första barnet..livrädd,fler??

Ett alternativ kanske kan vara att få ett planerat kejsarsnitt som man kan få om man är förlossningsrädd!

Det är exakt så jag känner,sover knappt,ångest oro å känner ånger att jag vart gravid..Jag mår skit dåligt över denna oro..jag känner mej uppstressad nästan hela tiden,å har sååå svårt att slappna av,försöker,men det går bara inte.. Jag e så rädd för smärtan å kännslan å hela grejen.. största tanken jag har e ju: Kommer jag att klara av detta??

Jag har så låg smärt gräns oxo,jag har så svårt att stå ut med sånt som gör ont.. Jag var med på min systers förlossning när hon fick sin första,det var i december 2010.. å det tänker jag jätte mycket på..hon skrek å grät å ville inte mer..

Jag var så glad innan att jag äntligen blivit gravid å att våran dröm om ett liten barn har slagit in,så kommer denna j*kla förlossnings räddsla,nu e jag istället bara nedstämd å orolig å stressad.. 

Ska va hos min BM den 7/2 å berätta då hur jag mår å hur jag känner,å hoppas på att hon vill hjälpa mej..      

Det är bara 2 dagar mellan våra BF :)

Skönt att det finns fler än mej.. hoppas min förlossnings rädsla oxo avtar när jag kommit längre.. just nu känns det hopplöst att bli av med den.. Jag har som tur e inte nål skräck,så bedövning för mej kanske inte vore helt fel,hsr funderat massor på det.. Räddla för föräldraskapet kom för mej för 2 dagar sen,jag började oroa mej för om jag skulle bli en bra mamma å om jag kommer klara av allt som har med det nya livet att göra.. för det e ju som sagt var en riktigt stor förändring i livet..

Jag var också jätte förlossningsrädd där i början men allt eftersom så började den släppa. Nu när jag är i v31 och känner sparkar dagligen, när jag på nått sätt känner henne så har jag börjat tänka positivt om det.
Jag vet att det kommer göra förjävligt ont, inget man ens önskar sin värsta fiende, men tänk efter, då du ligger där med ditt barn, är inte barnet värd denna smärta? Smärtan kommer försvinna så fort du har h*n på ditt bröst och då kommer du nog säga att du skulle kunna göra detta igen just för det barn du har i famnen.

Tänk på belöningen istället för smärtan och vad som kan hända, tänk på ditt barn! :)

JonnyLover, jag förstår rädslan över att få panik.
Visst gör det ont, det tänker jag inte förneka alls. MEN, det är konstigt nog en positiv smärta.
Jag fick inte panik utan jag lyssnade bara inåt och andades. Kroppen liksom sköter allt på något vis.

Jag vet att det är en klen tröst att säga att du ska lita på din kvinnliga kropp och att den kan allt.
Jag kan även tillägga att jag skulle kunna föda barn en gång i veckan nu för jag tyckte det var så häftigt :)

Prata med din Bm och be om hjälp. Det är jätte skönt att få prata med någon kunnig.

Jag är i vecka 8 och redan förlossningsrädd. Jag har velat skaffa barn ett tag men jag är totalt livrädd för att föda.
Min rädsla kom innan jag och min sambo ens började prata om barn.

Jag är bara 21 år och det har bara susat runt i mitt huvud de senaste 2 åren att jag verkligen vill ha barn. Eftersom att det inte har varit aktuellt med förhållande eller annat är det inte direkt någort jag kollade up så jätte mycket. Min syster blev gravid för ca 3 år sen och det var en stor glädje för hela famljen. Jag och min syster står varandra väldigt nära och jag hjälpte henne så mycket ag kunde under graviditeten. Men eftersom att inget barnafödande var aktuellt för mig den tiden kollade jag inte direkt på förlossningsfilmer med min syster osv. Men av någon anledning var jag inne på förlossningen med min syster?! Vad fan gjorde jag där kan man då undra. Jag vet verkligen inte. Och det jag såg... var inget jag var beredd på...

Barnmorskan var väldigt trevlig. Och eftersom att jag då var en undersköterska och jobbade på sjukhus var hon väldigt "utbildande" mot mig. "Titta här får du se, Nu kommer huvudet, titta här, så här ser moderkakan ut" osv. Det var inget jag var beredd på... Jag ångrar verkligen att jag var där inne... För nu är jag totalt livrädd för att föda.
Jag har drömmar där jag alltid dör eller annat när jag ska föda.

Eftersom att jag måste gå igenom detta om några månader måste jag börja ta itu med hela rädslan. Men jag blockerar mest alla känslor nu när jag är gravid. Jag typ förtränger det hela. Jag ska på min inskrivning om 3 veckor och kanske ska ta upp det då..

Vet ni några bra sätt att se det hela som något positivt? Vad man kan göra eller tänka på. Tips om allt uppskattas!

Sen hur ont gör det att ta ryggmärsbedövning? jag är ganska så nålrädd :P

Att vara rädd är normalt. Jag väntar vårt andra barn men då vår dotter bara vägde 490g och var 26cm räknas jag som förstagångsföderska på alla fysiska plan. Har ju gått igenom en förlossning men är ändå lite smånervös, vet ju inte hur det kommer bli med ett större, levande barn som hjälper till mer själv under förlossningen.

Se till att vara påläst men inte FÖR påläst. Kolla upp olika typer av smärtlindring så du vet vad de innebär - bestäm dock inte nu vad du vill ha/inte vill ha då chansen är rätt stor att du ändrar dig när du väl ligger där. Ang din sjukhusfobi skulle du kunna ta upp det med din BM och kanske bli remitterad till Auroramottagningen och via dem få prata med en barnmorska som kan gå igenom förloppet med dig, visa dig lokalerna osv. Kan underlätta att innan veta hur det ser ut, hur det låter osv i rummen.

Jag kan tipsa om en fantastisk bok som definitivt kan hjälpa er hitta lugnet som kan mota bort rädslan. Den heter Ina May´s Guide to Childbirth (finns på näthandlar för ca 140 kr), den är skriven av en fantastisk barnmorska som heter Ina May Gaskin. (Kolla gärna upp henne på youtube). Hon har enormt stor erfarenhet av naturligt födande (i hemmalika miljöer) och vet hur kvinnor fungerar under födandet. Hon skriver väldigt klokt och sant om hur det är att föda, ger mängder av tips och aha-upplevelser. Köp den, ni kommer inte ångra er!!

(Jag älskar den både som blivande barnmorska och gravid 2-barnsmamma som ska föda hemma den här gången!)  

Hej allihopa.. jag tog upp min fruktansvärda förlossningsräddsla med min BM hon lovade att skicka en remiss åt mej för att få träffa en såndär aurora barnmorska..har inte fått någon tid än,väntar fortfarande..men hoppas att det kommer bli bättre efter jag varit å träffat en sådan.. jag har gått in i v 24 (23+2)  har mycket oro,ångest å räddla fortfarande över förlossningen..har dessutom börjat oroa mej för att föda för tidigt :(

Lovar  att det är en helmäktig känsla det är en uthärdlig smärta och vi är gjorda för att fixa det=) Det går bra man återhämtar sig mkt fortare efter en vaginal förlossning än kjesarsnitt. Lycka till och försök slappna av allt fixar sig!kram

Men varför säger alla att man återhämtar sig bättre efter en vaginal förlossning än efter ett ks? Ja om det är en okomplicerad vaginal förlossning kanske. Jag har hört alldeles för många som inte är återhämtade efter sin vaginala förlossning ens 1 år efterår för att tro att det stämmer.

Jag har alltid våndast inför förlossning, men det försvann den dagen jag blev gravid, kanske för att man inte hade något val. På inskrivningen så berättade barnmorskan om alla kurser etc, men påpekade att allt detta var frivilligt...förutom förlossningen haha.

När väl dagen kom så gick allting så fort och jag var verkligen redo för att träffa vår pojk. Man kan inte gå in i det hela utan att tro att det inte kommer gå ont..men smärtan är ju naturlig. Gick väldigt fort för mig så jag tog aldrig någon bedövning. Det jobbigaste var känslan att bajsa på sig..vilket man även gjorde lite, men det torkades snabbt upp av de superduktiga i personalen. Sedan när krystvärkarna kom så visste man att det inte var långt kvar. Sedan känns det lite mer svidande i mynningen och då är det dags och innnan du vet ordet av det så har du fått fram en bebis :) Det var den häftigaste känsla jag varit med om och jag kände redan då att det här skulle  jag kunna göra 10 gånger igen :)  
Fick gansk stor bristning och det gjorde ont ca 1 vecka efteråt, sedan blev det bättre för var dag.

Lita på att din kropp kommer klara av detta och lyssna på din kropp så kommer det galant. Lycka till du har något underbart framför dig...och jag med då tvåan kommer i september =) 

Man stöter på oro av många olika slag under en graviditet. Förstföderska som omföderska. Jag upplevde min första förlossning som bra, ändå har jag oroat mig för min nu kommande. Det är nog en mental förberedelse. Det vände för några veckor sen, har bf om 7 dgr.

Oro att föda för tidigt har nog de flesta också. Och man kan oroa sig för en vaginal förlossning samtidigt som man är orolig att det ska bli snitt. Som sagt, det är nog en del av den mentala förberedelsen. Jag tycker att det båda gångerna har infunnit sig ett lugn några veckor innan bf. Helt av sig själv. Det kanske inte gäller alla men för mig har det varit så. Man bestämmer sig för att "go with the flow" helt enkelt.

Det är ju lätt att säga, svårare att förstå när man är orolig. Ett råd jag har är att ta reda på om ni kommer att få besöka förlossningsavdelningen med er föräldragrupp eller liknande. Det är väldigt lugnande att se vart man ska vara och vad man kan vänta sig. Det kanske är jättetrevliga miljöer. Det kan göra att du får en ny känsla inför att vara där, vilket i sin tur kan göra förlossningsrädslan mildare. Om du inte får ett besök via mvc, så ring till den förlossningen som du tänker välja och fråga om man kan få besöka dem. Förlossningsrummen är ju stängda och det är inte en massa skrik enl min erfarenhet - även om jag bara varit inne 3 ggr på förlossningen (endast en gång födande).

Lycka till!

Jag var också jätte, jätterädd. Fick gå på mängder av Aurora-samtal, har ingen smärttröskel och är extremt kontroll-freak och dessutom fobisk mot nästan allt, i synnerhet mot att spy vilket jag trodde jag skulle göra när jag födde.

Men det var faktiskt, provocerande nog, en baggis när jag väl födde. Smärtan var hanterbar. Det är inte en sån smärta som hugger, utan mer som att musklerna arbetar, och det är just vad det är också. Det var inte en sån smärta som man skrek av utan mer som att man pushar på nedåt. Med EDA och lustgas gick det jättebra.

Jag tror att när man väl är där tar kroppen över kommandot. Man blir oerhört fokuserad ohc målmedveten.
Jag skrek i några sekunder precis när han ploppade ut, då gjorde det riktigt ont, men det gick över nästan lika fort som det började och man kan be om lokalbedövning där. Det var så häftigt och kroppen var så kompetent, jag skulle kunna gå in och göra om det igen. Kvinnor är tusan starka som oxar.