Känslig liten kille....
Hej!
Vi tar det från början.
När han var liten kunde man aldrig lämna honom till någon annan utan att han blev lessen inte ens när man satt bredvid.
Hemma var han alltid i närheten lekte inte själv om inte vi lekte med honom.
Vi hade aldrig barnsäkrat någonstanns för han frågade alltid om han fick röra eller så visste han för vi sagt nej en annan gång.
Han förstod saker å ting ganska tidigt och det han inte kunde förmedla i tal visade han med kroppen och händer och ljud. Han är mycket snäll och tänker på andra.
Han började dagis vid 15mån och i 8mån grät han nästan vid varje lämning men när man hämtade var han ju glad och hade haft roligt.
Sen när han var 2år kom lillasyster han visade ingen avundsjuka var väl inte så intresserad heller men han var en snäll storebror.
Man har försökt få honom att leka själv men det går 1min sen vill han ha sällskap eller så får man springa å titta för han ropar att man ska titta. Så är det än fast han är äldre borde ha mer fantasi tycker man som man ser andra barn flamsar omkring hittar på lekar och skrattar. Men är det barn i närheten står han och tittar eller så vill han gå till en annan lekpark där det inte finns barn.
När jag har mina vänner här som har barn så går det bra efter en stund men han ska gnälla och gömma sig bakom mig ett tag fast han träffat dom förr.
En kompis son tycker han är jobbig och det är en kille med fart i och han förstår honom inte riktigt när han hittar på saker. Och den mamman tycker vi varit för gulligull och pluttiplutt med vår son därför är han såhär. Nja vi hade tid med honom när han var liten men detta har funnits i honom hela tiden och vi har försökt få honom att släppa oss. Men hon förstår inte honom för hennes son är aldrig still.
Vi var hemma hos min vän vars barn är i samma ålder och det funkar bra när vi är hemma hos oss men nu var vi där för första gången efter de flyttat så när vi kom dit tryckte han sig bakom mig, drog i min arm kom kom att jag skulle leka med honom i deras rum och dom tog hand om honom gav han bilar och visade men inget dög.
Då blir jag nästan arg och säger släpp mig jag tittade på en stund i rummet sen smet jag.
Dottern börja leka direkt. (Hon leker själv hemma mer än han)
Jag satte mig i köket och pratade han sprang fram å tillbaka och han fick sitta med oss det var ok men jag hälsar ju på för han ska få leka med barnen inte bara för min skull.
Senare när det började närma sig hemfärd drog han i armen och ville att jag skulle leka med honom ensam i deras rum och började gnälla jag sa det var dags att åka hem då fick han ett sammanbrott och grät å grät ville plötsligt inte åka.
Jag försökte trösta men som så många gånger hjälper inte det och han säger jag kan inte sluta gråta.
I bilen lugnar han sig och vi pratar om varför han gör som han gör (Han är duktig på att tala om känslor) mamma förstår inte varför han gnäller så ofta? Barnen är ju sugna på att leka och blir glad när du kommer ju. Han förklarar att han är en sån som inte vill leka på en gång utan vill titta i alla rum först. Oki då vet jag sa jag. Sen fortsätter han jag vill inte leka hela tiden jag vill ha en paus. Oki bra att du berättar då vet jag så kan jag säga till. Sen undrar han varför barn är sugna på att leka? Vilka barn undrar jag? Alla barn! Oki hur förklarar man det...ja för dom vill ha roligt?
Det kommer mycket frågor om saker och ting han tänker för mycket han släpper inte lös och jag känner mig dum när jag puttar honom i från mig ibland bara för att han ska våga testa saker eller bli lämnad på dagis där de säger snabba avsked är bäst.
Nu går dagislämningar bra tillåme ett nytt dagis gick bra från första stund men bara för att han vet att vi måste jobba och det känns som han går dit för vår skull... Han har roligt säger fröknarna och det tvivlar jag inte på.
När man frågar honom om dagen på dagis minns han inget och säger sluta fråga! Jag vet att det dyker upp något om dagen senare.
Nu till min förvåning har han varit på dagis utan lillasyster för hon har varit sjuk och detta var ett stort steg för honom att gå iväg fast han visste vi var hemma.
På kvällarna pratar vi alltid om en liten kille då går vi igenom hela dagen och dessa två dagar har varit tråkiga på dagis han har saknat oss och ser lessen ut. Jag säger att visst har du väl haft roligt. Nej inte utan er! Jag säger att man får ha roligt utan oss man kan inte alltid vara med mamma och pappa, han säger får man oxå ha tråkigt och sakna er? Ja det får man bara man har lite roligt oxå....
Han får utbrott nästan varje gång vi hämtar honom på dagis och vill inte riktigt gå... igår skrek han och fröknarna blev förvånad de har aldrig sett honom så...men så är det hemma inte alltid men ofta... Nu tycker han det är lite tråkigt för det finns bara 3-4 tjejer i hans ålder på dagis resten är 1-3 år. Han säger att utflykterna de gör inte är roliga det är roligare hemma på dagiset. (Borde man inte tycka det är spännande?)
Han är världens snällaste kille men ibland trippar man på tå för att han inte ska bli lessen eller arg....kan gälla att man tar fram osten till frukost för det skulle ju han göra då bryter han ihop, man säger åt honom när han gör något tok då blir han lessen han klarar inte när han gör fel och någon rättar honom...
Är han arglessen kan man inte trösta då puttar han bort oss är han bara lessen ber han om en kram.
Han har en stapel som går ner när vi är arg på honom då visar han med händerna att det gått ner och när vi är glada går den upp. Han säger ofta att han tycker om oss ibland är det som att få bekräftelse från oss att vi tycker om honom tillbaka. När vi blir arga säger han att jag vet att ni tycker om mig endå. Ja självklart.
Han gillar att skriva och kan skriva alla våra namn och något ord till han är intresserad av detta men vi trycker inte för hårt på detta utan när han vill själv.
Han är inte lillgammal eller supersmart eller vad man ska säga jag vet inte vad han är men han tänker för mycket för att vara 4år tycker jag.
Vill att han slappnar av å springer omkring som andra 4åringar gör!
Han har självklart roligt och vi busar och skojar han har humor å är busig men där imellan är det gnäll, mamma mamma pappa pappa lek med mig osv.
Och ja den enda chans man har att få något gjort är att han tittar på tv som nu när jag skriver detta. Det är oki program han har lärt sig mycket och kan lite engelska ord mm men visst är det väl inte bra men funkar här just nu.
Pust jag vet inte hur vi ska göra, hur jag ska vara?
Acceptera honom som han är men hur? Jag vill att han leker med andra barn inte bara ty sig till vuxna.
Han är bara 4år ser ut som 5år så folk har nog alltid trott han är äldre och kanske vi kräver mer av honom för att man vet att han klarar saker eller borde klara själv som lek och klä på sig med lite hjälp.
Jag känner igen mig i honom jag har oxå svårt när folk blir arga på mig eller när jag gjort fel det känns i hela kroppen, antar det är så för honom oxå men jag vill att han får mer skinn på näsan än jag har nu.
Jag vill hjälpa honom bli mer säker på sig själv!
