Särbegåvat barn..Har någon av er det?

Jag ser min dotter i det du beskriver ts. Men hon är nog lugnar. Men jag tycker det låter helt normalt för ett barn i den ålder :).

Jag har en 6 åring dock med diagnos som ligger långt före i väldigt mycket samtidigt som han har problem med andra saker och ligger på yngre nivåer där.

Jag ser dock inte hans diagnos som någon negativ stämpel utan som en hjälp att kunna hjälpa honom att väga upp det som han har svårt för, tex för mycket stimuli, för många människor och impulskontrollen.

Vi stärker och berömmer honom i massor på det han är duktig på och försöker stötta och ge rätt förutsättningar att klara det som är svårt, precis som ditt barn vill han gärna göra ALLT samtidigt när han är borta, med en diagnos kan ha få rätt hjälp med de saker han är svagare på samtidigt som man fortsätter jobba med det han är duktig på, just nu är hans intressen människokroppen, den globala uppvärmningen  och matte.

Furstinna..hej på dig!
Det  är säkert inte nåt annat med ditt barn då. men ja tror att mitt är särbegåvat. jag anser inte att det jag ser hos honom nu o det jag såg hos honom innan han fyllde fyra,vr normalt för ett barn i den åldern.
Men o vara mamma innebär ju att man känner sitt barn bäst eller hur?
Och vissa gånger är det inte alltid så lätt o föklara vad man upplever/känner så att nån förstår.
 

Lilla my..alla är olika.Jag vill inte ha en diagnos på min son eftersom ja känner inte starkt för något mer än särbegåvningen.
MEN jag tycker det låter fantasktiskt skönt för er att ni får det bättre i tillvaron! 

TS. Givetvis känner man sitt barn bäst. Jag har aldrig tänkt på att hon skulle vara mer speciell än andra barn, sen har givetvis andra reagerat på hur hon är men jag som mamma är ju van vid att hon är på detta sätt. Och när jag då läser om ditt barn så tänker jag ännu mer på att hon är som barn är mest. Men jag läste igenom länken och jag får väl erkänna att hon kanske inte är som barn är mest. Men jag tror inte det är så viktigt att placera dessa barn i fack. Och för min för min del sr jag alltid varit nojjig för dessa barn då jag hade fyra kusiner som var riktigt särbegåvade och de hade de väldigt svårt under sin uppväxt och när jag tänker på hur dom va och hur dom hade de så är det inget jag önskar mitt barn.

Precis..
jag har fått den uppfattningen att dessa särbegåvade barn inte har det lätt..därför startade jag tråden som en stöttepelare för oss som känner att våra barn  är åt det hållet ;)
Klart man som mamma känner sitt barn o att det är som ett vanligt barn i ens egna ögon.För hur ska det annars vara tänker man?
men när jag läste länken själv kändes det som att bitarna föll på plats.
Sen är det lite också att det känns bra o veta lite som mamma så man kan stötta så gott det går o vara lite beredd på saker /diskussioner som kan uppstå :)
 

Det är ganska normalt med smarta barn. Det är klart att jag gillar att min femåring är smart! (läser, skriver, intresserar du för nya språk, löser matteproblem i flera steg med fällor (plus, minus, gånger, delat) ritar och målar fantastiskt i jämförelse med jämnåriga, konstruerar, spelar spel, surfar och dansar.Idioter är idioter vare sig de är troende eller gillar hundar. Att låtsas att idiotin är religion är det mest idiotiska av allt.  Ännu mer gillar jag att hon är en social klippa! Hon är lugn och sansad, samarbetar, kompromissar leder och lyssnar in. Hennes bästis har adhd och Aspergers syndrom, och innan det sattes diagnos var bästisen (enligt psykologen mfl) helt enkelt livsfarlig, jag har aldrig oroat mig, min dotter har hanterat vansinnesutbrotten så att vuxna har fått skämmas. Hon har många kompisar, men lite svårt att släppa in nya vuxna, och gillar hon inte en vuxen (min bror tex) så håller hon sig undan. Man måste inte ha "särskilda behov" för att man är begåvad, men har man det förstår jag inte varför förlitar inte vill göra sitt bästa för att möta de behoven. Ja det hänger med i journalen. Har jag förstått fel om jag inbillar mig att journalerna förs för att bara till hjälp och nytta och inte för att vi ska få vår historia kastad på oss som ett hån?

Min äldsta son är lite....ja, jag vet inte vad man ska säga...."annorlunda" kanske. Han är inte alls "stojig" eller "flaxig", tvärtom......rätt försiktig och skulle aldrig få för sig att testa något som på något som han inte är säker att han behärskar....inte motoriskt lagd. Noll bollsinne och taktsinne . Han har inga problem med stojiga miljöer, men hoppar inte med i stojet utan betraktar. Han kan stå mitt i utan att besväras och så studerar han . Är generellt rätt vuxenorienterad. Pratar hellre med någons farmor på lekplatsen än leker med övriga barn. Gillar dock att leka med andra barn, men då ska han känna dem....väl .-). 

Han fyllde 4 år nu i slutet av december och han läser. Han började ljuda strax efter att han fyllt 3 år och läser böcker av typen "lätt att läsa"-serien. Han har även siffer"huvud". Har sedan länge haft koll på siffrorna upp till 100, och räknar lite grand med plus och minus. Rätt bra kläm på klockan, har full koll på datum, årets månader, vårt solsystem och lite annat smått och gott. Använder en hel del engelska ord och uttryck sedan ett par veckor tillbaka (praktikant på förskolan som lärde honom och han sög åt sig som en svamp). Han har alltid varit en pusslare också. Har inga problem med 100-bitars pussel. Börjar dagen med att läsa vädret i tidningen. Undrade i morse vad en ocklusionsfront var . Har nyligen börjat bli väldigt intresserad av kartor. Kan världsdelarna och vill lära sig länder och flaggor.

Han är inte på något vis tidig med allt. Han är t.ex. sen med sitt tal och har lite jobbigt med munmotoriken. Han är inte alls mogen för sin ålder, men han har ett rätt rationellt sätt att se på saker och ting och organiserar och systematiserar. Sinne för former tror jag. Bildminne.

Jag har aldrig tänkt på honom som särbegåvad även om han är rejält tidig med vissa saker - framför allt sin läsning. Jag tror snarare att han har en personlighet och ett intresse som gör att han fokuserar på den typen av information på ett annat sätt än många andra barn i just den åldern. Lillebror (snart 3 år) är inte i närheten av storebrors sätt att hantera bokstäver, siffror etc i samma ålder men jag upplever inte alls att han har en sämre kognitionsförmåga. Han har dock inte samma intresse för det formella. Härmdagen kom storebror rusandes med tidningen i högsta hugg för att visa lillebror att det var den första februari. Han berättade det först - lillebror ointresserad - körde sedan upp tidningen framför näsan på honom och pekade och studsade "Titta, det är första februari idag!" Lillebror kunde inte vara mindre intresserad. Det spelar liksom ingen roll för honom om det är 22 januari eller 1 februari eller 3 mars för den delen . "Who cares?" liksom  .

 

    

Hm. Mobilen bråkar. Biten om religion vet jag inte hur den hamnade i mitt inlägg. Jag står fast vi det men set hörde inte hemma här. Ber om ursäkt för det!

Det var jag som startade tråden "Min treåring läser" som det länkas till ovan. Min dotter kan säga märkliga saker ibland som jag bara inte begriper varifrån hon har fått det eller hur en 3,5 åring över huvud taget tänker i sådana banor.

Hon har till exempel  varit mycket tidig språkligt och från första början varit extremt noga med att orden ska uttalas RÄTT. Jag tror att det andra ordet hon sa efter "mamma" var "konkurs" (pappas jobb hade dessvärre gått i konkurs och vi vuxna pratade om det). Då fick vi ju förstås försöka förklara vad det var, när hon nu gick omkring och upprepade det. Ett av de andra första orden var "balkong" och "paraply". Då brukade hon gå omkring och öva för sig själv hur det skulle uttalas: bal-kong. Pa-ra-ply. Hon brukar också rätta oss om vi säger fel eller om vi pratar "barnspråk". Kallar vi veterinären "djurdoktorn" säger hon strängt "Det heter veterinär mamma!" I närheten av oss har vi ett hunddagis. En dag pratade hon och pappa om det och han sa "hunndagis" sådär som man gör. Då sa hon "Det heter hunD-Dagis pappa!" Hon heter Fannie med i och blir väldigt irriterad när man säger Fanny, vilket jag ibland gör eftersom det ligger lättare på tungan. "Jag hetter faktiskt Fanniiiiiiiiii!" får man höra då .

Idag hade hon och pappa diskuterat luftballonger och hur de fungerar. Hon säger då att hon skulle tycka det var läskigt att åka luftballong. Varför? undrar pappa, och får till svar "För då har man ingen KONTROLL!" Vi har mig veterligt aldrig ens använt eller förklarat ordet för henne, och jag begriper inte hur hon kan uttrycka sig så eller vara medveten om en sån sak.

Hon har en barndator som är finsk/svensk, bara för att den är tillverkad i finland, och hon har själv kommit på att man kan sätta på den finska versionen och på det sättet lära sig vad ord, saker och siffror heter på finska. Härom dagen hade hon en jämnårig kompis på 3,5 år som var hemma och lekte, så hör vi hur hon frågar från rummet:
- Victor, ska vi sätta på min dator och lära oss finska?
STORT frågetecken till svar .   

Min son fyllde 4 år i går. Han har gillat siffror och bokstäver sedan han var 1 1/2 år ungefär. Då kunde jag be honom att ge mig klossen med en femma på tex (han hade duplo med 1-10 på) och han tog rätt alltid rätt kloss. Han började prata innan två års ålder (men inte mycket innan) och har sedan dess varit tidig i talet, han lärde sig jättefort.

Han lärde sig hela alfabetet väldigt fort, kunde det som ett rinnande vatten vid 2 1/2 och läste ut bokstäver på allt han kom åt. Han läste ut sitt första ord, samt skrev sitt första ord innan han fyllde 3. Han kan rabbla alfabetet baklänges också. Nu för tiden ljudar han ut bokstäver och sätter ihop dem till ord ibland men han är mycket envis. Räkna gör han på fingrarna men han har också ett sifferöga så att säga. Om jag tex lägger upp sju saker och frågar honom hur mycket det är, så behöver han inte räkna dem (alltså peka och säga varje siffra) utan han tittar till och säger sju stycken och det har han gjort i ca ett år.

Han gillar färger och former, kan identifiera romber och liknande.

Men han har också sidor där han inte är så stark.

Han är lätt osocial, gillar att sitta och pilla med sina bokstäver och siffror. Om man ber honom rita något så vill han inte, bara ord, bokstäver eller siffror.

Barn är olika och har oftast sina styrkor och svagheter. :)

Men jösses! Det är ju min äldsta du beskriver.......nästan på pricken. Nästan lite läskigt . Och jämnåriga är de också. Min fyllde 4 vid jul.

Oj, vad kul. Det kanske är en fas då. :)

Vi var på BVC för 4 års kollen i torsdags. Alla sakerna han gjorde var helt ok (långt före alla andra på det mesta) men an ville inte göra hörselkollen, gå balansgång eller göra hela syntestet. Vi blev, efter att vi bad om det remiterade till BUP, för att få en oberoende koll av honom. Mest så att vi ska få ideér om hur han kan motiveras. Sedan har han en oroande egenhet, han "känner" ingen smärta. Eller mycket mindre än andra. Nu i vinter slickade han på balkonräcket, fastnade med tungan och drog loss tungan. Allt utan att säga ett ljud. Sedan så gjorde han om det, sammanlagt fyra gånger. Då blir man ju lite orolig.

Någon annan som har det så?

Du beskriver nästan vår åldsta!
 
Han gör enligt sig själv inte illa sig. Han har tidigare inte velat bli tröstad, vägrade gå till nån personal om han slog sig på fsk med motiveringen att han bara kan trösta sig själv. Det senaste halvåret (han är 6 år nu) har han dock dels kunnat komma om han får ont och dels börjat beskriva vad som händer i honom när han slår sig eller blir väldigt arg eller ledsen. Han har berättat, både hemma och i skolan att han har en stor fläkt i huvudet som blåser bort alla tankar så att det bara kan komma fram några på sidan. Han är en person som totalt går upp i det han gör, stänger ute ljud och andra intryck emellanåt när det blir för mycket och jag tror att de här sakerna hänger ihop.

När han gjorde sin 4-årskontroll fungerade inte hörseltestet (för mycket spännande knappar) och efter att jag berättat om vissa sociala problem, tvångstankar, diskussioner med fsk som berättat att de inte kunde behandla honom som de andra barnen remitterades vi till barnhälsan. Där gjorde en barnpsykolog tester vid tre tillfällen och hon var även på fsk och observerade. 

Psykologen kom fram till att inte remittera vidare till BUP för utredning om eventuell diagnos (misstanken låt mot högfungerande autism/asperger). Det konstaterades att han låg på en generellt hög nivå kunskapsmässigt, vissa saker ca 2,5 år före sin ålder, att han låg efter motoriskt, blev synbart utmattad av verbal kommunikation, att han hade svårt med för mycket intryck m.m.

I utlåtandet fanns tips inför skolstarten som varit värdefulla för pedagogerna. De tipsen hade vi också kunnat komma med men det ger nog en annnan tyngd när en barnpsykolog ligger bakom och det kan också vara svårt att som förälder står på sig och kräva särbehandling. Vi föräldrar blev stärkta och bekräftade i hur vi tänker/gör med honom och det var skönt att höra att en barns hjärna utvecklas ständigt och att han med andra föräldrar kanske hade fått en diagnos.     

Över lag är allt mycket lättare idag än för ett par år sedan men det märks ju fortfarande att han är speciell. Grannen beskrev honom som en liten, liten professor Min syster snavade över begreppet särbegåvad för bara nån månad sedan och sa till mig att det var som att läsa om vår äldsta. Det var helt nytt för mig men visst känns särbegåvad som den "diagnos" som bäst beskriver vår 6-åring. Jag märker dock att det är svårare att prata om särbegåvning än om någon diagnos inom autismspektrat. Särbegåvning verkar mer laddat, kanske för att det för tankarna till elittänkande och provocerar en del att tolka det som att man försöker tala om att man har ett barn som är smartare än någon annnans.

Du har helt rätt i att det är tabu att prata om särbegåvning. Jag tror inte att det är fel att på något sätt få stöd om man har barn som lär sig saker "för snabbt". Jag är inte själv särbegåvad men har lärt mig saker snabbare än andra. Och det har gällt alltifrån idrott till samtliga skolämnen (utom musik där jag av mina vänner fått utlåtandet att de hellre lyssnar på en ylande hund än mig som sjunger). 

Jag kan ju konstatera från min egen skolgång att efter att ha längtat efter att få börja skolan så var jag rejält skoltrött redan i andra klass. Det var först de sista åren på universitetet som jag äntligen började tycka det var kul igen. Jag blev helt enkelt så sjukt uttråkad av att sitta och göra saker jag redan kunde hela tiden. Under tonåren var jag riktigt bråkig och förstörde för alla andra (vilket jag inte riktigt förstod för jag fattade helt enkelt inte att andra behövde mer tid). Mer än en person har misstänkt att jag haft ADHD men jag har bara varit uttråkad.

Hade mina lärare haft mer kunskap om att stimulera barn som låg långt fram så tror jag att min skolgång hade sett helt annorlunda ut. Som jämförelse så när jag simmade och vi skulle simma 200 m så fick jag simma 250 m och en annan i gruppen fick simma 300 m för att vi inte skulle behöva vänta in de andra. Men i skolans värld fungerade det inte så, där fick man vänta. Det fanns några extraböcker som jag gjorde klart till tvåan (och det var då jag blev less) och sedan så ritade jag 50% av min skolgång tills jag började högstadiet då jag istället började ägna extratiden åt bråk och skolk. 

Att bara säga "who cares" kan i vissa fall fungera alldeles utmärkt då det finns personer som klarar av att tycka det är roligt med skolan trots att nivån är för låg för dom. Men i alla andra fall så bör man hålla ögonen öppna för att se om barnet verkligen får den stimulans i skolan som den behöver. Stimulans hemma efter skoltid är inte tillräckligt och kan göra att skolan känns ännu mer meningslös "varför gå till skolan när jag kan lära mig samma sak på 5 minuter på egen hand?" så brukade i alla fall jag tänka. 

Min dotter är väldigt lik mig och jag kommer definitivt att hålla ögonen öppna för att få hennes skolgång att bli roligare än min. Jag blir stolt över henne när hon är så duktig som hon är (enligt min mamma så har hon varit snabbare än mig på allt) men jag blir samtidigt orolig att hon precis som mig ska hamna i en situation där hon inte har glädje av att lära sig saker snabbt förrän hon är över 20. 

Jag trodde att min son var särbegåvad. Han var precis som din son TS.

Idag är han 9 år och ligger före sina jämnåriga i skolan, har extremt lätt för sig i skolan i alla ämnen. Helt enorm på att skriva och läsa och läsförståelsen. Han ligger på en vuxens nivå. När han var 4 upptäckte vi att han både kunde läsa och skriva. Dagis hävdade att det hade han kunnat rätt länge, men vi hade inte märkt det.

MEN han har även en hel del svårigheter i det sociala, han har diagnoserna ADHD och autism.