Hur hantera extremt trotsig och bråkig 3,5 åring?
Hej.
Jag och min man har problem med att hantera vår 3,5 årings utbrott. Han slåss, bits, skriker, slänger saker och ignorerar det vi säger. T.ex om vi säger att han inte får ta glass, så tar han den ändå. I affären har han till och med öppnat en påse godis och börjat äta, så att vi var tvugna att köpa den. Han är så svårhanterlig och det är inte lätt att "andas ut" och ha tålamod efter en lång arbetsdag då vi alla är trötta. Har ni några grundläggande tips som faktiskt fungerar?
) inget barn som slänger sönder saker, däremot kan de bli hårdhänta och ibland slå och nypas i sin ilska och frustration. Det är inget jag accepterar, men då är det ju orsaken vi som föräldrar måste angripa och ge dem bättre redskap för att hantera motgångar och frustration. Om man sätter dem på time-out på vilket sätt ger man dem redskap för att hantera sin tillvaro framigent då? Vad händer när det inte finns en auktoritet som straffar?
. Och självklart lyder de verkligen inte alltid, men vi har inte heller det som mål. Konsekvensen av att retas blir att vi som föräldrar aldrig låter det passera. Vi tar ett samtal direkt om hur man beter sig mot varandra och hjälper inte det så tar vi den som retas ur situationen. Att avleda i den typen av situation skulle jag aldrig komma på tanken att göra. Däremot så sätter vi honom inte på time-out utan tar honom med oss om vi inte själva kan eller vill vara med dem just då. Han får följa med att tvätta eller laga mat eller vad det nu handlar om. Det gillas inte alltid från deras håll, men det är konsekvensen om man gör illa någon annan för det accepterar vi inte. Konsekvensen av att reta store- eller lillebror blir ett samtal om hur man beter sig och varför och så försöker vi reda ut vad det handlat om från början (det är inte alltid det enbart är en som "kivas"), kan "boven i dramat" ändå inte hantera det så blir konsekvensen att han helt enkelt hindras från att fortsätta sitt beteende gentemot store-/lillebror genom att han inte får vara med store-/lillebror just då. Han isoleras eller ignoreras däremot inte. Det viktiga är ju att hålla vid värderingar man tycker är viktiga och därmed sätta gränser, inte att bestraffa gränsöverträdelser. Vi vill väl ändå att våra barn ska införliva de värderingar vi har i sin egen värdegrund (att man inte gör illa varandra exempelvis) inte bara låta bli att göra sådant vi tycker är orätt för att de är rädda för påföljden eller för att det finns någon auktoritet i närheten som ser och hör och som kan straffa?