

Sedan några veckor efter var det dags för flytt och jag fick akut ta hand om flyttstädningen av den gamla lägenheten på 4 timmar för sambon var trött och orkade inte..

Nu är dock sonen 13 månader gammal, världens goaste kille som jag älskar över allt annat!! Han är och har hela tiden varit min belöning för allt jag gjort, min morot att fortsätta kämpa.

Tips att ge :

Diskutera noggrannt innan med blivande pappan hur ni ska lägga upp saker och ting där hemma. Om det krävs, skriv en lista vad vardera ska göra så det är klart!!

Ha inte för höga planer om hur er förlossning ska se ut eller vara, för det kan grusas! Vår som gick så snabbt hann man inte med varken musik, massage eller dricka!

hehe se alltid till att ha bensin i bilen

Jäkta inte med städning och så vidare, om ni har det någorlunda ordnat så se till att njuta av din bebis!! Den tiden kommer inte tillbaka och det går så himla fort från att det lilla knytet ligger på ditt bröst och sover till h*n springer runt och välter ner blomkrukor och stå då inte där och tänk "jag skulle njutit mer av bebistiden" utan gör det när du har chansen!! NJUT av din skatt!!!

Ta inte emot första tiden om inte DU känner dig redo. våga säga nej!
                          

Ingen berättade att man svettas som en gris av amningen o hur mycket det läcker- 

Jag hade en ganska okomplicerad förlossning med pinvärkar i ett dygn och ca 15 timmar på förlossningen. Allt var så nytt, man vågade knappt röra den lille plutten som precis kommit till världen och man skulle lära sig att byta blöja!
När vi kom hem från BB hade vi rätt mycket besök den första veckan, både på gott och på ont. Visst var det mysigt att få visa upp prinsen för alla och berätta allt som hänt, men samtidigt var man omtumlad och hade ont nästan överallt. Blev ju inte bättre av att man spände sig hela tiden när man hade knyttet i famnen!
Minns att jag hade rätt svårt att sitta. Svanskotan som antagligen fått sig en törn under utdrivningen.
Sonen föddes i juli 2010 och det var extremt varmt just den tiden. Han hade inga kläder på sig och vi hade så lite som möjligt!
Första promenaden minns jag som igår! 27 grader var just den kvällen. Vi fick för oss att gå en ganska lång runda, vi tyckte det var rätt skönt med luft när det var så kvavt. Vi kom ungefär halvvägs och helt plötsligt kaskadspyr sonen rätt ut i vagnen! Herregud så hispiga vi blev! Detta hade ju inte hänt innan (och inte efter).
En helt underbar första tid med den finaste gåvan en människa kan få! Och detta trots oroandet, magknip och allt annat man måste erfara för första gången.

Vår hemkomst började med storgräl. Jag hade ju gärna sett att min sambo skulle ha skruvat ihop spjälsängen, kollat hur bilstolen skulle spännas fast, kanske städa lite osv, så länge jag och bebin låg på BB. Men ack nej. Det första han gjorde när vi skulle hem var att svära och förbanna den "dåliga" bilstolen som "inte passade i vår bil" och "var för klumpig och stor". Jag var ju såklart trött och sliten efter förlossningen och blev väldigt ledsen över hans beteende. När vi kom hem märkte ju jag att spjälsängen fortfarande inte var ihopsatt. Då var det min tur att bli förbannad. I ärlighetens namn tror jag nog att varken han eller jag hade förmågan att tänka oss in i hur det verkligen skulle vara att ha en ny liten människa i hushållet.

Kroppsligt hade jag det också jobbigt, vilket inte hjälpte upp stämningen. För det första hade jag MASSOR av mjölk, vilket ledde till mjölkstockning och bröstinflammation när lillkillen var 6 veckor. Jag hade inte tömt ena bröstet tillräckligt under natten och vaknade på morgonen av att bröstet kändes som en stor sten. Fick feber under dagen och måste ta antibiotika, vilket i sin tur ledde till att bebin fick världens diarré.
För det andra hade gynekologen sytt ihop mig slarvigt och stygnen bråkade.Jag kunde inte stå i mer än 15 minuter utan att det kändes som om allting höll på att sprätta upp och falla ut. På efterkollen konstaterades att stygnen inuti faktiskt hade sprättat upp och att hud hade växt över slidöppningen. Jag opererades när lillkillen var 8 veckor för att korrigera felen.

Nu är vår lillkille 3 månader. Min kropp läker sakta men säkert och vi som familj börjar vänja oss vid vår nya vardag. Vår son är det underbaraste som finns på denna jord och trots alla motgångar skulle jag göra om det vilken dag som helst för hans skull.

Jag var 32 första gången jag vart mamma, hade en jobbig förlossning där jag och sonen blev väldigt sjuka. Tog tid för amningen att komma igång, men jag tragglade på och det funkade utmärkt efter 3dagen, fram tills dess matade vi med utpumpad bröstmjölk i kopp.

Tiden på BB, var lång, jag var inne i 5 dygn, till sist stod jag inte ut mer utan krävde att få åka hem till ett lugnt hem (trodde jag), ville bara vara i fred, vila och mysa med min lille kille och sambo...

Besöken känndes det som om det aldrig fanns ett slut på, jag var jätteirriterad på alla som ville "störa" mitt bo, ville bara att de skulle gå hem, och helst skulle de inte andas på bebisen eller komma med några andra baciller, tror till slut att folk kännde av mitt humör och de backade, känndes underbart.

Nätterna igenom ser jag som ett mycket mysigt minne, hur jag gick upp var tredje timma, mörkt, amma sittandes i en gungstol med ett svagt sken från en nattlampa, JAG ÄLSKADE DET, kunde sitta länge och bara titta på det lilla livet som sussade så gott vid mitt bröst. Jag är inte så känlig för störd nattsömn, så det gick över förväntan.

Dagarna bestod i att ta hand om bebisen, som var en "snäll" bebis, med en pedantisk mamma som for fram med dammsugaren, medans lillkillen kunde jollra och ibland även somna i babygymmet. Jag gick mycket på promenader med en väninna som också fått sitt första barn, tillsammans ältade vi svärmors-problem i timmar, över fika, luncher och promenader, vi gick på babysång, babysim, och öppna babycaffer,,,det var helt underbart att vara mammaledig...

Bebis nr två, även denna gång en komplikation vid ett planerat KS (jag vägrade föda vaginalt igen, trodde att det skulle gå enklare med KS, ha!!)..  Förlorade massor med blod, och mådde pyton efter, men på något sätt "kunde"jag allt det där med amningen, och att ta hand om en bebis, så det gick lättare. Besöken gick också bättre, var inte alls lika nojjig, men långt ifrån avslappnad.

Tyvärr var det väldigt stressigt att vara hemma andra gången, vi valde ett speciellt dagis där man kunde välja hur många dagar man ville ha det störrre barnet där och hur många timmar, vi siktade in oss på att sonen skulle få vara där tre dagar i veckan, fyra timmar. per dag. MEN så ändrades det lagom tills att vi skulle börja, det var fem dagar som gällde med tre timmar om dagen, jag kunde inte göra något.! Inget babysim, babysång, babymassagen hade jag tur att det var tidigt på morgonen, men då fick jag springa när det var slut för att hämta äldre sonen... Allt som allt, är jag nöjd, barnen har varit "lätta"barn, ingen kolik eller svårt med sömnen, vi har tragglat med att de ska sova i sina egna sängar UTAN att skrika sig till sömns och det har faktiskt funkat...  Jag och min sambo har varit mycket måna om varandra, vi har sagt att kvällarna är för oss, vi lägger barnen ca 19.30 och sen är det liksom vår tid, lagar lite mat, kollar en film eller bara är...tror att det har gjort mycket i vårt förhållande..ser jag tillbaka finns inget jag hade velat haft annorlunda, förutom kanske det där med att det var stressigt med dagis, men så är det..man kan ju inte få allt....

Jag har precis kommit hem från BB och jag måste säga att det ar fantastiskt. Jag tycker att det är mest solsken, även fast hormonerna spökar ibland och jag gråter floder över minsta lilla.
Jag hade en bra förlossning också, kanske det gör det hela lättare. Eller klart det var jobbigt, hade en lång latensfas. Gick omking och hade värkar i 24 timmar och hade bara öppnat mig 3 cm med 1 cm tapp kvar, men vattnet hade gått. Så jag fick en  sovdos som knappt fungerade och sen hem på morgonen men på eftermiddagen samma dag var jag så trött och hade så olidliga värkar, hade verkligen panikont, och fick åka in till förlossningen trots att jag inte hade regelbundna värkar. Var öppen 5 och sen helt plötsligt föddes hon 1,5 timme senare efter bara 5 krystvärkar. Öppnade mig alltså jäävligt fort på slutet. Fick bara lustgas i 3 värkar innan krystvärkarna började, sen tog de bort den. Men ut kom hon utan problem och jag hade inte en skråma som BM sa.

Lea är nu en vecka gammal och jag njuter varje dag. Jag är så rädd om tiden som går att jag nästan får panik ibland för att det är så underbart nu och jag vill att hon ska vara liten föralltid! Knäppt jag vet.

Hon är underbar. Sömnbrist javisst men det är mitt eget fel för jag kan inte släppa henne med blicken nästan. Vill se henne varje sekund, etsa in alla hennes ansiktsdrag i minnet.

Jag hade ju som sagt en lätt förlossning. Långdragen men ett jäkla race på slutet. Sen mår jag själv väldigt bra, inte så ont längre och avlaget har nästan slutat.
Lea är också så fin, lugn och harmonisk. Jag tror dock att det kommer bli andra bullar senare. Men jag ska njuta medan hon är så cool, och ta det som det kommer - det har jag gjort under hela graviditeten och ska försöka fortsätta med det.
Amningen funkar också jättebra. Jag läcker dock fruktansvärt mkt. Första natten hemma badade jag fullständigt i bröstmjölk. Men det är jag glad för. Glad att det fungerar.
Det som är jobbigt är att jag inte riktigt får ihop relationen med min sambo nu. Allt är ju uppochnervänt, vilket det ju ska vara men det tar nog tid innan man har anpassat sig.

Jag är nog en av de kvinnorna som de flesta tycker är helt galna.
Jag skulle verkligen kunna göra detta hur många gånger som helst. Det var underbart att vara gravid och föda barn. Trots illamående, foglossning, värkar och sånt. Och jag tror och hoppas det kommer bli lika underbart att vara mamma. Livet är ju så, underbart men också fruktansvärt svårt ibland. det är väl det som är charmen.

Hej ni fina....här kommer min solskenshistoria..

Mitt fjärde barn kom till världen planerat o förberet som det bara går...han skulle bli mitt andra barn som skulle få följa med hem...hem genom sjukhusdörrarna i en bilbarnstol så liten...

Förlossningen var ett planerat snitt...vi lämnade vår fina dotter hos farmor och farfar och åkte till förlossningen med ständigt leende...lende av glädje och nervositet...tänk nu ska vi få hem vår bebis..Det var en ganska lång väntan innan jag fick gå in i Op salen och lägga mig på brittsen...Narkosläkaren var min guide under snittet och meddelade med högtidölig stämma att nu så var huvudet och axeln ute...nu hörde jag bebisen och Barnmorskan kom fram med bebis och visade upp världens finase lilla kille.....de var mycket noga med att berätta att han var så fin och mådde så bra....lyckotårarna rann längs min kind och jag såg på hans pappa och i hans blick såg jag tanken: äntligen en till levandes bebis..... nu skulle vi få med oss vår bebis hem...nu var vi föräldrar igen...

HEMMA

Jag valde att vara kvar på BB i tre dagar...jag hade efter önskemål och eftersom jag var snittad eget rum...jag informerade alla de som "jobbade" runt mig att läsa min journal...allt för att inte behöva berätta om sorgen utan för att känna glädjerusen och knyta an till lillebror...vi fick medgivande om att "Smugla in" storasyster så att familjen fick knyta an tillsammans fförst innan vi gick varlden till mötes...

Den första tiden hemma var i lyckorus....vi var lyckliga för äntligen fick vi visa fram vårt barn...vår lille kille....så stolt storasyster som även tyckte det var en konstig känsla att äntligen kunna visa upp sin lillebror....hon var mycket noga med att informera om att hon hade fler syskon...fler syskon men som bor i himlen...

Efter som vår tjej var så pass stor så kännde vi att hon fick välja om hon ville gå på Förskolan...hon ville det mer än gärna och gick första månaden ca 20 tim veckan...sedan var det 15 tim som gällde.....

För att det skulle vara smidigt för lillebror så lämnade pappa dottern på förskolan så fick "vi" vakna och amma i sängen så länge vi ville innan vi gick upp...Lillebror och jag samsov tills för en vecka sedan...(då han var lite över 7 månader och börjar bli lite "sprallig")sedan så valde vi en vardag som följde lillebror så mycket som möjligt..detta för smidigheten...OCH för att både jag och pappa är mycket känsliga för ledsna små barn :)....

alltså skulle vi åka iväg någon stanns så passade vi på när han var "nyäten" så visste vi att vi hade ca 1 timmes bilfärd innan han ville ammas igen....
ammade =vi hade egen tid för storasyster ...oftast var lillebror kvar i famnen liggandespå ammningskudde så båda mina armar var fria till tex spel..bok..rita..pyssla...

vi valde att  våra nära och kära fick komma och häls på när vi kommit hem...förutom min mamma som kom upp till BB...vi hade lite kex i skåpet och informerade våra besökar att om de vill ha något annat så får de ta med det..

..vi lagede allt som offtast enkel mat ....köpte mat...åkte till farmor o farfar och åt.

jag VALDE (försökte....;)) att inte se att det var sökigt...svårt  vissa dagar speciellt när hormonerna hade full fräs i kroppen...

vi passade på att "hitta" o köpa drömhuset under lillebror första månader...inte så smart med allt vad det innebär...men o vad jag är glad idag...vi har en trädgård som storasyster och lillbror kan vara i...ett riktigt mjukt grönt gräs här på jorden....

jag försökte vänja lillebror att sommna i vaggandes vagn efter ett par månader..vis av erfarnehet från storasyster som bara somnade vid bröstet...men tänkvärt: alla nyblivna föräldrar får lite söm...så är det bara...

Under mina mörka år som varit har jag varit nära gränsen till undergång...men alltid VALT LIVET...med STOR hjälp av vår dotter och sambo....alla dagar är inte rosenskimmrande...men det är så det ska vara....har men med sig dessa tankar och bara ÄR i stunden så underlättar det de svåra mörka stunder som tornar upp...STANNA UPP och tänk på allt det fina som finns runt omkring...tex underbara lenden från barnen underbara små rosa munnar...deras glimt i ögan när det är bus på gång......solens skimmrande strålar som reflekterar i daggen i det gröna gräset......sambos härliga djupa skrat när han får barnen att skratt så hjärtligt åt busiga upptåg.... 

När jag tittar ut genom fönstret idag så skiner solen över ängen med betande får....och när jag vänder blicken åt sidan ser jag först en snorig... underbar och fin storasyster...tittar jag lite längre åt samma håll ligger lillebror med lite rödaktiga kinder i sin vagn och sover så rofyllt..

Tänk att vi fick ta med vår son...lillebror....ut genom dörrarna från BB och hem.........
Kramar till er alla

Hade en underbar graviditet och förlossning, hade dock pinvärkar i 2 dagar innan men hann aldrig få sjukt ont. tog 13 timmar och var som vanligt efteråt, hade inte ont någonstans. dock rasade verkligheten när vi kom hem. drabbades av förlossningsdepression och hade ångest dygnet runt. inte en minut var jag lycklig. mådde ständigt illa och kunde inte äta. Amningen gick åt helvete för jag grät och hon skrek. nu i efterhand vet vi att hon ät mjölkallergiker. jag kände till och med att jag inte brydde mig om ifall hon skulle dö, utan det kanske hade varit bästa till ochmed. Satt och storgrät i soffan vid flera tillfällen. det som fick mig ur helvetet var beslutet att lägga ner amningen. redan i samma sekund som jag bestämd mig för det så mådde jag lite bättre. nu idag känner jag inte av det alls då hon är 2 månader men jag önskar inte de känslorna ens min värsta fiende. mådde så otroligt dåligt, och ångest är fruktansvärt sen samtidigt försöka hålla skenet uppe och ta hand om lillan samtidigt. älskar min unge över allt och mår dåligt när jag tänker på att jag nästan önskade livet ut henne.

Hur det blev? Ja, inte alls hur jag hade tänkt mig. Hade under hela graviditeten fått höra hur svårt det är att vara mamma, hur lite man får sova och så vidare. Och hur chockad blev jag inte när jag får hem min lilla dotter som från början sover otroligt bra och alltid var nöjd. Jag hade så klart lite ont efter förlossningen och trött var jag, men det var trots allt på grund av en väldigt lång, utdragen förlossning. De första dagarna hemma satt jag mest och stirrade på den där lilla flickan i soffan och undrade hur jag skulle kunna ta hand om henne utan att ge henne men för livet. Kände mig fruktansvärt löjlig när "tredagarsgråten" dök upp från tomma intet. Räckte med att någon hälsade på mig och tårarna kunde rinna som floder. Tur att det gick över snabbt :) Nu är dottern tre månader gammal, sover ännu bättre och är fortfarande nöjd 99% av tiden. Surar lite gör hon bara när pappa eller mamma inte är tillräckligt snabba med maten :)

Det blev inte alls som vi tänkt oss...
För det första blev det snitt, vilket inte fanns på världskartan innan.I vårt fall fick jag snittas akut pga värksvaghet och stor bebis (5kg +). Efter operationen låg jag länge på uppvaket vilket innebar att pappan fick vara ensam med vår son, något som han var totalt oförberedd på. Det är inget konstigt i sig med att en pappa tar hand om en bebis själv men när man tänkt sig ett helt annat förlopp så blir det närmast en chock. Inte heller fanns någon personal på plats som kunde ge stöd utan de kom in då och då och frågade om han behövde nåt men det är som sagt svårt att veta vad "nåt" kan vara när man får ett knytt i famnen som man förväntas ta hand om bara sådär...

Sen dök jag upp där på rummet efter 5-6 timmar och vistelsen på BB blev jättefin till slut. Efter drygt tre dygn åkte vi hem och de första dagarna gick bra. Sen drabbades jag av mjölkstockning och blev rejält dålig.  Totalt tio dygn var jag inlagd, och det var ingen sån mjölkstockning som gick att duscha eller massera bort utan jag hade fått både streptokocker och stafylokocker i brösten. På grund av det blev jag sen tvungen att sluta amma, det kom aldrig igång ordentligt vilket var riktigt trist.

Men trots kejsarsnitt och mjölkstockning kom vi ur dimman efter ett par veckor, och den första tiden som föräldrar minns jag ändå med glädje. Det är dagar som aldrig kommer igen, och även om jag måste titta på kort för att ens förstå att vår pojke har varit så liten så var det en otrolig upplevelse. Jag tycker dock att det finns en brist i de föräldrautbildningar som MVC håller i  när det gäller kejsarsnitt. Inte så att man behöver ha snitt som "skrämselpropaganda" för de flesta vet ju att vaginal förlossning är att föredra för både mor och barn. Men så att man får veta lite mer om snitt, i vilka lägen det kan bli aktuellt, vad händer under snittet, och vad kan det bli det för skillnad för pappan jämfört med en vanlig förlossning.

Hej! Vad spännande att läsa alla era historier!

Nu efterlyser jag fler tips och råd till blivande föräldrar, plus saker som ni vet nu som ni önskar att ni hade vetat då, när barnet var nyfött.

Fler som vill dela med sig! :)

Mitt stående tips till blivande föräldrar är att "ha inte så bråttom" när ni kommer hem. Ta det lugnt, lär känna er nya bebis utan en massa besök eller spring hit och dit. Lär känna varandra i era nya roller, softa, ta dagarna och nätterna som de kommer utan att göra några stora planer. Försök att bara vara istället.

När vi väntade första barnet bodde vi långt från familj och vänner och vi visste att alla eventuella besök skulle bli ganska långa, flera dagar, och det ville inte vi. Vi var därför tydliga med att införa ett besöksstopp första månaden för att vi skulle få vara själva och ta det lugnt, komma in i våra roller och ge vårt barn den lugnaste och tryggaste möjliga start på livet. Vi ville att amningen skulle funka, utan stress och press. Vi ville inte bli bedömda och få goda råd i tid och otid. Eftersom vi var så tydliga med detta redan från början så var det aldrig några problem. Jag minns den första tiden som behaglig. Vi var lugna och trygga, vårt barn blev lugnt och trygg. Nu väntar vi syskon och har flyttat närmare familj och vänner. Jag skulle gärna införa besöksförbud igen men inser att det inte kommer bli på samma sätt. Skillnaden blir att nu behöver ingen bo hos oss vid besök utan det blir kortfika istället. Det blir nog bra det också. Men jag kan garantera att lugn och ro blir ledmotivet även denna gång.