Tantrum, psykbryt, sammanbrott, raserianfall, vredesutbrott - de är ju ganska vanliga bland småbarn. Men hur gammalt var ditt barn när tantrums inte längre var en del av er vardag? Har du flera barn så svara för det barn som höll på längst. Och lämna gärna en kommentar om ni använde någon särskild metod eller filosofi för att bemöta barnet och om du tror att det var effektivt.
Aldrig hört ordet tantrum....
Har nog aldrig upplevt det du beskriver heller....Arga barn, visst men det är ju inget konstigt.....
Jag har inte heller hört uttrycket, men visst är det en hel del "sammanbrott" hemma nu när dottern är 6 år. Jag har förstått att det är rätt vanligt i den åldern.
Tantrum är Engelska, betyder utbrott. Temper tantrums brukar man kalla detta hos barn.
Vår dotter hade främst sina utbrott runt 1½ års ålder, då kunde de hålla i sig i uppåt en timme, i värsta fall ännu längre! Oftast var de dock 30-45 min. Men innan hon blev 2 år så hade detta helt upphört (röstade 2 år). När hon hade en utvecklingsperiod kring 2 år och 8-10 månader hade hon totalt 2-3 utbrott i affär och dylikt, det var en jobbig ålder, men detta var så lindrigt i jämförelse med affektutbrotten hon hade vid 1½ år så det går inte ens att jämföra.
Jag tror att känsliga perioder med benägenhet för känsloutbrott återkommer med jämna mellanrum under hela uppväxten, det är ju en naturlig del av deras utveckling att hävda sin rätt och sin vilja. Sedan beror det ju till största del hur föräldrarna själva bemöter barnet. Även tonåringar får ju utbrott, liksom vuxna naturligtvis. Så jag har lite svårt att förstå vad du menar med "slut på".
Kan skriva några ord om hur jag anser att man bör bemöta barn som får känsloutbrott, man bör bekräfta känslan, krama och hålla om ifall barnet vill det och förmedla att det är ok att bli arg. Om det rör sig om något som man sagt nej om så ska man naturligtvis inte ändra detta, men trösta ett hysteriskt barn kan man göra ändå. Behåll lugnet, och om barnet inte vill tröstas eller hållas om kan man ändå sitta intill så att barnet vet att man finns tillgänglig, både fysiskt och emotionellt, och vänta ut utbrottet. Poängen är att de måste få bli arga, det ska inte vara förbjudet att bli arg, eller ledsen, eller frustrerad, eller något annat! Däremot om man bekräftar känslan så kommer de så småningom helt automatiskt lära sig förstå den och lära sig andra sätt att hantera den. Utbrott är som allra vanligast innan barn lär sig prata riktigt, just därför att de då inte kan förmedla ilskan muntligt. När de lär sig prata bör de inte få lika mycket utbrott eftersom de då bör uppmuntras att berätta i ord vad de tycker, vill och känner istället. Det förutsätter naturligtvis att de känner att det finns en vuxen som vill och kan lyssna på dem, lyhördhet och bekräftelse alltså. Viktigast av allt.
Det är ju olika hur barnen är.
Jag hade utbrott från att jag var två och ända upp i tonåren, utan paus. Vår son har inte alls haft utbrott förr, men vid 5.5 kom det en rejäl period, som precis börjar lägga sig.
"Lilla tonåren" brukar man väl kalla perioden, och det handlar väl om utveckling och hormoner?
Vår son får skrika och kasta (mjuka) saker kring sig, så länge han gör det på sitt rum. Han får vara arg när han inte tycker att något är rättvist eller när han tycker att något går fel.
När han fått "skrika av sig" lite, brukar vi kunna prata om det. Men vissa saker går inte att resonera om. Han vill vara bäst på allt, hela tiden (vilket vi jobbar mycket med, förklarar att det viktiga är att ha roligt och att lära sig) och kan bli helt förstörd om han t.ex. inte får alla rätt på ett test eller så.
Tack för svar! Det är fantastiskt vad olika barn kan vara och det kan vara svårt att komma ihåg när man pratar med andra föräldrar - de kan gå igenom helt andra saker än vad vår familj gör.
Ingen av ungarna har nog varit äldre än 3 år. Sedan har de förstås haft utbrott någon gång då och då, men inte dagligen. Värsta utbrotten har kommit runt 2 år. Då har jag mest funnits nära för att trösta vid behov.
Vi har flera utbrott per dag och jag har tre barn, två på fem år och en på två år. Tvååringen leder ligan just nu och har ett par riktiga rejäla härdsmältor varje dag som varar ca 30-45 min varje gång. Den ena femåringen har autism och det blir ungefär ett rejält utbrott per dag kanske. Det skulle bli betydligt mer om vi inte levde autismanpassat. Nu lever vi med få, tydliga regler, förutsägbarhet, möjlighet för barnen att själv få bestämma en del, TBA, visuellt stöd etc. Det har gjort tillvaron betydligt lättare. Förr var det mer kaotiskt, men vi börjar lära oss vad som fungerar. Den normalstörda femåringen får också utbrott ibland, men mer sällan än de andra två och han är också så mycket enklare att kommunicera med.