Förstörda saker efter besök av barnfamilj

Golvet och en julprydnad är väl materiella ting. Hennes syster kanske inte visste vad hon skulle säga i denna situationen och deras ekonomi kanske inte klarar av att ersätta skadan. Ett helt nytt golv, knappast. Isf ersätta de skadade plankorna men de får minsann göra jobbet själva. Att bryta upp ett golv och lägga i för bara några enstaka nya plankor bara för ett eller två jack är en alldeles för kostsam procedur. Isf får man hoppas att det är en äkta parkett med klickfunktion. Eller ett klinkersgolv.

Är man så rädd om sina materiella ting ska man inte ta hem folk. För man vet aldrig.
Hur folk värderar andras saker.

Och ja jag har lärt mig den hårda skolan att materiella ting är ingenting gentemot ett liv!

Lite off topic nu: Men om juldekorationen är så tung att den gör stora hack i parketten... Vad hade kunnat hända med tvååringens fot om den hamnat på den? Hemma hos mig tar vi undan stora/små tunga grejer som små barn kan skada sig på. Samt annat som vi är extra rädda om.
 Oavsett om det gäller våra egna barn eller andras!

Sen har det inte med barnuppfostran att göra om barnen rör saker. Jag har en grabb som farit fram som ett vilddjur så snart han lärde sig att ta sig fram för egen maskin. Hur jag än gjorde så rörde å tog pojken ALLT han nådde. Även om jag var honom i hasorna... Han va snabbare än många vuxna :/ Och med honom handlade det om ett ögonblicks verk.

Ok, låter som det finns lite olika läger. En del som tycker att det är gästens ansvar att se till att ingenting skadas, eller iallafall minimera riskerna för det. Sen verkar det finnas en grupp som tycker att som värd får man acceptera att saker skadas om man tar hem gäster. Man ska plocka bort allt som man är rädd om och också hela tiden hålla egen koll på barnen.

Jag tycker att det är svårt. VI hade försökt ta bort de sakerna som vi såg som potentiella risker och även frågat föräldrarna om det var något mer som vi borde ta bort eller göra?

Men det som jag tycker är svårast är att agera mot föräldrarna. I detta fallet var barnen själva i vardagsrummet och vi i köket. Jag ville inte att barnen skulle vara ensamma och sa vid flera tillfällen att vi borde flytta in till vardagsrummet. Men min syster och hennes man sa upprepade gånger att de klarar att leka själva, det är bättre vi stannar här. Det är i det läget svårt att säga - NEJ jag vill att vi är där era barn är för vi litar inte på dem och är rädda om våra saker. Hade kanske varit lättare med någon som jag stod närmare, men nu är redan min relation till min syster lite speciell så det gjorde det ännu svårare. Jag visste att om jag sagt det så hade hela stämningen förstörts och min syster hade blivit sur. Med andra ord inte lätt att veta hur man då ska hantera.

Efter att olyckan skett och jag gick iväg eftersom jag blev ledsen så kom min syster och frågade om jag verkligen blev så ledsen för julspelet och jag förklarade att det betydde väldigt mycket för mig och att jag tagit det ändå från USA. Detta hade jag även sagt tidigare under kvällen så det visste hon. Hon svarade då med att säga att ja det är ju tråkigt, men det är ju sådant som händer med barn. Ja vad skulle jag svara på det. Hon sa sedan att vi får försöka fixa ett nytt och jag svarade att det får vi försöka. Som sagt svårt eftersom jag själv tagit hem det från USA. Sen pratade vi inte mer om det och hon drog sig tillbaka och nattade sina barn. När de sedan kom ut efter det var de dämpade och verkade sura. De kommenterade inte parketten. Dagen efter så pratade de inte heller om det utan det var först när vi skildes åt och hon sa hej då som hon på väg mot bilen också sa, ni kan ju skicka kontonumret för julspelet så sätter jag in det. Jag svarade att det svåra är nog att få tag i ett.

Självklart känns det trist att julspelet gått sönder, men det som känns ännu tråkigare är min systers reaktion.

AnnSofie82: Ja jag håller med. Hade jag vetat att det var en risk för deras barn hade jag självklart tagit undan det. Nu har jag ännu inte barn så därför är det inte alltid lätt att veta och jag hade ju frågat föräldrarna flera gånger om jag borde ta bort det.

Fattar inte ritkigt varför ni lät barnen leka i ett annat rum utan föräldrarna om ni är så rädda om huset? det finns en viss risk att barn råkar ha sönder saker. Men det är ju inte mycket att göra som det är nu. Såvida det inte är nåt som dom kan ersätta så får ni väl försöka se till att detta inte händer igen. Antingen går ni bort till dom och fikar i fortsättnignen, eller så får ni prata med dom innan dom kommer till er, oavsett hur jobbigt det är.

Jag värderar självklart relationer väldigt högt, men jag ser även vikten av att vara rädd om matriella saker. Jag har inte särskilt mycket saker, men de sakerna jag har är jag rädd. Det innebär inte att jag inte använder sakerna, men jag är inte vårdslös med dem. I mitt hem har jag saker som jag tycker om och som betyder mycket för mig. Det kan vara någon ärvd lampa från en bortgången kär släkting eller en fin present som jag fått i ett särskilt sammanhang. Jag kanske är larvig, men för mig är de sakerna viktiga. Inte för deras materiella värde utan för minnen och känslor som jag har kopplade till dem. Jag blir t.ex. glad varje gång jag tänder lampan som jag fick av min man dagen vi fick reda på att vår bäbis i magen levde (efter ett par jobbiga tidigare besked). Självklart vill jag inte att den ska slängas i marken. Jag ser hellre att man har saker som man tycker än att man har slit och släng-saker som man sedan bara köper nya när de gått sönder. 

Det är klart att det händer olyckor och saker går sönder och det är ok. Men jag vill inte att sakerna ska hanteras våldsamt. En gitarr spelar man på inte slår med...

mia83: Jag försökte i tidigare inlägg förklara att jag inte tyckte det var lätt att kräva att få vara i det rum som barnen lekte med. Jag försökte säga det flera gånger, men blev avvisad av min syster och hennes man flera gånger. Kändes då väldigt svårt att ytterligare insistera. Nu kommer det självklart aldrig hända igen, men det är svårt att säga nej, när föräldrarna säger att det är ok.

Mia83: Det svårt att bara ha dem på en fika eller så för att de bor långt borta. När de kommer på besök behöver de bo över. Annars hade det varit en bra idé.

Men TS är det du eller din syster som bestämmer i ditt hem?
Vill du sitta i vardagsrummet så sitter ni väl där det bestämmer väl inte hon. Det är väl bara att resa på sig, ta med fikat och förflytta sig. Men jag kan förstå din syster för om ni flyttat ut fikat dit kanske ungarna kladdat ner i ert nya fina vardagsrum och därför ville hon kanske att ni skulle sitta i köket. Vad vet jag, skadan är redan sked, din syster har erbjudit sig att ersätta med pengar för juldekorationen.

Se jacken i parketten som ett minne från dina syskonbarn. Skulle de ha oturen att dö kommer du vara otroligt tacksam för dessa jack.

Jag kan verkligen förstå att du blev ledsen. Visst, saker är saker. Men de kan verkligen ha ett högt och kärt värde. Jag är nu själv i den sittuationen att jag har en mycket vild liten son. Här hemma är det anpassat till honom och har han sönder något, så tänker jag att det ändå är något materiellt. Vissa saker står ju självklart inte framme. Jag tycker att det är jätte jobbigt att gå bort. Vi gör faktiskt inte det så sperciellt ofta just pga att sonen är så vild. Jag skulle dock inte låta honom leka obevakat. Men skulle något vackert och spännande stå framme, då skulle nog olyckan bli ett faktum. Vackra ömtåliga saker går inte bra i hop med barn. Det vet jag nu, men jag hade inte riktigt koll på det innan jag fick barn. Det måste ju handla om en kommunikation mellan de vuxna. 

I övrigt så förstår jag att det känns jätte tokigt med hur det blev med din syster. Det finns säkert ett bagage som ni båda bär på. Hur som, så om du känner att detta tynger dig så bör du ändå tala med din syster.

Barn är unika. Vissa är små violer andra är små orkaner. De flesta är både och.   

Men varför vill du ha en relation med någon som är på det viset? Hon traskar rakt över dig.

Hon borde självklart stå för det, hennes barn slog sönder saker.