Tjock och lycklig?
Är det verkligen så svårt att hajja att vi faktiskt finns? Det är som om alla tror att de är lika omöjligt som den glada horan. Men det finns glada horor och det finns tjocka personer som faktiskt mår bra och är glada och inte alls ser sig själva som någon jävla avart med mindre existensrätt än alla andra, som inte alls anser att de är mindre värda eller sämre människor.
Jag är så jävla trött på det här. Jag kan väl ändå inte vara ensam om att störa mig lite på detta eller? Ja kanske är det så.
Jag är tjock och jag är helt jävla okej ändå. Även om det finns personer som har svårt att fatta det, att ta in det. Jag bryr mig helt enkelt inte tillräckligt mkt om vad andra anser om mitt utseende. För mig är det så otroligt mycket viktigare att jag är nöjd med mig själv och mindre viktigt om min bak är bredare än majoritetens. Kärnan av mig, min person har inget med mitt fläsk att göra. Jag värderar mig inte så, jag kan inte, för utseende är i det stora hela oviktigt för mig.
Jag är som jag är, ibland fullständigt omodernt klädd, för jag trivs i plaggen, mode, jag är imponerad av att andra orkar hålla reda på det, orkar springa till frissan, köpa akrylnaglar, måla dom, se snygga ut varje dag. Men det är inte min grej. Varför kan inte jag bara få utrymme nog att faktiskt få vara som jag är, varför är det mindre okej att jag inte bryr mig om allt detta, men jag skall acceptera att andra gör det? Jag accepterar det gärna och jag har inget emot det alls, jag njuter av att se alla vackra människor. Jag vill bara inte ingå i den kategorin, jag vill inte bli beskådad eller dömd och godkänd enbart baserat på att någon tycker att jag är snygg och jag är dessutom trött på normen att smal är vacker och tjock är ful. Hur blev det så? Jag ser människor i alla former dagligen som är fina, som har något extra, vackra leenden, lysande ögon, vackra ben, fina bröst, breda läclra axlar, de flesta ser har något, något unikt, tjock som smal.
Är det bara jag som ser världen med konstiga ögon? Är jag verkligen så förbaskat ovanlig, ibland känns det så.
Jag la denna tråd i sandlådan från start för den kommer säkert balla ur och hamna där ändå, sen ville jag inte ge folk möjligheten att vara anonyma när de skall kasta skit på andra och kritisera deras sätt och val att leva sina liv, för mig är det ren jävla feghet och det har jag också svårt att acceptera. Men min tanke, min TS, mina tankar är seriöst menade.
Så kom igen såga mig, hacka mig. Får se hur länge det varar 
Just bring it on! 
Jag älskar mig som jag är Inte på långa vägar perfekt, men högst mänsklig och definitiv original.
Min mamma skall göra den andra varianten, by-pass nu i början av nästa år någon gång.
Fattar inte varför det skall vara så svårt att låta folk göra det oavsett hälsoperspektivet på det hela.
Just bring it on! 
