är jag för hård mot mina barn?

..vi fortsatt skulle det stå. ;)

Han tycker själv det är kul att hjälpa till och jag ser att han blir stolt över sig själv. Tror det är bra för våra barn att ha regler och rutiner i hemmet.

Mina barn är oxå 3 och 6 år det det är en självklarthet för oss att de dukar av själva. Men vi får höra lite och då hur duktiga de är som tackar för maten och dukar av.
Var med på förskolan en dag och se hur mycket de små barnen klarar av att göra där  

I min värld så är du alldelse för sträng, bädda sängen...!!!.... en tre-åring, inte ens mina (för den tiden om man jämförde med mina kompisar) hade de kraven (då arbetade mina båda föräldrar, så mamma var aldrig hemmafru).
Mina föräldrar gav oss arbetsuppgifter i hemmet när vi började på mellanstadiet, då tyckte de att det var lagom.

Allvarligt, jag får väldigt dåliga vibbar av hur dagens unga kvinnor försöker få små perfekta barn som associarer till deras perfekta hem. Jag är lite äldre och får en stark känsla av ju äldre man blir, desto mer avslappnad blir man när det gäller sådant.

Min tonåring kan bädda sin säng, kan använda dammsugaren, kan laga mat och plocka i ordning i köket, vet hur man sätter på en tvättmaskin, det räcker för mig.

MIna barn älskade också att hjälpa till när de var små Sen i 4-årsåldern gick det över...

Jag har varit väldigt lugn med sådant.
Ingen av oss vuxna har ställt sådana krav, varken på sambons äldre barn eller vårt gemensamma. Sambons barn är vuxna och har inga problem med att sköta sina egna hem, utan att varit drillade som småbarn. Vår egen tonåring kan fixa allt som hör ett hem till, utan att varit drillad.
Min målsättning som förälder har varit att ge mitt barn förutsättningar att kunna leva som självständig vuxen, inte att vara gratis hemhjälp åt sina föräldrar.

Bädda sängen, det gör ingen av oss hemma till vardags
Plocka undan, det gör sambon (jag avskyr att småplocka) vid behov och jag trivs inte i ett hem som inte är lite lagom smårörigt.
Plocka från bordet, det gör den som tar hand om allt efteråt, där brukar vi ha en viss uppdelning. Den som lagar maten får paus efter maten.
Jag brukar alltid justera diskmaskinen efter andra har plockat ner i den (händer att jag gör det på jobbet också)
Nu är ingen av oss slarvputtar på det sättet, vårt barn var ingen som drog fram alla sina leksaker så fort det skulle lekas.
Måltiderna var i första hand avsedda att under trevliga former äta mat, men vårt barn var en matstrejkare, men satte vi honom framför TV´n så gick det bra, alltså fick han sitta framför TV´n och äta (han hade fått hänga i knävecken i ett träd om det varit det enda sättet att få honom att äta). Ingen har behövt att sitta kvar, sambon och jag kunde sitta kvar länge, varför skall man tvinga barn att göra det.

Japp, vårt gemensamma och sambons äldre barn har alltis betraktats som artiga och väluppfostrade, har alltid varit ett nöje att ta med dom på olika tillställningar, så nog sjutton har det gått bra.
Nu är de båda äldsta och klarar av att sköta sina hem, utan drillning från 2-års-åldern hemifrån.

Vi kräver aldrig att någon skall ta bort sin tallrik men säger ofta "jag vill gärna att du dukar av din tallrik" ifall de inte gör det självmant. Då gör de det utan problem (är 3,5 och 6,5).

Mina barn är nu 7 år och 9 år men de har alltid fått ta undan sin tallrik (kommer inte ihåg när de började med det dock). Plockat upp utspridda leksaker har också varit eget ansvar för dem.... De har fått ta ansvar för saker som man i deras ålder ska klara av som tex ta bort sin tallrik. Fixar de att göra det när de är på dagis ut problem då fixar de det hemma med.

Nu när de är så stora som de är tar de ansvar för dukningen (kör varannan dag), bäddar sängen. De lägger också in den rena tvätten i sin garderob och smutstvätten i tvättstugan. Store killen fixar frukostdukningen till honom och lillebror på morgonen (eget initiativ). De städar sina rum och håller ordning där...

Tror att det är bra att ge barn ansvar som passar deras nivå. Mina barn har alltid fått ta ansvar och store killen hjälper mer än gärna till hemma...

Nej, jag tycker inte du är sträng. Vår 3-åring hjälper till mycket här hemma, frivilligt naturligtvis. Hon sätter in tallrikar i diskmaskinen, lägger tvätt i tvättmaskinen och hämtar dammsugaren när hon ser damm, katthår eller skräp från veden. Barnarbete!
Inget konstigt alls men man får ju göra om en del saker, ibland med hennes vetskap och ibland utan. Ibland vill hon inte alls och då är det heller ingen som tvingar henne. Tackar för maten gör hon dock alltid, det sitter nog i ryggraden. Just när det gäller tallriken är det nog oftast jag (mamman) som dukar av allt men då gör övriga familjen andra nyttiga saker. 

Nej det tycker jag inte. Min flicka som blir fyra nu plockar undan allt och sköljer av och sätter i diskmaskinen :) hon älskar att hjälpa till. Men jag vet att dagen kommer bär hon inte längre tycker det är kul men tallriken ska hon ändå plocka undan

Om man är hård eller inte tycker jag knappast bestäms av en sådan sak som att man ber barnen att hjälpa till med saker och ting. Min 2,5-åring hämtar posten, klär av sig, städar upp sina leksaker, lagar mat, dukar fram, dukar bort, tömmer diskmaskinen, startar diskmaskinen, startar tvättmaskinen, hänger tvätt, dammsuger, dammtorkar... ibland. När han har lust. Han deltar i familjelivet helt enkelt. Om jag ber honom och han säger nej, så är det inte mer med det. Eller ja, han får ju vänta på att jag och hans pappa är klara innan vi kan leka med honom. Så om du är hård eller inte, det beror i min mening på hur du reagerar om barnen inte gör det du ber dem om?

Det är ett dagisuttryck. Bägge barnen har tagit med det hem. De frågar helt enkelt om de får tacka , sen går de från bordet och tackar för maten. Jag har inte reflekterat så mycket över det eftersom de säger tack för maten när de bär bort sin tallrik. Kändes dumt att införa ytterligare en grej här hemma när barnen redan har en rutin med sig från dagis.

Jag är förvisso kvinna men inte så ung. För mig handlar det inte om att varken barnen eller resultatet ska bli perfekt. Utan att vi är en familj som hjälps åt med det som varje person kan göra utifrån sin egen förmåga. Iofs i det här hemmet är det endast sonen som bäddar sin säng, på eget initiativ. Vi andra bäddar inte våra sängar särskilt ofta faktiskt. Så min fyraåring bäddar alltså sin säng för att han vill. Vi har allt annat än ett perfekt hem, men det är perfekt i våra ögon, där vi alla hjälps åt oavsett kön och ålder med det vi kan och klarar av. Jag förstår inte varför man ska utesluta en familjemedlem från något som resten av familjen gör tillsammans pga ålder.

Jag ser ingen anledning till att jag och barnens pappa ska göra allting, barnen har också de rätt till ansvarsområden som visar att de också är en del av den här familjen.