• Lillafrejasmamma

    Jag ser Ljuset!

    Jag hade en väldigt jobbig graviditet, sammandragningar från vecka 15 som egentligen aldrig togs på alvar av personalen, eller jo dem lyssnade och hjälpte mej alla gånger jag åkte in, men CTG visade inte så mycket och som förstagångsföderska lyssnar man blint på personalen och tänker att de är experterna så de vet bäst, säger de att de inte är något att oroa sig för så är det nog inte det. Jag kämpade på med mina sammandragningar. Sedan hände det som inte fick hända, vattnet gick i vecka 34 + 0, Inlagd på BB i sängläge med allt vad det inebar, 5 dagar senare föddes min lilla dotter, en vistelse på Neo i 11 dagar, känguruvård, solning i två omgångar för gulsoten, ett blåsljud på hjärtat upptäks och övervakas.

    Vi får komma hem och hon utveklar mjölkproteinallergi = mycket skrik och tårar från både henne och mig ( ja man kan nog säga att jag är i ett upplösningstilstånd vid den här tidpunkten, tror att allt är fel på henne och vill nästan be någon från sjukhuset att ta hand om henne, hon är för sjuk och liten för att jag ska våga ta hand om henne) nästan dygnet runt i flera veckor tills vi äntligen kommer på att det är mjölken. Över en dag med mjölkfri kost blir hon en ny bebis.

    Dottern är en riktig kräkbebis, i början kom hela målet upp när hon var klar och skulle rapa, då var det dax igen, som hon inte redan åt ofta, en gång i timmen var nog nästan standard plus dessa dubbelmatningar.

    Sedan börjar problemen kring amningen, hon kommer inte till ro om jag sitter ner bekvämt och ammar henne, så jag går snällt runt och vaggar och ammar henne, får böka en hel del innan hon slutar gråta och skrika av hungern, hon böjer sig som en ostbåge bakåt och hittar inte bröstet.

    Hon är väldigt beroende av närhet, dag som natt ska hon vara i ens famn och gosa. Vagnen fungerade inte alls, blev et enormt stressmoment för mig att lägga ner henne där när jag viste hur det skulle sluta (efter halva vägen var det ohålbart, hon började gallskrika och jag fick gå med henne i famnen och samtidigt putta en tom vagn framför mig. Vi gav upp vagnen och började med sjal och sele istället och nu är promenaderna en fröjd för båda eller alla tre när pappan följer med. Vi går och pratar, visar henne träden och tittar på bilarna som kör förbi osv. 

    Bvc ger mig kritik för att jag inte låter dottern ligga på golvet, får ligga på mage och träna. Vilket hon vist får de stunder hon accepterar det men så långt hinner jag aldrig komma. Hinner aldrig berätta att hon sover på mage, på min mage varje natt och får ligga och leka de få minutrarna åt gången hon vill. Tar kritiken väldigt hårt och det fortsätter med att hon rekomenderar mig att börja med gröt eftersom dottern går upp så bra i vikt (osäker nybliven mamma) vist började jag med gröt vid 4,5 månaders ålder. Ska tilägga att on även rekomenderade mig att plocka bort en amning per dag av samma anledning när dottern var någon månad, vet inte hur hon tänkte sig att det skulle gå till, jag sket fullständigt i detta eftersom jag kände att vill hon ha mat så ska hon få mat när hon vill.

    ja ni hör de har varit en lång och plågsam men endå oerhört härlig resa, jag har fått världens finaste dotter och vi har haft många härliga stunder tilsammans<3

    Igår var första gången jag fick sitta och amma hela dagaen förutom vid ett tilfälle då jag gick några varv i lägenheten för att sedan sätta mig ner utan problem. jag var inte ens trött på kvälskvisten som jag brukar och gick och la mig hyffsat pigg och vaknade ennu piggare. Då kände jag att allt vänder, allt som har varit jobbigt och plågsamt har fått ett slut. Jag har lärt mig oerhört mycket, jag lyssnar och ser vad dottern behöver och jobbar med henne och inte emot henne, dagen hon vill sova själv kommer och fram tills dess får hon gärna använda mig som madrass osv. Framtiden är ljus och den kan bara bli bättre. 

    Det jag ville ha sagt är att ge inte upp, spädbarnstiden är jobbig, man har otroligt mycket hormoner i kroppen som åker berg och dalbana, man får knappt sova och det är tufft att underhålla barn oavsätt om de är lika krävande som mitt eller inte lika krävande. Jag kan i alla fall intyga om att det blir bättre. 

    Berätta gärna era historier och berätta när ni kände att allt vände!
                               

  • Svar på tråden Jag ser Ljuset!
  • ninen90

    Åh, vilken fin liten berättelse. Jag känner igen mig i en del, även om det inte alls har varit lika jobbigt för mig som för dig. Jag gick över tiden, men min son var liten och mådde dåligt så det blev några dagar på neo för oss också. Toknjöt av att vara på förlossningen och BB men längtar INTE tillbaka till neo, fy så stressande det var att vara nyförlöst förstagångsmamma med hormoner och amningsfrossa upp över öronen, en trött liten bebis uppkopplad till maskiner som larmade och tjöt, superduperupptagen personal som var dålig på att ge information och att ta hänsyn till min oro och förvirring... Nej usch, det var så skönt när vi fick åka hem därifrån! Väl hemma började såklart den vanliga karusellen med sömnlöshet, konstant amning nästan dygnet runt, hemorrojder... Sånt som är fullständigt normalt men som jag var helt oförberedd på. Förvånad Första 3-4 veckorna gick jag på toa typ en gång om dagen och var glad om jag hann äta en gång också. Hann INGENTING, bebisen hängde ständigt i tutten och gick inte att lägga ner en minut. Hemmet förföll totalt, det såg ut som ett bombnedslag. Var skitjobbigt att gå ut, bebisen skrek sig hes i vagnen och jag blev så stressad att jag ibland bara satte mig ner på en sten nånstans och ammade tills min man kom hem och kunde gå och hämta oss.

    Nu är min son snart 9 veckor och sakta men säkert har allting vänt. Finns nästan inget som jag tycker är jobbigt längre. Glad Jag kånkar runt på honom, han är med på toa, i tvättstugan, i duschen, när jag diskar... Han hänger på axeln mest hela dagen, ligger sällan ensam på en filt (vill liksom din inte ligga på mage). Jag ammar eller byter aktivitet vid minsta pip. Jag har liksom insett att det inte är nåt konstigt att bära sin bebis hela tiden, herregud de är ju fortfarande pyttesmå!!! Och jag brukar ofta tänka: se hur djuren gör. Till exempel kattmamman, hon gör inte så mycket annat än vilar i sidoläge medan ungarna snuttar. Brukar tänka på mig själv som typ en kattmamma, hihi. :D

  • Lillafrejasmamma

    att du årkade läsa hela min berättelse, såg senare att den blev väldans lång. det där med att sätta sig och bara amma och vänta på att någon ska komma och hämta oss har jag tänkt göra många gånger, tills jag kommer på att det inteär någon ide för dottern vill inte åka bil hihi. Oftast brukar allt lugna ner sig när man själv lugnar ner sig, de där med kattmamma ska jag tänka lite på jag med, Vi har mycket gemensamt låter det som, ser på föräldrarskapet på unggefär samma sätt:)

  • ninen90

    Förresten, min son sover nästan bara på min mage, i famnen eller tätt intill mig i sängen. Tycker inte att det är något konstigt och har inga planer på att försöka ändra på det. Han talar ju själv om var han vill vara. Kan knappt fatta att BVC har synpunkter på hur och var din dotter sover, att du bär henne och hur ofta du matar! Nej, sådana "råd" hade jag definitivt avsagt mig! BVC använder jag till att väga och mäta min bebis, vaccinera och få medicinsk rådgivning, som t.ex. den gången sonen hade ett inflammerat bröst och hans sköterska fixade läkartid åt oss. Men hur man som mamma väljer att ta hand om sin bebis förstår jag inte varför de ska lägga sig i?! Kräks Ett tips: om du får frågor som t.ex. "Hur går det med sömnen?" - svara bara "Det går bra" om du inte är intresserad av deras råd. DU väljer vad ni ska ta upp på BVC, inte de!

    Lita på din inre mammaröst och lycka till! Solig{#emotions_dlg.flower} 

  • Lillafrejasmamma

    Jag har lärt mig att lyssna med ett halvt öra på vad de säger, har en väldigt bra mamma som är barnmorska. Som tidigare jobbat på barnavdelningen och neo. Så får jag ett råd tar jag alltid upp det med mamma. Stackars mamma är aldrig ledig, alltid har jag något jag vill be om råd och hjälp med;)

    Tack för tipset, anser jag att allt är normalt eller okej så behövs ju inte det tas upp. Hon behöver inte veta om allt;)

    Och ja  låt din son sova på dig eller vid din sida, så ser våra nätter åxå ut, den dagen hon är redo för att sova för sig själv kommer och fram tills är det bara att glla läget och mysa på. Min morbrors fru sa något bra " det kommer, jag har då aldrig varit med om en tioåring som sovit på sin mamma, eller i hennes säng" och nä när man blir äldre vill man inte sova så längre så varför inte ta ill vara på tiden då de vill :D      

  • ninen90
    Lillafrejasmamma skrev 2011-11-27 12:05:16 följande:
    att du årkade läsa hela min berättelse, såg senare att den blev väldans lång. det där med att sätta sig och bara amma och vänta på att någon ska komma och hämta oss har jag tänkt göra många gånger, tills jag kommer på att det inteär någon ide för dottern vill inte åka bil hihi. Oftast brukar allt lugna ner sig när man själv lugnar ner sig, de där med kattmamma ska jag tänka lite på jag med, Vi har mycket gemensamt låter det som, ser på föräldrarskapet på unggefär samma sätt:)

    Min vill inte heller åka bil (vi har ingen egen men åker ibland med familj/släktingar). Har många gånger ammat i bilen istället för att ha honom i babyskyddet, känns lite läskigt men vad ska man göra.

    Tror det ligger mycket i det du säger om när man själv lugnar ner sig så går allt lite bättre! Man får tänka på att när barnen föds in i den här världen så går de på rena instinkter. De behöver inte mer än vår tid, närhet och omvårdnad. Klart det blir tokigt när vi sen i vårt moderna samhälle ska trycka ner nyfödingarna i babyskydd, vagn, spjälsäng osv... Haha åh, jag måste bara berätta en annan djurgrej. Min faster tyckte att jag bar och ammade så himla mycket och liknade mig vid en apa hon hade sett på tv, den hade burit sin unge på ryggen och ungen hade haft spenen i munnen som var typ flera decimeter lång hahaha...hon sa att min tutte lär väl också bli uttänjd till flera dm såsom min bebis hänger i den xD Är glad att jag har en sån frispråkig faster, hon fick mig konstigt nog att känna mig mer normal.

    Tycker också vi verkar ha mycket gemensamt, vi är lika gamla också tror jag Glad
  • Lillafrejasmamma

    Hahaha skrattar gott åt aphistorian, De är du och jag som får gå med flera dm långa bröst som alltid sa finnas till hands för våra bebisar. Ja ju mer man tänker på det desto mer normal känner jag mig åxå när jag inser att jag mer tar han om dottern som ett djur, som inte trycker ner henne i en spjälsäng och kör 5 minutersmetoden och tror att hon ska fatta vad hn ska göra.

    Är du född 90 så är vi lika gammla och det känns ennu häftigare att vi är två unga mammor som har en så här naturlig och normal bild av föräldrarskapet   

  • ninen90

    Japp, är född 90! Vad kul. Skrattande Och din dotter är född i april va? När skulle hon ha kommit egentligen? Min fyllde 2 månader igår. Solig

    Nej herregud, tänker aldrig köra 5mm eller något liknande den... Under det första året är mor och barn själsligt väldigt nära varandra, vi har ju nyligen delat kropp liksom, och gör det fortfarande i.o.m. amningen... Det är så det är, och ska vara! 5mm känns som det största jävla sveket man nånsin kan utsätta sin bebis för...

  • Lillafrejasmamma

    :) Ja hon föddes den 15 april skulle komma den 20 maj. Grattis på tvåmånadersdagen i efterskott!

    Ja ett stort jäkla svek är det! Att någon ens kommit på tanken att göra något sådant mot sitt barn och sedan skriva en bok om det och få med sig hur många människor som hällst. Det borde vara olagligt

    Vart bor du för någon stans?     

  • Lillafrejasmamma

    oj därifrån kommer mina föräldrar och släkt, vi har nu flyttat ner till kalmar nästan allihop, har en faster kvar :)

Svar på tråden Jag ser Ljuset!