Ditt barn kallar dig för fula ord i ilska. Din reaktion.

Jag säger som lövet det beror på barnets ålder

Jo det är sant, är ju väldigt stor skillnad på om det kommer från en 3 åring eller en 10 åring.
Tänker väl främst på barn i förskoleålder. Det är väl vanligast att det börjar då. 

Min teori är också att om man inte tillåter fula ord när dem är 3 år så kommer det inte fula grodor när dem är 12 sen. Jag tror inte dem som kallar sin föräldrar för idioter och andra fina ord som tonåringar är dem som blev tillsagda när dem var 3? Men jag kan ju ha fel.
Kan ju bara utgår ifrån mig själv och det jag sett bland kompisar när man växt upp. De som respekterade sina föräldrar och hade respektingivande föräldrar skulle aldrig sagt något dylikt.

Jag tror det beror en hel del på hur de vuxna beter sig mot varandra i hemmet också.

Jag har från allra första början förklarat att det kan vara okej att ta till kraftuttryck när man slår sig eller "om en sak är dum" , men att man bör undvika att svära åt personer eftersom de kan reagera väldigt starkt på det.

Eftersom vi är som vi är, är sonens protester mer formulerade som "nu är det ORÄTTVIST!" "Ni kan inte BESTÄMMA över mig!" "När du säger så BLIR JAG ARG!!! Nu vill jag inte vara med dig!!".

I grannfamiljen där pappan kallar sina söner (8 och 10 år) för idioter, puckon, felnavlade, kärringar osv osv när deras beteende inte passar eller fotbollsträningen inte går bra så är klart den typen av kommentarer mer frekventa.

Det beror på vilka ord han använder.

Om han säger "dumma skitmamma" så tycker han uppenbarligen att jag är en dum skitmamma så då frågar jag honom varför han tycker det. När han gjort det ber jag antingen om ursäkt för att jag varit en "dum skitmamma" eller så förklarar jag varför jag var tvungen att göra som jag gjorde.

Skulle han kalla mig rena skällsord (skulle väl bli aktuellt upp i skolåldern, men jag tvivlar på det) så skulle jag tydliggöra att det är OK att tycka att jag är dum men att jag blir arg och sårad om han använder onödigt fula och taskiga ord. 

Inga allvarliga ord men du är dum, dum är en bajskorv och lite sånt.
Svarar: Må så vara, men jag älskar dig ändå. Han vänder på en femöring och vill kramas på en gång! Mammapower 

Jag ignorerar det antagligen for stunden, och tar upp det senare nar vi inte ar arga langre. Ar han inte speciellt arg nar han sager det sa forklarar jag daremot direkt, pa ett lugnt satt, att det inte ar ok.

Jag håller inte med om din teori. Viktigast är att man själv inte kallar barnet för en massa fula saker.

Hos oss har aldrig barnen blivit tillsagda för att de vräkt ur sig Dummamma, Skitmamma, Dumskalle osv när de varit små. Jag har i stället antingen ignorerat eller bemött skällsorden med snälla ord. Ett Skitmamma besvarar jag med Gullunge, och för varje gång barnet säger något dumt, så hittar jag på ett nytt snällt ord (nu snackar jag alltså barn i förskoleålder).

Ingen av ungarna har ägnat sig åt att svära före tonåren, och att svära åt mig har de inte haft en tanke på ens då. Deras pappa, som svär lite titt och tätt, får däremot lika mycket tillbaka av tonåringarna.

Jag kan inte dra mig till minnes att jag någon gång sagt skitmamma eller dumma mamma till min mamma :O Inte heller till pappa!

Isåfall måste jag ha varit runt tre år gammal och inte minns det. Kan tänka mig att min mor skulle ignorera sådanna saker, alternativt gå iväg och bli sårad så man får dåligt samvete. Pappa skulle nog göra samma, eller säga att så säger man inte.

Jag kallade pappa vid hans namn en gång, då blev han sur och sa med hög bestämd röst att han heter inte Magnus, han heter Pappa.

Jag röstade 3, men det beror nog på att jag har så små barn. En tonåring som skriker fula ord till mig skulle nog kunna få en skarpare reaktion.

Jag tror inte på att ignorera. Barn måste få veta att ord kan göra andra illa och få lära sig att människor kan reagera med att bli ledsna eller arga om de blir kallade fula ord. Sen tror jag också att ett barn som aldrig sett en förälder arg eller ledsen kan börja provocera än värre för att få fram en reaktion. Att ha en Stepford-mamma kan inte vara så kul, i all sin perfekthet...

Jag markerar starkt och argt att det under inga omständigheter är ok att använda fula ord, men barnet får inget "straff"

När de som små skrek "åååh, du är DUM" till mig eller sin pappa, svarade vi oftast bara "Jaha, du tycker att jag är dum, det får du tycka" och ibland "hur tänker du då, jag/vi gjorde eller sa ju så här", eller så sa vi just bara "jaha" och frågade om vi skulle fortsätta äta/klä på oss/gå iväg/göra vad vi nu hade tänkt göra.

 Det funkade alltid väldigt bra.

Idag när de är äldre kan jag inte riktigt se att de kallar oss fula ord. Visst, de blir arga ibland och tycker man är dum, man "fattar ingenting" och är "uråldrig och ovetande" (genuint citat från 15-åringen), men några egentligt fula ord säger de faktiskt inte. Åtminstone inte till mig eller till sina fäder. Men så svär vi inte åt varken dem eller åt varandra heller, så det lär nog av oss.

Vi har väl någon slags "svär för all del, men gör det åt saker och inte åt personer"-tänk och kan kalla bilen för "bilhelvete" utan dåligt samvete, liksom jag kan skrika ""Faaaaan"! när Hammarby vinner över Edsbyn i bandy.
Om nu någon förstår vad jag menar.

Ja,. så är det här också. Tough luck när man får tillbaka i ansiktet det man själv stod och moraliserade om dagen innan.  Usch, nu fick jag ont i magen. 

 

Hm, min spontana reaktion är att det är lite kränkande att svara med gullunge när barnet skriker skitmamma till en. Nån annan som känner så?

Om jag är arg på min man blir jag ju skitprovocerad om han inte tar mig på allvar, jag kan tänka mig att det kan appliceras på barn också.

L är 2,5 år och kallade mig röv härom dagen. Jag betvivlar starkt att hans ens förstår vad det var han sa. Jag svarade bara lugnt att jag älskar honom och att det är okej att vara arg. 

När han blir större och förstår mer så kommer jag helt enkelt förklara att jag blir ledsen om man kallar mig för obefogade saker. Dumma mamma och sådant räknas inte dit eftersom antagligen upplever mig som dum vid det tillfället. 

När dottern som är 3 år säger att jag är dum brukar jag säga att jag inte vill att hon säger så till mig, ganska lugnt. Eller frågar om varför hon tycker att jag är dum. Ofta handlar det om att hon är sur för något, behöver inte ens vara på mig. Ibland är det på mig, t.ex. för att hon inte får glass till frukost. Ibland säger hon efteråt Nej mamma du är näll.

Sonen som är 11 kallar mig aldrig fula saker. Hormonerna börjar väl komma, härom månaden sa han rätt lugnt "Jag känner att jag är arg på dig mamma, men jag vet inte varför"    

Jag tycker definitivt inte att det är ok att bli kallad för "skitmamma" osv. Jag säger definitivt ifrån och tycker att om dom är arga så kan man prata om det utan att kalla varandra för dumma saker. I vår familj slår vi inte varandra och kallar inte varandra för fula saker. Måste säga att vi nog har lyckats med vår inställning för jag kan nog räkna på höger hands fingrar dom gånger som barnen (3, 6 och 8 år) sagt något fult ord till oss vuxna.

det beror på ålder.

Mina barn är inte så stora - 6 och snart 4 år - så det har inte varit några fula ord här ännu. Däremot har båda någon gång sagt "dumma mamma" men jag har då sagt att jag inte är dummare än vanligt utan att det de egentligen menar är "jag är arg på dig" och att det är det de ska uttrycka istället. Då har de liksom kommit av sig. Får se hur länge det funkar

Min son kallar mig för idiot. Det gör mig jätte ledsen.

Vad gör man?

Jag försöker bekräfta känslan bakom orden: "Jag ser att du är jättearg och besviken." Jag måste inte låta mig dras med av ordval. Inte från småbarn och inte ens från tonåringar. (Nu talar vi om den bästa av världar och hur jag vill reagera, inte hur jag faktiskt ibland reagerar.) Diskussioner om att tilltala varandra med respekt och hänsyn sparas lämpligast till ett lugnare tillfälle. Själv svär jag inte så barnen har inte lärt sig några svenska svordomar förrän de var ganska gamla.

Gäller det sedan barn i förskoleåldern så tycker jag dessutom att om de uttrycker sig verbalt så är det enormt steg fram jämfört med att ta till knytnävarna och jag kan tom bli lite stolt över att de utövar den nivån av självkontroll i stundens hetta. Jag glömmer aldrig min äldste sons lille kompis som i tre-årsåldern skrek "Jag vill bita dig i köttet!!!" på lekplatsen istället för att faktiskt bita, som han brukade göra. Superbra, liksom!