Absolut inte.
Nej, man är naturligtvis inte en sämre mamma!
Rent spontant får jag väl säga nej, men jag är lite kluven i från jag tror det för många barn blir jobbigt när de börjar i skolan osv då det ofta pratas om mamma & pappa jag önskar att detta var mer accepterat i samhället precis som homosexuella som skaffar barn, hade det varit accepterat hade ingen behövt bli retad eller utstött. Men om man vill inseminera sig tycker jag man iaf kan välja en öppen donator så barnet kan få reda på sitt ursprung när den blir vuxen.
Nej inte en sämre mamma. Men jag är lite kluven i frågan. Jag förstår att man längtar efter barn och jag skulle säkert göra samma sak om jag hamnat i en situation där jag inte träffat någon att skaffa barn med. Men samtidigt tycker jag att det är optimalt att vara en mamma och en pappa där båda är kärleksfulla och engagerade föräldrar. Jag tror, efter vad jag förstått, läst och hört att de flesta barn behöver en fadersfigur att se upp till och jag tror det optimala är om det är pappan. Samtidigt tror jag ju också att det är skillnad på hur barn mår där det finns en biologisk pappa som övergett dem, mot där man redan från början vet att pappan varit en spermadonator.
rent spontant vill jag säga , absolut inte ...och jag hade högst sannolikt gjort exakt samma sak som du då jag förstår mycket väl längtan efter barn men jag tycker nog ändå att det allra bästa är jo engagerade föräldrar..en mamma och en pappa (minst då ) sen om han är biologiskt eller ej eller om vi pratar kärnfamilj eller en regnbågs sådan ...det känns mindre viktigt...
Nej jag tror inte att man är sämre mamma för det. Hur man blir som mamma har ju med sin egen personlighet att göra.. Men jag tror att både mamma och barn behöver ha en fadersfigur med för stöttning i vardagen.
Många som inte har barn förstår inte hur tungt det kan vara ibland med att ha barn, så mamman behöver ha någon som hjälper till att avlasta henne ibland. Sedan behöver barnet någon slags fadersfigur också. Men om den fadersfiguren är en biologisk pappa eller någon annan spelar nog mindre roll.
Det som jag kan tycka är viktigt att tänka på dock är ju att barnet kanske vill träffa sin biologiska pappa när det är större och kommer att ställa många frågor som man får vara beredd att svara på.
Malin J 78: Det du skriver berör mig faktiskt! Vid vilken ålder började du känna så? Tror du att alla reagerar så eller finns det undantag? Min äldsta flicka är 7 år gammal och hon har aldrig sagt att hon saknar en pappa eller vill träffa honom nu. KANSKE i framtiden men inte nu. Kanske kommer det sen? Jag är väldigt öppen för dem om vem han är så att dom ändå ska kunna "lära känna" honom. Inte direkt känna honom då det år omöjligt då dem aldrig träffat honom men att dom ska veta hur det gick tilll och vem han är. Jag tror det kan vara till stor fördel när kompisar eller vuxna undrar.
Nej du är ju inte en sämre mamma för det, men barnet påverkas ju av att bara ha en förälder, naturligtvis. Det finns ganska mycket som talar för att det är en nackdel för barn att växa upp hos ensamstående mamma.
Vittra: Vart går gränsen? Kärnfamilj, regnbågsfamilj, styvfamilj, eller annat?
Röstade nej, men jag är kluven. Tycker inte att det är ok att barnet inte har någon pappa.