"Jag vet vad som är bäst för migg barn!" Eller?

Det här är nog det mest frekvent återkommande argumentet här på Familjeliv. Föräldrar som, i kontakt med andra föräldrar, eller myndigheter, eller forskning, slår bakut med argumentet att "Jag vet minsann bäst själv vad som är bra för mitt barn!"

Jag skulle, med risk för att bli lynchad, vilja säga så här:

Nej. Alla föräldrar vet absolut inte vad som är bäst för deras barn. Flertalet handlar mot bättre vetande eller rent obstinat just för att ingen annan minsann skall tala om för dem hur de skall göra. Det kan handla om matvanor, uppfostran, sömnmönster eller vardagsstruktur.

Få dödar sina ungar med sina dumheter, tack och lov, men är det inte jäkligt dumt att småsabba för sina barn bara för sin egen dumhets skull? Är inte det att prioritera sig själv och sitt eget obstinata ego framför barnets bästa? Varför är det så svårt att förstå att man inte automatiskt blir expert bara för att man får ett barn i famnen?