Hur ska vi hjälpa henne?
Hej.
Vi har två flickor, 10 och 8 år. Problemet som vi nu vill rådfråga dig om gäller våran 8-åring.
Hon har i hela sitt liv varit en självständig, orädd, social och framåt tjej (till skillnad från storasyster som alltid varit försiktig och lite ängslig), med ett stort självförtroende. Hon har alltid älskat skolan, och att vara ifrån oss någon dag har aldrig varit några problem. Hon har heller aldrig haft några problem med kompisar då hon är väldigt snäll och omtänksam och kan leka med alla.
Förra året hände tre lite större händelser i vår familj inom loppet av 1 månad;
I augusti 2010 hände en stor tragedi inom vår familj. Min brorsdotter dog i en bilolycka. Hon var 18 år. Eftersom vi bor grannar med min bror och hans familj så brukade mina flickor träffa henne så gott som dagligen. Det gjorde ju att hennes plötsliga försvinnande märktes väldigt tydligt för dem.
I september 2010 började jag arbeta. Jag har i 10 års tid varit hemmamamma. Jag är fortfarande hemma, eftersom jag arbetar hemifrån, och jag arbetar när de är i skolan. Men när min 8-åring kommer hem så har jag fortfarande ca 1 timmes arbetstid kvar och jag märker att detta är lite svårt för henne. Trots att hennes pappa naturligtvis finns där.
Vår dotter är född med en sjukdom som gör att hon inte själv klarar att kontrollera det där med sitt kissande. Hon måste gå på toaletten varrannan timme och detta måste givetvis vi föräldrar säga till henne att göra. Tyvärr missade hennes pappa att göra detta en dag i september och hon åkte på sin dans utan att ha kissat först. Detta resulterade tyvärr i att hon kissade på sig. Danslärarna försökte givetvis hjälpa henne att dölja detta inför kamraterna. Men det måste ju ändå ha varit fruktansvärt för henne.
Strax eftter dessa händelser förändrades vår dotter totalt. Hon är rädd. Hon gråter när jag lämnar henne i skolan, hon vägrar att gå på dansen (som hon har älskat i 4 år) om inte någon av oss följer med och stannar där.
Om jag vill gå en 20 minuters promenad runt kvarteret så gråter hon om hon inte får följa med.
Om hon ska leka med en kompis så måste de vara hemma hos oss, annars vill hon inte leka alls.
Hon valde t o m att inte gå på en av sina bästa vänners födelsedagskalas eftersom vi inte hade möjlighet att vara där med henne.
Varje natt är en kamp. Hennes pappa jobbar under nätterna och hon har börjat vakna och gråta efter honom, vilket hon aldrig gjorde förr.
Hon vägrar helt enkelt att vara ifrån oss.
När vi försöker prata med henne så säger hon att hon inte vet varför hon är så här. Hon säger att hon är rädd när hon inte är hos oss, men att hon inte vet riktigt vad hon är rädd för. Vid några tillfällen har hon uttryckt oro över att vi kanske inte är kvar när hon kommer hem från skolan eller från kompisen, och att pappa kanske inte kommer hem från jobbet.
Vi tror att hennes förändring beror på de tre händelse som jag beskrev ovan. Tror du att vi har rätt?
Min mamma rådde oss att bara ge henne tid, att låta henne vara. Låta henne stanna hemma (förutom skolan då, dit måste hon givetvis gå), att tillmötesgå henne och låta henne följa med oss överallt. Att - när vi kan - följa med henne till dans och även till kompisar.
Detta har vi gjort, men vi tycker inte att det blir bättre. Snarare tycker vi att det hela blir - om möjligt - värre.
Vi vill så gärna hjälpa henne! Hon är så rädd och ängslig, kompisarna har slutat att ringa eftersom hon aldrig vill leka hemma hos dem. Hon har missat flera gånger av dansen. Hon missar allt som hon tycker är roligt.
Vi tycker så synd om henne, men vet inte hur vi ska hjälpa henne. Kan du ge oss några råd? Hur hjälper vi henne förbi detta?
