Hur ska man leva i en relation man inte orkar leva i?

Men herregud. Funkar ju inte att leva så. Skulle säga att jag inte kan leva hans lyxliv och bo hemma hos mina föräldrar med sonen. Skulle aldrig orka jobba ihjäl mig för att ha råd att renovera radhus och dela lika på allt om han har så mycket mer pengar. Han får väl sänka sig till din ekonomiska nivå om ni ska leva ihop? Kan ju inte vara meningen att man ska leva ihop och ena måste ruinera sig för att kunna betala hälften av räkningarna för att man ska leva på den rikas nivå.

Ne du har rätt, men han har nu sagt att han ska LÅSA sina förbannade pengar och bara leva på försäkringskassans pengar så att vi är på "samma" Nivå!!! Förra veckan frågade han mig- har DU råd att åka utomlands i februari?
VAFAN är det??? Är det jag som är helt efterbliven eller när man är en familj så borde man väl backa upp varandra och hjälpa till?? Och att man delar på saker och hjälper till om den andra har det kämpigare än den andra? Eller hur funkar familjer? Jag har ju precis bara börjat mitt liv med min familj men min mamma och pappa har alltid ställt upp för varandra och sett till att båda har det bra. Min kille köper alltid det bästa.. han säger alltid att billiga saker går bara sönder lika bra att köpa det dyraste för de håller... Vi skulle köpa Tv, jag hade tänkt mig nåt i 10.000kr klassen, medans han ville ha nåt för 35... Och när jag säger att jag har inte råd så säger han bara spara så kanske du har!! HUR SKA MAN KUNNA SPARA när man har så mycket utgifter och för lite inkomster och en snål kille som knappt köper blöjor till sin egen son!!!!

Jag är jätte splittrad om vad jag ska göra! Ska jag stanna kvar i ett fint hus med en kille som jag inte kan leva upp till ekonomiskt och känna en ständig stress att jag inte duger till för att jag inte har råd varje gång vi ska köpa nåt eller ska jag flytta till egen lägenhet och försöka så gott jag kan på egen hand.

Min kille säger att jag kommer få skit för att jag gjorde slut med honom när min son blir äldre och frågar varför jag gjorde slut med hans pappa, jag klandrar ju inte min mamma för att det tog slut så varför skulle han klandra mig?

 

Det här med pengar är kännsligt ämne har jag fått lära mig.

I min enfald trodde jag att det fungerade som jag alltid har gjort i ett förhållande.

Nämligen delat på allt! Oftast har jag pengarna. Har aldrig satt min partner i en situation där hon känner att hon  är "fattigare" än mig.  När hon pluggat med 0 i inkomst så levde vi på mina pengar.
Jag tänkte inte ens i dom banorna. Köpte aldrig nått dyrt utan att fråga henne, även om det var "mina" pengar.

Man lever ihop, älskar varandra, stöttar varandra.Hon är mor till mitt barn, en förbannat bra mor.

Nu när man blivit äldre så har man lärt sig att det finns par som HELT har separerat sina ekonomier.
JAG hade inte klarat av detta. 
En vän till mig låter inte ens hans tjej ta hans bil!

 

Jag vet, pengar har blivit ett mycket känsligt ämne att tala om. Just nu studerar jag för att ta mig ur Hotell och restaurang träsket och för att jag ska kunna ge mitt barn en bra uppväxt med en mamma som är hemma mycket! Min son är 10 månader och ska börja på dagis i Mars! Jag behöver ny vagn då han har vuxit ur sin gamla och nya kläder, han växer ju så det knakar :) men min kille vägrar köpa saker då jag inte gett honom halva barnbidraget. Jag började sätta in hela barnbidraget på hans sparkonto redan när han var en månad men nu vill min sambo ha halva så att han kan köpa kläder åt honom!?
Han har ju så pass mycket pengar att för honom skulle 600 inte spela någon roll men ändå envisas han om att han har rätt till halva! Visst kan han få dom men jag tycker bara att det är så fånigt att jag ska behöva ge honom pengar för att han ska köpa ett par Adidas skor när han inte ens kan gå!!
Jag tycker att när man är en familj så spelar pengar ingen roll och har den ena mer än den andra ja då delar man med sig om den andra inte har!!   

  

Hur lever man i en relation man inte orkar leva i? Svar: Det gor man inte. Det kan man inte. Man ser til att det blir forandringar. Av det ena eller andra slaget. Forst kan man prova med att forsoka fa den man lever med att inse vilka forandringar som maste ske i relationen for att man ska kunna fortsatta leva i relationen, och tillsammans se till att de forandringarna faktist sker. Om det misslyckas, kan man sjalv forsoka justera sig pa ett satt som kan gora att man orkar ett tag till. Sen nar det inte gar langre, lamnar man och hittar ett annat satt att leva som man orkar med. Ingen latt situation, men tyvarr verkar det ju inte som din sambo bryr sig sarskilt mycket om ert barn. Har du tur vill han inte ha varannan vecka. Antingen satsar ni bada pa att bli en familj, eller sa borjar ni bo som skiljda familjer vilket ni ju redan verkar vara under samma tak. Tala om for honom hur du ser situationen, och se vad hans svar blir. Han kanske hellre ger up en del ekonomiska hallpunkter an att mista sin hushallerska. Sen kan du ta ytterligare beslut eftersom hur det utvecklar sig.

Ni verkar mer driva ett företag än en familj.
Jag personligen tycker ert förhållande är sjukt, hårda or jag vet men det är min åsikt.
Naturligtvis ska man dela.
Vi gjorde typ som så att pengarna fanns tillgängliga, pengarna användes. Men inget tal om varifrån dom kom.

Pengarna gick ju till familjen, det är väl knappast så att du har spelskulder?, eller hur?

Vad hade hänt om du haft 0 kr i inkomst?

Begär han dig i konkurs och skillsmässa pga pengabrist?

Nej jag har inga skulder alls, inga krediter för den delen heller!
Jag vet ju inte hur andra familjer har det så jag vet ju inte hur andra gör ekonomiskt! Men min sambo säger att vi ska dela allt lika. Visst kan jag hålla med om att det ska vara rättvisa men då ska det väl vara det när det kommer till städning också?
Det är nog många som tänker som du Mo, men tydligen inte min sambo och hans vänner för där  delar båda parterna på lika mycket i den gemensamma kassan!

Min Sambos X var arbetslös och låg på soffan i ett år och väntade på att få ett modelljobb, men tydligen fick hon inget!! Och för henne kunde han betala både hemma, på krogen, kläder och hennes avgifter men till hans egen familj är han Joakim Von Anka! Och
För 6 månader sedan var jag tvungen att skriva ett samboavtal där det stod att jag inte hade rätt till hans ägodelar! Hur kul är det att få ett sådant papper i ansiktet när man fött hans barn? 
 

Menar du att han betalade för henne fast han har familj med dig och du knappt klarar dig? Och att han försöker få till det att en skilsmässa vore enbart ditt fel och att ert barn kommer att klandra dig enbart, det tror jag inte. Särskilt inte om han inte ens vill betala mat och blöjor för sitt barn ens en gång.

Undrar om han älskar dig öht när han håller på så och säger att DU ska spara ihop till halva er gemensamma tv för 36 000 när det är han som vill ha en dyr och du en billig.

Jag är inte den som säger "lämna" ofta, men jag förstår verkligen inte denna situation. Vill han inte förklara sig eller ändra sig så skulle jag aldrig stå ut.

Hur vi andra har det? Vi har något separat ekonomi men betalar för varandra hela tiden. Han tjänar mer och betalade för mina CSN-räkningar bara för att jämna ut lite. Nu när jag är mammaledig och har ännu mindre så står han för det mesta till barnet som är dyrt då vår inkomst nu skiljer sig över 10 000 per månad.

Vi har varsitt konto och inte tillgång till varandras, men vi betalar varandras räkningar emellanåt, handlar åt varandra och ihop mm. Händer t o m att han betalat för mina hundar när de kostat trots att de är enbart mina egentligen. Bara för att jag inte hade lika mycket pengar då.

OM det är så att ni ska fortsätta att leva tillsammans, trots att din snåla kille inte vill ha gemensam ekonomi med dig (vilket känns helknasigt), så kanske ni kan hitta en kompromiss?

Till exempel att summera era respektive inkomster och sedan se hur fördelningen är (text han tjänar 70% och du 30%). Summera sen era gemensamma utgifter och fördela dem på samma sätt, dvs han betalar 70% av räkningarna och du 30%. 
"Lika ska vara lika", eller hur var det han uttryckte sig?
Vill han sedan köpa en svindyr TV så får han göra det med de pengar han får över efter att räkningarna är betalda. 

 

Låter helt fruktansvärt! Hade jag vart du hade jag nog gått min väg och komma överrens med honom hur ni ska schemalägga barnets vistelse. Tror att jag hade känt att det är för allas bästa. Lyckliga föräldrar=lyckligt barn

Vet du, jag tycker det låter som han är omogen och inte bryr sig så mycket om dig.

Det är inte din uppgift att betala för hans lyxliv. Han vill att du skall betala hälften av alla räkningar, han vill ha hela barnbidraget - TROTS att han har pengar. Dessutom skall DU betala hans lyxtv etc.

Säg NEJ! Vägra att ge honom barnbidraget (det behöver han inte).
 Du måste ta ansvar för ditt liv och för ditt barn. Har du ett socialt kontaktnät som kan stötta dig? Familj, syskon, vänner?

Skulle jag var du så skulle jag separera, sälj radhuset och köp en mindre bostadsrätt. Men visst, jag förstår om det finns omständigheter som gör att du inte vill separera, men då måste du sätta ner foten och säga att du inte accepterar hans snålhet och kontrollbehov.

När barn är så små som ditt barn brukar man anse att barnet är för litet för växelvis boende - först efter 3 års ålder brukar man anse att barn kan sova hos den andra föräldern, men i mkt små doser (1 natt/vecka - eg brukar man säga att så många år som barnet är, så många nätter kan barnet sova hos den andra föräldern). Men din sambo verkar inte vara så intresserad av att vara pappa med allt vad det innebär. Naturligtvis har ditt barn rätt till båda sina föräldrar, men det kan lösas på en mängd olika sätt.

  Ta kontakt med din kommun, de har rådgivare angående detta, läs info på din kommuns hemsida, fråga via BVC om de kan hjälpa dig med vart du skall vända dig. Det kan nog vara skönt att gå och prata med någon och få stöd i dina tankar - både bvc och kommunen brukar ha en sådan stödperson (samtalsterapeut). Du kan förmodligen få underhåll (ca 1.700 kr/mån) och vägrar han att betala så betalar försäkringskassan det (tror det är försäkringskassan) - jag kan ha fel ang vissa av sakerna ovan ang rättigheter och skyldigheter - men kontakta din kommun så att du får veta vad du kan få hjälp med. Bostadsbidrag etc.

Det är destruktivt att leva som du gör. Dessutom blir din ekonomi kanske till och med bättre om du slipper betala dyra huslån och dyra lyxgrejer åt din sambo.   

Att plugga samtidigt som man har småbarn, säger många går  jättebra  (lägre standard ekonomiskt, men mer tid med barnet, vilket är GULD värt).

Eller jobba deltid (50-75%) vilket du har laglig rätt. Sök helst jobb inom staten, kommunen - dels en mänsklig arbetsplats, dels stora pensionsavgångar nu (=fler lediga tjänster).

Så med i "Makalösa föräldrar" (förening för ensamstående föräldrar), sök på nätet, du får stöd, kan gå med i olika nätverk, träffa folk i samma situation som dig själv, träffa nya vänner, få tips och råd.

Lycka till! Du klara mer än du tror!     

Många tror att det är fantastiskt att leva ihop med någon som har mycket i inkomst! Knappast om man själv inte har samma nivå och att partner är en sådan som anser att de inte ska dela med sig. Då blir livet till ett helvete. Det är inte för att man själv är så fokuserad på pengar utan att den andra är det.

Spela roll vad han säger sen om varför du lämnade honom!? Du är ju tydligen inte god nog att vara jämbördig nu heller så varför leva ditt liv på knäna!? Det kommer inte förändras, detta är en grundvärdering vissa har och verkar fostras in i ända från vaggan.

Det är väl så att den man verkligen ska vilja dela något med, är just den man lever ihop med. Hur kul är det att ha pengar och inte kunna dela det med den man lever ihop med!? Nä, det handlar om en lite ärta i hans huvud som säger; rätt ska vara rätt, man ska dela lika för att det ska vara rättvist och den som inte gör det försöker BARA komma åt MINA pengar!!! Kan slå vad om att han dessutom är en person som inte kan förstå att man kan se saker utifrån olika perspektiv utan enbart letar efter ett rätt och ett fel. Troligtvis är hans rätt och den andres fel, eftersom han endast ser sitt perspektiv.

Han är en liten rädd egomygga som säkert lider av sin osäkerhet som han försöker ångestdämpa genom rättvisekampanjer.

Jag klarar inte av att leva så, jag har försökt och jag slet ut mig och fick ingenting i resultat av det. Däremot när jag bröt upp insåg jag hur mycket tid OCH pengar jag hade. Då insåg jag att jag inte köpt något till varken mig eller barnen utan endast till honom och hans intressen, där hade alla pengar gått åt till. Och det var ju inte mer än rätt då han faktiskt var den i hushållet som tjänade mest pengar.... ;)  

Hej!

Din relation är totalt destruktiv för dig och den slukar fullständigt all energi ur din kropp, du blir orkeslös, apatisk, deprimerad och utan livslust/glädje. Inget är roligt, inte ens det du egentligen tycker är roligt. Eller?! 

Det din sambo håller på  med är att utöva sitt behov av att bestämma över någon och på så vis inte känna sig överkörd, något han förmodligen känt som mycket obehagligt när han var mindre. Han har behov av att kontrollera dig. När han lyckas med det då blir han lugn och mår bra. Som en blodigel, han suger musten (och lusten) ur dig och du blir fullständigt tömd på all lust och glädje. Han får enerigi, du blir av med energi. Han tar, du ger. Aldrig tvärtom.

Det där är fullständigt livsfarligt för dig och du måste ta dig ur det. Han kommer aldrig att ändra sig (om han inte själv vill), du kan inte ändra honom. Att han skyller på dig då du säger åt honom är klassiskt. Han kommer ALDRIG erkänna att han gör fel utan ALLTID vrida och vända på sakerna och på något mystiskt sätt få det att för honom låta logiskt att det är ditt fel, trots att du är oskyldig. 

Kom ihåg, det är inte ens den minsta gnutta ditt fel att er relation är dålig (även om han skyller på dig hela tiden)! Det är hans helt och hållet. Han psykar dig, misshandlar dig med ord. Det är han som är elak. Det du kan påverka är hur du mår - så att du inte går under - lämna relationen! Visst, du får delad vårdnad (antar att han är en bra pappa?!), men den veckan du har ditt barn mår du bra och orkar vara mamma till 100%. Som det är nu kanske du ändå blivit lite av en skugga av dig själv och ändå inte får bestämma hur du vill ha det med ditt barn? Bättre att han har dig som 100% du än bara 75%. Då får han mamma 50% - pappa 50% istället för 25/75. Förstår du hur jag menar?

Läs boken: "Energitjuvar : i familjen, i relationen och på jobbet" av Inga-Lill Roos. Den vänder sig till såna som är i din situation. Säkert kommer du att känna igen beskrivningen av er relation, av din partner och av dig.   

Du är värd något bättre, du är värd att få äkta kärlek!  Lycka till, be om hjälp om det blir för jobbigt!

Om man vill dela på alla utgifter så bör man ju göra det så att man betalar procentuellt efter inkomst. En annan bra måttstock är att båda ska ha lika mycket kvar att leva på efter att alla gemensamma utgifter är betalda. 

Om man är rädd om sin relation, alltså. 

vad är det du ser i honom, om jag får fråga? han respekterar inte dig som människa, sambo eller sitt barns mamma. du har ju tre jobb och pluggar, i mina ögon är du en sådan person som ska klara sig no matter what....din son är värd en lycklig mamma och det kommer du att vara så länge du tror på dig själv och låter ingen annan människa trycka ner dig på grund av deras osunda sätt att vara! du är stark, glöm inte det!