Lever i ett olyckligt förhållande!
Jag träffade min nuvarande sambo när jag var 16 år. Jag hade inte hunnit göra de saker som många ungdomar vill göra. Till exempel gå på fester, resa utomlands med några vänner, ha fritidsintressen osv. När jag träffade killen, som är tre år äldre, blev det bråk varje gång jag sa att jag ville umgås med mina vänner. Jag prioriterade bort MITT liv och MINA behov bara för att han skulle bli nöjd. Idag är jag 26 år, vi har en treåring och en ettåring. Jag flyttade 8 mil från min hemort för att följa med honom. Tappade kontakten med mina vänner och kom ifrån alla anhöriga. Jag har varit ute med vänner TRE gånger sen vi blev tillsammans, alltså snart tio år sedan. De gånger jag har gått ut har han blivit sjukt förbannad. De gånger jag har sagt att jag velat umgås med mina vänner har han sagt att om jag vill göra sådana saker vet han inte om han vill vara tillsammans med mig. Så jag har alltså stannat hemma, suttit som på en pedestal och väntat på att han ska komma hem från jobbet, han har sin träning och sitter vid datorn i stort sätt jämt. Han är duktig på att trycka ner mig, får mig att få dåligt samvete och känna mig som en dålig mamma. Bara för att jag vill uppfylla mina behov. Han säger att jag väljer bort honom och barnen. När han har rest bort en hel vecka med jobbet och jag säger att jag då vill passa på att hälsa på min familj i hemstaden, ja då har han blivit sur för det. Han tycker att jag ska sitta hemma, men jag är ingen maskot. Nu har det gått så långt att jag verkligen inte vill leva i detta förhållandet längre, jag har fått nog. Jag älskar honom som pappa till mina barn, men inget mer. Ingen förälskelse eller pirr när jag ser honom. Han kallar mig för fula saker, inför barnen. Jag har gått med illamående och en stor klump i magen, i en vecka nu, pga ångest. Snart är det jul och nyår, det vill jag inte förstöra för barnen. Men när jag efter det MÅSTE berätta för honom hur jag känner... alltså jag fasar för den dagen. Hur ska jag våga berätta att jag inte älskar honom längre och vill gå vidare med mitt liv ensam? Han älskar ju mig säger hahan kommer bli såå ledsen. Samtidigt kan jag inte stanna kvar pga det. Jag måste tänka på mig själv och hur jag mår. Är jag inte en lycklig mamma, ja hur ska då barnen vara lyckliga.